En liten pilt
Kommentar
Kommentar
Två manuskript är kända: ms 1 är daterat 29 Nov. 1851, ms 2 är skrivet i brev till J. L. Runeberg 17 januari 1852. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Topelius har i diktsamlingen daterat dikten 3 september 1850, den dag sonen Michael dog, tre år gammal (se komm. till »Två englar»). Diktmanuskripten är emellertid daterade drygt ett år senare. Topelius sände dikten till J. L. Runeberg (17 januari 1852), som hösten 1851 hade förlorat en son, Edvard Moritz, och i ett medföljande brev reflekterar han över förlusten:
Jag föreställer mig att det älskvärda och ljufva hos ett barn till stor del kommer af den fria möjligheten att dervid tänka sig den största och skönaste framtid. Ett helt rikt lif i sitt första hjertblad, det är dock intagande vackert, helst när man deri upptäcker de första naiva dragen af karakter och egendomlighet.
Vissnar nu en sådan planta bort i hela sin första friska naivitet, med den obegränsade och likväl redan åt vissa håll berättigade möjligheten af en stor och ädel framtid, så förekommer det mig, som hade man denna framtid i all sin storhet qvar för erinringen, oantastad af allt sviket hopp – ett helt lif, som, derest det fått blomstra upp, måhända förödts af tårar och stormar, men nu står qvar i hela den oförgängliga glansen af sin första morgonstund. (ZT–JLR 17 januari 1852)
Dikten är den första av tre på samma tema (se komm. nedan). Barnadödligheten på 1800-talet avspeglar sig i den samtida litteraturen; dikter om och till döda barn utgör en lyrisk subgenre.
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–4–3–4–4–4 och rimflätningen aBaaBccc.
I Familjekrönikan (1850, s. 63 ff.) beskriver Topelius sonen Michaels sista dagar:
Thorsdagen den 29 Augusti, en stormig och dyster dag, då jag ej kunde resa ut, hade Micka ännu på morgonen gjort kullerbyttor mellan mina knän. På f.m. somnade han under feber. På e.m. vaknade han med hjertsprång – vi kände den hårda synen – det häfdes – Blank var borta – på natten återkom hjertsprånget – en qvart timme låg gossen liflös i mina armar – slutligen i varmt bad återvände hans sans [...].
Jag förbigår fyra smärtsama dagar mellan fruktan och hopp. Blank visade stor vänskap. Mödrar och syskon delade dagars och nätters oro. Men Gud fann nödigt att tukta våra hårda hjertan och straffa vår afgudiska kärlek. Tisdagen den 3 September vid middagstiden var ej mera något hopp. Gossens halfslumrande kamp mellan döden och lifvet varade ända till kl. ½ 7 på aftonen. Dessa evigt långa timmar kunde slutligen modren ej mera uthärda – jag låg öfver hans bädd och hviskade ännu till afsked hans älsklingssaga om lilla Jesus som for till Egypti land och huru han kallade till sig de små barnen och lät dem leka med himmelens englar – och det sista ord som kom ifrån barnets läppar var: pappa.
Aldrig var döden i all sin dysterhet mera älskligt skön. Vacker i lifvet, var Micka ännu outsägligt vackrare i döden – blomstrande som en ros med snöhvit duk kring sin hals (doppad i iskallt vatten, det sista försöket, ty det var halsens svullnad som dödade honom) – aldrig i hela lifvet förgäter jag hans förklarade blick, der hela himmelens oskuld och salighet såg på mig. Hvarken förr eller sedan har jag sett något så öfverjordiskt herrligt. Men sedan dess vet jag huru de saliga Guds englar se uppå menniskans synd och sorg. [...]
[...] Den 6 Sept. kom der sorgens namnsdagsgåfva, i hvilken vi bäddade vårt älskade barn. Söndagen d. 8 Sept. begrofs han. [...]
Följande året betäcktes hans graf med en huggen sten af granit: Michael Topelius 1850. Han hvilar i familjens graf vid sin farfars sida. Hans minne lefver i älskande hjertan och i en sång tryckt i Ljungblommornas tredje samling 1854 under rubriken »En liten pilt». ---- Så försvann från jorden det kära väsen, för hvilket dessa blad voro ämnade , och »hans efterverld är min toma famn». Far och mor hafva lärt sig älska hans begråtna minne, likasom honom sjelf (Härom finns ett stycke i Ljungblommornas andra samling, benämndt »Två englar») och denna kärlek har förslöat smärtans udd.
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949; s. 236 f. [uppger felaktigt 6 ist. f. 3 sept.]; Topelius Självbiografiska anteckningar 1922, s. 124; Vasenius III, s. 5, 8; V, s. 75 f.
En liten pilt.
Du skulle ha blifvit en ädel man,
Ditt fosterlands hopp och ära;
Du skulle ha kunnat hvad jag ej kan,
Du skulle ha hunnit hvad jag ej hann,
5I verk, i ord och i lära.
Men nu så slumrar du ljuft och godt
I jordens sköte. Hvad du förmått,
Det var ett älskande löje blott.
Du skulle ha stått i de våras led,
10Den främste att faran trottsa;
Du skulle ha ljungat som blixten vred
På allt det mörka och usla ned,
Att hämna och att förkrossa.
Men nu så sofver du, späd och ung,
|237|15En bruten blomma, i tufvans ljung,
Du drömmens hjelte, du lekens kung!
|111|Jag skulle ha sett ditt namn i glans
Odödligt för alla tider;
Man skulle ha sagt: en bragd ej fanns
20Mer ädel och stolt och stor än hans
I lefnadens heta strider.
Men nu så hvilar du utan namn,
Förglömd och okänd i jordens hamn.
Din efterverld är min toma famn.
25Du skulle ha stått med silfverhår
I lefnadens aftontimma
Och sett tillbaka på långa år,
Välsignad, älskad, och sett en tår
I barnabarns ögon glimma.
30Men i din strålande morgonstund,
Förr’n lifvet börjat sin långa rund,
Så kom den tidiga qvällens blund.
Du skulle ha tröstat mor och far
I sorgernas hårda stunder;
35Du skulle ha lyckt vårt ögonpar
Och stått med en tår vid grafven qvar,
|112|Sen oss du gömt derinunder.
Nu är det vi som med sorg stå här,
Nu är det dig som vi gömma der,
40Vår sorg som tufvan i blommor klär.
Dock – all din leende framtidsdröm,
Den ljufva och stolta saga,
Som kanske förgåtts i lifvets ström,
Nu äga vi den så skön och öm,
45Nu kan den ej mer bedraga.
Hvi sörja vi att så rik du gått
Bort från det svikande lifvets lott?
Sof godt, mitt älskade barn, sof godt!
3 Sept. 1850.