Dämonen
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dialogdikten uttrycker en andlig kamp mellan den frestade och fresterskan, som personifierar synden (v. 9, 23 ff., 32). Diktens jag segrar, nattens demon flyr för gudsnamnet. Bildspråket ansluter sig till dikterna om Greta Mattsdotter (se inledn. och »Vid Tjugu år»).
Demonbegreppet ansluter sig till romantiken, och får beteckna en människa som utövar stor makt över sina medmänniskor. Det demoniska står bortom rättvisa och etik, och representerar en främmande verklighet (se Engdahl 2009, s. 56, 59).
I de senare upplagorna understryks dialogformen av anföringstecken för varje nytt stycke (utom det sista). Prosadikten karakteriseras av nystevets rytm (första stavelsen betonas i ordet dämon). Nystev består av en fyr- eller femstavig jambisk fras med två eller tre prominenta (betonade) stavelser varav den fjärde dominant. Effekten är en gungande, dansant rytm som imiterar polskan. Stagnelius introducerade nystev i svensk lyrik, ex. »Hvad suckar häcken?» från 1819 (SS II 1914, s. 87; Lilja 2006, s. 410 f.; Sylwan 1934, s. 115 f.). I Ljungblommor använder Topelius versschemat i 14 dikter (»Fotspåret i klippan», »Eden», »Stockholm», »Hon går förbi», »Den resande studenten», »Försakelsen», »Landet törstar», »Den blåa randen på hafvet», »Stoftets förtviflan», »Dämonen», »Naturens skönhet», »Snöflingorna», »Två konungar» och »Stockholm»).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
⬥ min dämon du!Jfr »Vid Tjugu år» (v. 5 f.).
⬥ Hör uppsluta.
⬥ LethesLethe: i grekisk mytologi glömskans flod i Hades.
⬥ MahomasMuhammeds; Mahoma förekommer i Almqvists Ramido Marinesco (1834; SV 7, s. [3]–71).
⬥ edenlustgård.
⬥ lik ett rö som svigtarSamma formulering återkommer i »Led mig!» (v. 7).
Bibliografi
Engdahl, Ärret efter drömmen 2009, s. 55–[61]; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 178 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 40; Vasenius V, s. 101 [jämförelsen med Heines stadier, se inledn. s. XXX]
Dämonen.
Ha, står duoriginal: dH åter invid min sida, du mörka flicka,
min dämon du!
I dystra natten, af qvalen jagad, förblödd, förlorad och söndersliten, jag flydde dig som man flyr för döden, jag flydde dig som man flyr ett samvet, jag velat fly ifrån sjelfva lifvet, och dock du står vid min sida än!
Förskjut mig icke, du vilda gosse, o mins vår kärleks mörksköna dröm! O mins de glödande ljufva rosor i nattens dofter och stilla tystnad, o mins de heta, de sälla tårar, och mins den brännande längtans suckar i ödemarkernas aftonstorm!
Det är förgäfves, du fåfängt strider, den fordna kärleks eldröda minnen, de sköna spöken du ej utrotar, de följa dig genom lifvets stigar, i sjelfva grafven med dig de stiga, och bort i rymden af evigheter de klänga sig vid din ande fast.
O om du älskat, om, som du säger, du mig allena ditt hjerta gifvit, jag dig anropar: vik bort ifrån mig, ej mana mera den eld, som bränner till aska hela min lefnads frid!
Förgäfves ber du, förgäfves hotar! Min är du, min i det varma lifvet, min är du in i den dystra döden. För längesedan med heta kyssar jag vigde dig till mitt väsens make, jag fast dig fjettrar, jag ej dig släpper, förrän ditt väsen i mitt förgås.
Ha, skall jag krökas som mask i stoftet för dig, du dämon med mörka ögon! Och vor’ du skön som en fallen engel, och bjöd du mig uti dina armar
Mahomas
eden
, vet, dig hatar och dig jag afskyr i evighet!
Förgäfves ber du, förgäfves hatar! I djupa botten utaf ditt hjerta, der bor den makt dig åt mig förråder. Krök dig i stoftet, du viljelöse, fall ned i vanmakt för mina fötter, fall ned och tillbed din herrskarinna, tigg som en nåd mina läppars kyss!
Tillbedja dig … o du gräsligt sköna, du fina dödande stoft och gift!
Är jag ett stoft, så är jag det skönsta; är jag ett gift, så är döden ljuf.
Nej aldrig, rysliga syndens spöke! Vik bort från mig, jag befaller dig!
Kom, dränk ditt grubbel i mina armar; se lifvets blixt den förgår … o kom!
Jag är förlorad, …
– Kom, rus af sällhet …
– Mig döden snärjer …
– Kom, ljufva kärlek! …
– O Herre Christus, mig hjelp och värna!
– Hvad ord! Ve dig, om du än det nämner!
– O Herre Christus, stå vid min sida!
– Hör upp! O vill du mig sönderslita!
– O Herre Christus, jag dig anropar!
– För sista gången min famn jag bjuder …
– O Herre Christus, din famn mig skydde!
– Ve! ve! ve! …
Hon flyr, den frestande nattens dämon, hon flyr för hot ej och ej för böner, för Herrens namn blott den djerfva skyggar. O Herre Christus, min enda starkhet, se jag är svag
lik ett rö som svigtar
; i djupa botten utaf mitt hjerta, der bor en makt, som mig städs’ förråder. Så lär mig bygga på dig allena, i dig allena mitt vapen söka! Då för ditt namn skall hvar dämon vika; om än hon nalkas så hvit som dagen, en ljusens engel i anletsdragen, så med ditt namn vill jag henne pröfva, all makt beröfva, och slåss för frid uti lifvets strid.
1844.