Primär meny

  • Innehåll
  • Om utgåvan
  • Sök
    • Suomi (fi)
Zacharias Topelius Skrifter

Ljungblommor

  • Omslag
  • Titelblad
  • Förord
  • Inledning
  • Ljungblommor
  • Sången
  • Kantele
  • Grafven i Karttula
  • Vid den sofvande flickans bild
  • Hafvets Flicka
  • På kullen om våren
  • En liten tid
  • Vid Elfmynningen
  • Lärkröster i Maj
  • På Hoppets Dag
  • Ynglingens val
  • Jag älskar ej verlden
  • Dröm lifvet bort
  • Julpsalm
  • Aminas sång till Maria
  • Vintervisa
  • Fotspåret i klippan
  • Tiden och dess Moder
  • Blomman om Julaftonen
  • Baldomero Espartero
  • De tvenne fåglarna i dalen
  • Farkosten på vågen
  • Fågelens visa
  • Hvem är din lefnads ljus?
  • Tvenne blommor
  • Hans Handske
  • Den flydda
  • Den första snön
  • Eden
  • Sjömannen vid rodret
  • Ut till hafs!
  • Till Emma
  • Hvarför gret du?
  • Löjen och tårar
  • Kärlekens Dualism
  • I natten
  • Irrskenet på heden
  • Du är min ro
  • Låt opp!
  • Krigsropet 1840
  • Thronen utan like
  • Napoleons återkomst i December 1840
  • Ottomaniska Porten
  • Helsingfors
  • Stockholm
  • Friedrich Rückert
  • Emanuel Svedenborg
  • Lönnrot, Castrén
  • Kärlekens Parabol
  • Seglaren på verldshafvet
  • Vågen
  • Tårarnas makt
  • Menniskoanden
  • Necken
  • Ynglingen
  • Flickan
  • Engelen och skyn
  • Octoberstjernan
  • Qvinnans starkhet
  • Århundradets Natt
  • Dröm och Verklighet
  • Vetandets törst
  • Det oförgängliga
  • Själens frid
  • Stjernhvalfvet
  • Vålnaden på egen graf
  • En sommarnatt i skogen
  • Höst-taflor
  • Höjden och djupet
  • Vid Tjugu år
  • Vid pianot
  • Hon går förbi
  • Waldemars hemlighet
  • Då vill jag ej mera sörja
  • Anderöster på hafvets strand
  • En verld i spillror
  • Den sextonårigas tankar
  • Sällheten
  • De tjugufyra åren
  • Den resande studenten
  • Åskvädret
  • Maskraden
  • Orions bälte
  • Asparnas kärlek
  • Skridskoåkaren
  • Ödemarkens jul
  • Respolska
  • Metaren
  • Augustiqvällen
  • På balen och på bergen
  • Den fordna flickan
  • Selmas tankar i våren
  • Försakelsen
  • Två englar
  • Åbo domkyrka
  • Napoleons graf
  • Landet törstar
  • Morgonstormen i våren
  • Den blåa randen på hafvet
  • Lofsång i hungeråret 1847
  • Våren 1848
  • Finlands Namn
  • Första Maj
  • 1 Januari 1850
  • Stoftets förtviflan
  • Skuggan
  • Villande vägar
  • Led mig!
  • I lif och död
  • Dämonen
  • Sörj icke för morgondagen
  • Lotta Lennings Vaggvisa
  • Nattvardsbarnen
  • Guds öga vakar
  • Folkmelodier
  • Blommor i vågens brus
  • Folkvisan i konsertsalen
  • Blommorna på torget
  • Den ringa gåfvan
  • Romantiskt äfventyr
  • Fingerräkningen
  • Selmas sparbössa
  • Den eviga sommaren
  • Första Maj
  • I Esplanaderna
  • Kung Carls jagt
  • Naturens skönhet
  • Miranda
  • Odödliga kyssar
  • Andesyn
  • Månkartan
  • 1. Sylvia presenterar sig sjelf och bjuder sorgerna rymma
  • 2. En liten flickas klagan för Sylvia i skogen
  • 3. Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt
  • 4. Björken berättar hvad som kan hända i månskenet
  • 5. Sommarvindarna sjunga för blommorna på fordna slagfält
  • 6. Sunnanvinden berättar om dödens skördar i södra Finland
  • 7. Skördefolket dansar om qvällen på ängen
  • 8. Fiskaren sjunger i sin båt om qvällen på hafvet
  • 9. Sylvias helsning från Sicilien
  • 10. Våren och Sylvia komma tillbaka
  • 11. Under häggarnas doft
  • 12. Fridsböner i aftonens lugn
  • Sanct Henrik
  • Simson och Salomo
  • Nyåret 1854
  • Studentvisa
  • Vår enda arfvelott
  • Höstens vanmakt
  • Johan Jacob Nervander
  • Mathias Alexander Castrén
  • Georg August Wallin
  • Gustaf III
  • Prins Gustaf
  • Vintergatan
  • En liten pilt
  • Jordens längtan
  • Det rätta hemmet
  • Det eviga ljuset
  • Johan Jacob Tengström
  • Adolf Iwar Arwidsson
  • Jacob Gabriel Leistenius
  • Finlands öde
  • Islossningen i Uleå elf
  • Kometen 1858
  • Snöflingorna
  • 2. Under Rönn och Syrén
  • 9. Fågelperspektiv
  • Beethovens Längtans-Vals
  • Ny Sjömansvisa
  • Biografi öfver en ros
  • Ynglingens drömmar
  • Den 14 Mars 1851
  • Två konungar
  • Bengt Erland Fogelberg
  • Stockholm
  • Saima kanal
  • Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland
  • Veteranerne
Stoftets förtviflan

Skuggan

Villande vägar

Skuggan

Lästext

Skuggan.

|151|

lemma start Chrysostomos, den fromme eremitenkommentar, gick ut en morgon uppå öde stigar, när solens första dunkelröda skifva sig höjde öfver horizontens rand. Bergströmmen störtade i fjällets klyftor, en yngling stod vid randen utaf bruset och lyftade sin fot till språng deri. Då kom till honom eremitens stämma: min son, hvad gör du?

Häpen då sig vände den unge mannen och förvirrad sade: Hvad rätt har du att vägra mig att dö?

Och hvarför dö i dina unga dagar?

Må jag ej dö? Ett öde mig förföljer, en skugga hemsk och svart mitt lif fördystrar. Se, ofärd är min|152| stig och sorg min bana. O jag har älskat skönhet, ljus och sanning så varmt som någon; jag för dem har kämpat; med hela glöden af min kraft jag störtat i lifvets strid, att ock en lager vinna. Men öfverallt en mörk och dyster makt min arm förlamat och min kraft har brutit. Midt i min glada sol, min sällhets stunder, mitt hjertas tro och viljans bästa uppsåt, en dunkel, obegriplig, okänd hand har ångest strött och qval och onda tankar. I vanmakt står jag, kan ej mera strida, min själ är domnad, brusten, sjuk till döden. Så låt mig sluta!

Men Chrysostomos, den fromme eremiten, teg helt stilla och sade sen: kom bort och följ med mig! Och ynglingen lät viljelös sig ledas.

Så kommo de på slätten. Solens klot stod föga öfver horizontens strimma, och lemma startvidkommentar de gingo, gingo de från solen. Sin tystnad eremiten bröt och sade, i det han pekade med handen framåt: säg mig, hvad ser du?

Sade ynglingen: jag ser en lång förfärlig jätteskugga framför mig vandra öfver slättens ljung.

Den gamle sade: ser du ej att skuggan din stig|153| bortskymmer, höljer den med mörker och sveper i sin nattligt dystra skrud hvar glädjeblomma uppå dina vägar? Så undfly den!

Det kan jag ej, min fader!

|165|

Och hvarför kan du icke det, min son?

Emedan sjelf jag är min skuggas källa.

Så vänd dig om och säg: hvad ser du nu?

Jag slätten ser i glans och ljus. O fader, försvunnen skuggan är, och allt är klarhet.

Rätt sade du, min son! Välan, så länge din stig går bort från solen, som är Christus och evigt lif, så länge går framför dig den dystra skuggan af din egen synd och sväljer i sitt bittra afgrundsmörker all lifvets högsta djupa fröjd och ljus. Förgäfves söker du att henne undfly, hon går med dig, hon står med dig, hon kufvar tyranniskt dig och som en slaf marterar; och fastän hon är tom uti sig sjelf och hennes verklighet hos dig blott finnes, dock all din ångest, all din djerfva strid till intet lemma startbåtakommentar. Se, och denna nöd så lätt, så hastigt kan du öfvervinna, blott du dig vänder om till solen åter, till Christus och till lifvets väg. Ty skuggan, hvad är hon annat än förnekadt|154| ljus? och synden annat än förnekad Christus? Men månge vandrare i lemma startdödens dalkommentar, de se sin skugga blott och säga tröstlöst: det sanna uti lifvet är blott döden! Dock går din väg till Christus, då förvandlas tyrannen, som dig kufvat, till din slaf, som ödmjuk uti vanmakt följer dig, och du är herre öfver lif och ljus, emedan Christus lyser dina vägar.

Vid detta tal stod ynglingen så tyst. Sist föll han i den gamles famn och sade: ske mig, o fader, som du säger, amen!

 

1838.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Ett förarbete är känt, daterat 30/3 [1838]. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

    Prosadikten utgör en pendang till den föregående. I »Skuggan» formulerar eremiten den kristnes livssyn uttryckt i en liknelse: den som vänder sig mot sig själv lever i mörker medan den som vänder sig mot Kristus lever i ljus och sanning.

    Prosadikten består huvudsakligen av femtaktiga jamber med fallande slut, som det inledande epitetet »Chrysostomos, den fromme eremiten».

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    ⬥ Chrysostomos, den fromme eremitenSankt Johannes Chrysostomos (344–407), en av de grekisk-ortodoxa kyrkofäderna, blev känd som radikal ärkebiskop i Konstantinopel. Innan han inledde sin offentliga bana levde han som eremit i bergen utanför sin hemstad Antiokia. Tack vare sin förmåga att fängsla sina åhörare, fick han namnet Fuhmo Dahbo, grek. Chrysostomos, »guldmunnen». Han var känd för sin lärdom och för sina stilistiskt lysande teologiska skrifter och uttalanden i tidens tvistefrågor.

    ⬥ vidmedan.

    ⬥ båtagagna, vara till nytta.

    ⬥ dödens dalUttrycket även i »Anderöster på hafvets strand» (v. 19) och »Höstens vanmakt» (v. 28).

    Faksimil

    Ny kolumn