På kullen om våren
Kommentar
Kommentar
Tre manuskript är kända: ms 1 och ms 2 är odaterade arbetsmanuskript och ms 3 en renskrift med dateringen 1842. Dikten ingår i omarbetad form i de reviderade upplagorna av diktsamlingen (1860, 1880, 1888), men saknas i de svenska upplagorna 2–6 (1862–1877).
Dikten skrevs efter att Topelius ungdomsvän Henrik Backman oväntat hade dött den 27 juni 1842. En månad tidigare hade Topelius fått i uppdrag av vännen att köpa en ring åt hans fästmö, Marie Hammarin. När Topelius något fördröjd anlände till Nykarleby den 6 juli fick han budet om Henrik Backmans död. Begravningen hade ägt rum, och när han besökte kullen där graven låg lät han ringen falla i sanden (anteckningar, NB 244.134, s. 248, 253 ff.; Vasenius II, s. 385 ff.; jfr Nyberg 1949, s. 135 f.).
Se även »Hans Handske» och »Anderöster på hafvets strand», båda tillkomna med Henrik Backman i åtanke (Topelius1922, s. 101).
Versen är jambisk pentameter med rimflätningen ABABCC.
Om förlusten av Henrik Backman antecknar Topelius följande: »Ofrivilligt skall jag draga mig tillbaka inom mig sjelf, kanske mer än förr, och mina andra vänner i verlden måste nöjas med mitt högra hjerta, ty mitt venstra hvilar under en grön kulle med en vissnad ros uppå.» (NB 244.134, s. 255) Dagboksanteckningarna 1842 rubricerar Topelius Den svartgröna sommaren, eftersom hans liv under några sommardagar »svartnade för en djup sorg och grönskade för en hög glädje» (ibid., s. 245). Glädjen uppväcktes av att hans förhållande till Emilie slutligen bekräftades, vilket resulterade i förlovningen den 7 september samma år.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
8 skalkas;gäckar.
13–18 Jag står på kullen, [...] öfver kullen stiger.Strofen exempel på besjälning (se Pettersson 1952, s. 41).
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 135 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 41; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 101; 120 dikter 1970, s. 44 f.; Vasenius II, s. 385 ff.
På kullen om våren.
Guds godhet kläder jorden grön om våren
Och himlen kläder han i ljus och strålar;
Han låter solen le och sjelfva tåren,
Som molnet gråter, han i purpur målar;
5Hvi höljer han i vårens glada timma
En ädel menskoblick i dödens dimma?
Han vårdar markens unga blomsterslägten,
Värnlösa liljan, som på ängen
skalkas;
Han skyddar dem, han bjuder vestanfläkten,
10Att endast smekande de späda nalkas;
Hvi bröt han dig, du unga stam, i våren
Och lade vissnad all vår fröjd på båren?
|17|Jag frågar himlen och jag frågar jorden,
15Jag frågar molnet, som i rymden ilar,
Men ingen, ingen har ett svar på orden;
De äro stumma alla, grafven tiger,
Och dödens dimma öfver kullen stiger.
|23|Han for, den dyre, som en ros i strömmen,
20Af vågen stulen från den sorgsna stranden;
Han flydde ack så snabb, som ungdomsdrömmen,
När uti lifvets hetta smäktar anden.
I vårens dar, när alla englar småle,
Han flydde lik en villad morgonstråle.
25Frid öfver dem, som sofva! – dem som lyktat
I sena ålderns dar den trötta färden!
Frid öfver dem, som snabbt i våren flyktat,
En vårsky likt, med kärlek bort från verlden!
Lätt hvile öfver bruten glädje mullen,
30Och ljufligt dofte rosorna på kullen!
1842.