Vålnaden på egen graf
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 12 oct [1836]. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Vasenius uppger att Topelius i sina anteckningar, utgående från en utländsk källa, har noterat vilka bemärkta personer olika tonarter symboliserar. Diktens tonart, h-moll, uppges motsvara Byron (V, s. 106).
Versen är blandad: v. 1–23 är jambisk, tvåtaktig, orimmad; v. 24–27 jambisk, femtaktig, parrimmad; v. 28–35 jambisk, 3–2-taktig, flätrimmad XaXaXbXb; v. 36–53 jambisk, femtaktig, med rimmet aBaBcc (v. 48–53 AABBCC); v. 54–77 fri, 1–3-taktig, parrimmad; v. 78–83 jambisk-anapestisk, parrimmad; v. 84–108 jambisk-anapestisk, tvåtaktig, korsrimmad med avslutande balk (parrim).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Rubrik (Capriccio(ital.) infall; fritt utformat »fantasistycke».
27 glömskans flodLethe, i grekisk mytologi en underjordisk flod. När de dödas själar drack flodens vatten utplånades barmhärtigt varje minne av jordelivet.
87 snälltsnabbt.
Bibliografi
Vasenius V, s. 101, 106, 273
Vålnaden på egen graf.
Det suckar, suckar
I svarta natten
En sakta klagan,
En bön om frälsning,
5Ett rop om räddning …
Det hör den vissna
Skendöda jorden,
Det hör den toma
Stjernlösa himlen,
10Men ingen svarar.
Döfstumma eko’t
I klyftan sofver,
|12|Och nattens andar
I innanmätet
15Af jorden snarka.
Ett grufligt mörker
Min själ betäcker;
Min sol har nedgått,
Mitt hopp har slocknat,
20Min egen vålnad
Märglös och krumpen
|98|I natten sitter
På egen graf ....
Hvad här jag lidit och hvad här jag kännt,
25Den eld mig tjusat och den eld mig brännt,
De korta dagars minnen alla, alla,
De sjunkit djupt i
glömskans flod
den kalla.
Det är en stilla boning
Inunder mull.
30Deröfver sänder solen
Sin blick af gull;
Deröfver susar björken
|13|Med krona sval,
Och fågeln sjunger sakta
35I högblå sal.
Tyst! Hvem är du, som rörde vid min kind
Och störde mina ljusa sommardrömmar?
»Jag är en kropplös, öfvergifven vind,
Som natt och dag igenom verlden strömmar
40Och söker under ständigt ökadt lopp
Min fordna starka gudasköna kropp».
Och hvem är du, som djerfves med ditt ljus
Den helga skymning störa lik en fåne?
»Jag enka är i nattens sorgehus,
45Jag är den evigt sorgsna midnattsmåne,
Som söker utan ro kring verldens rymd
Mitt lif, min sol, af dödens skuggor skymd».
Och är du död, så sjunk i natt och slockna!
Kring dig må hundra mörka skyar tjockna.
50Ett minne bär du än från flydda dagar,
Ditt stulna ljus – och det mig ej behagar.
|14|Släck ut ditt sken, det än från lifvet fångna,
Till intet varda må allt det förgångna!
|99|Dig fridlösa, kropplösa,
55Suckande vind,
Som med isköld drar öfver fjällen,
En vålnad lik mig, –
Dig manar jag. Kom!
Ve!
60Död är jag,
Mörk är jag,
Makt har jag!
Ljuset, ljuset
Hatar jag,
65Fruktar jag,
Krossar jag …
Ve!
Dig, solens spöke,
Min hämd uppsöke.
70På vindens vingar
Till dig jag svingar,
|15|Den gyllne flamman
Jag kramar samman,
Med blixt som ljungar
75Jag högt dig slungar,
Att hjelplös stupa
I rymder djupa …
Och der du fordom suttit i kunglig glans
Med diadem af stjernor och strålars krans,
80Der vill jag sammanrulla ett klot så tungt,
Som ebenholz så dunkelt, en dyster punkt
På blåa himlahvalfvet, att hvar till den
Ett öga ser, det genast ser bort igen …original: igen ...,
Men sjelf, sen jag dig
85Ifrån thronen har fällt,
Då kastar jag mig
Genom rymderna
snällt
.
Som en storm, som en knall,
|100|Som en blixt i sitt fall
90Störtar ljungande ner,
Se så skall jag der gå
|16|Ifrån spher till spher
Öfver himmelens blå,
Tills mig solen försmällt
95Och mig vinden förtärt
Och jag sjunker så sällt
I den graf jag begärt .....
Då, jag känner det väl,
Skall jag slockna och dö,
100Då skall vinden min själ
Genom rymderna strö,
Då skall solen så mild
Af atomerna fler
Smälta samman en bild,
105Sända bilden hit ner,
Som en skugga i sol,
Som ett månsken vid pol …
Det är jag ……
1836.