|9|

Romantiskt äfventyr.

Derborta vid den dystra borgruinen, helt nära hafvets strand, der skummig våg mot klippan stänkte, satt den undersköna, svartlockiga och rosenröda flickan. Lugn stödde hon mot klippans häll sin hand och lyfte oförfärad tvenne mörka, stjernklara ögon mot den molnbetäckta, åskdigra, nattligt hemska himmelen.

Allt högre brusar stormens raseri, allt mera rytande slår hafvets bölja sin hvita hjessa emot klippans brant, och tätare, allt tätare blir nattens mörker. I djupa skuggan utaf borgruinen, der skymta skepnader i vida mantlar, der smyga vålnader i riddardrägt till midnattsmöten. Vilda hädelser, förfärligt hotande, hemlighetsfulla, förtäckta ord af ekot återkastas från grusade och halft förfallna hvalf. Lyss … ack nej lyssna ej, ty lefvande man ej från stället går med hemligheter så vådliga … Svart högförräderi i hvalfven lurar … ränker smidas här mot rikens välfärd och mot kungars thron. Fly, sköna flicka, fly! Hvart ord är döden! Fly snabbt med vingad fot! Hvart fångadt ljud är en|10| förgiftad pil; hvart steg framåt är för din späda fot en öppen graf …

Men nej … hon flyr ej. Sorglöst leende, behagfull, lekande och trotsig än, mot klippan stöder hon sin hvita hand och stundom till de röda läppars par hon för .... o himmel, hvad? … en karamell!

Dock se … derborta tätnar skuggan nu, den hvitnar, tar gestalt och mensklig form … I snöhvit svepning vid den mörka mur står vålnaden utaf en skön prinsessa, som bott i denna borg och multnat ren i fyra sekler under marmorvården. I samma stund så svartnar himlens hvalf … fly, dödliga! … ovädret brister löst, dåf rullar åskan, majestätisk ljungar en blixt ur sprängda moln och lyser på gestalter, spöken, gudahädare, banditer, mantelhöljda furier och öppna grafvar, multnade prinsessor …

|182|

Hon flyr dock ej, den undersköna flickan vid klippans brant, hon darrar ej en gång. Förtjusande hon sträcker ut sin hand och fattar … ve! en bägare med gift? … Ack nej, ett glas oskyldig limonad …

Nu har ovädret nått sin höjd. Nu blixt på blixt sig|11| korsar, söndersliter hotfullt midnattens täta slöja, och med knall på knall nedstörtar regnet, och orkanen högt tjuter, hafvet häfver ångestfullt sitt bröst. Naturens alla fasor täfla med nattens spöken, menskors onda dåd. De mantelhöljde der vid borgruinen med bäfvan se prinsessans hvita spöke. Af häpnad slagne, hemskt tillintetgjorde, de fly, de fly hitåt … ack, rädda dig, du hulda flicka! … Nej, för sent! för sent! De komma ren … banditer, röfvare, prinsessor, spöken, kungamördare, de nalkas dig, de störta fasansfullt vid blixtars sken, vid åskans dunderslag och stormens tjut i hafvet …

Himlar, se! Hon rör sig knappt, den älskeliga flickan, hon står helt lugn och hviskar: ack så skönt! Och nära derinvid man hör en stämma: »bra, mycket bra! Låt regnet stadna nu! Håll stilla hafvet! Tyst med stormen der! Och slut med åskan! Blixtra icke mer! Låt natten klarna! Fort ruinen bort! En bricka hit med ädla rhenska viner! Jag tackar er, banditer, röfvare, prinsessor, spöken, vålnader från fordom! Så herrligt har det aldrigoriginal: aIdrig lyckats än, och länge, länge lefve romantiken! …

|12|

Då tar den sköna flickan huld ett glas och ler … ty fjerran höras andra åskor … applåderna! Och så försvinna gladt de mantelhöljde skuggor, riddare, banditer, vålnader, förrädare och spökande prinsessor … i kulissen.

 

1852.