Skuggan.

|151|

Chrysostomos, den fromme eremiten, gick ut en morgon uppå öde stigar, när solens första dunkelröda skifva sig höjde öfver horizontens rand. Bergströmmen störtade i fjällets klyftor, en yngling stod vid randen utaf bruset och lyftade sin fot till språng deri. Då kom till honom eremitens stämma: min son, hvad gör du?

Häpen då sig vände den unge mannen och förvirrad sade: Hvad rätt har du att vägra mig att dö?

Och hvarför dö i dina unga dagar?

Må jag ej dö? Ett öde mig förföljer, en skugga hemsk och svart mitt lif fördystrar. Se, ofärd är min|152| stig och sorg min bana. O jag har älskat skönhet, ljus och sanning så varmt som någon; jag för dem har kämpat; med hela glöden af min kraft jag störtat i lifvets strid, att ock en lager vinna. Men öfverallt en mörk och dyster makt min arm förlamat och min kraft har brutit. Midt i min glada sol, min sällhets stunder, mitt hjertas tro och viljans bästa uppsåt, en dunkel, obegriplig, okänd hand har ångest strött och qval och onda tankar. I vanmakt står jag, kan ej mera strida, min själ är domnad, brusten, sjuk till döden. Så låt mig sluta!

Men Chrysostomos, den fromme eremiten, teg helt stilla och sade sen: kom bort och följ med mig! Och ynglingen lät viljelös sig ledas.

Så kommo de på slätten. Solens klot stod föga öfver horizontens strimma, och vid de gingo, gingo de från solen. Sin tystnad eremiten bröt och sade, i det han pekade med handen framåt: säg mig, hvad ser du?

Sade ynglingen: jag ser en lång förfärlig jätteskugga framför mig vandra öfver slättens ljung.

Den gamle sade: ser du ej att skuggan din stig|153| bortskymmer, höljer den med mörker och sveper i sin nattligt dystra skrud hvar glädjeblomma uppå dina vägar? Så undfly den!

Det kan jag ej, min fader!

|165|

Och hvarför kan du icke det, min son?

Emedan sjelf jag är min skuggas källa.

Så vänd dig om och säg: hvad ser du nu?

Jag slätten ser i glans och ljus. O fader, försvunnen skuggan är, och allt är klarhet.

Rätt sade du, min son! Välan, så länge din stig går bort från solen, som är Christus och evigt lif, så länge går framför dig den dystra skuggan af din egen synd och sväljer i sitt bittra afgrundsmörker all lifvets högsta djupa fröjd och ljus. Förgäfves söker du att henne undfly, hon går med dig, hon står med dig, hon kufvar tyranniskt dig och som en slaf marterar; och fastän hon är tom uti sig sjelf och hennes verklighet hos dig blott finnes, dock all din ångest, all din djerfva strid till intet båta. Se, och denna nöd så lätt, så hastigt kan du öfvervinna, blott du dig vänder om till solen åter, till Christus och till lifvets väg. Ty skuggan, hvad är hon annat än förnekadt|154| ljus? och synden annat än förnekad Christus? Men månge vandrare i dödens dal, de se sin skugga blott och säga tröstlöst: det sanna uti lifvet är blott döden! Dock går din väg till Christus, då förvandlas tyrannen, som dig kufvat, till din slaf, som ödmjuk uti vanmakt följer dig, och du är herre öfver lif och ljus, emedan Christus lyser dina vägar.

Vid detta tal stod ynglingen så tyst. Sist föll han i den gamles famn och sade: ske mig, o fader, som du säger, amen!

 

1838.