Thronen utan like
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat Maj 14. [1843]. Dikten trycktes i HT 31 maj 1843.
Tronarvingen som manuskripttiteln åsyftar är Nikolaj I:s son, storfurst Alexander Nikolajevitj, vars födelsedag inföll den 29 april. Topelius och sedermera Alexander II föddes samma år, och Topelius kände av den anledningen frändskap med honom (Vasenius III, s. 44). Matti Klinge noterar att Topelius kom att spela en viktig roll i kulten kring Alexander II (2000, s. 8, 18).
Alexander besökte Helsingfors i maj 1842 i egenskap av universitetets kansler och han hälsades med stort jubel. Topelius gör sig i HT till tolk för den entusiastiska folkmassan (4/6 1842). Referatet i HT (4/6 1842) avslutas med en beskrivning av Alexanders avfärd: »Liksom solen i samma ögonblick sjunker bortom bergen i hafvet, så försvinner den unge Fursten, lik en himmelsk stråle full af huldhet och nåd, från sitt trogna folk. Hvad Han redan är för detta folk, hvitnar derom hvad Han engång blir. […] Det minne, Han qvarlemnat, är oförgätligt och skönt; det Finska folket har icke glömt, att det älskat en Alexander förr, och är lyckligt att nu få öfverflytta denna kärlek på Arftagaren af Hans namn, Hans rike och Hans hjerta.»
I och med att dikten i sin tryckta form inte är tillägnad en person utan ett ämbete, tolkades dikten sannolikt av samtida läsare som en hyllning till den regerande kejsaren, Nikolaj I. Gunnar Castrén förmodar att en sådan tolkning är riktig (1958, s. 182).
Versen är jambisk pentameter med korsrim ABABAB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
14 länkarleder, styr.
23 datbedrift.
43 Hvem skådar allt hvad tidens förlåt täcker?vad som döljer sig i framtiden. förlåt – här: slöja.
44 Från Ålands skär till SitkasDet Ryska rikets västligaste och östligaste utposter.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 212 f.; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 263; »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. 182; Klinge, Idyll och hot 2000, s. 8, 18; Topelius, 120 dikter 1970, s. 104 f.;Vasenius III, s. 144 f.; V, s. 126
Thronen utan like.
Nu är den tid då slättens lejon sofva
Och fjällens örnar hvila sina vingar;
Nu är den tid, då fredens milda gåfva
De gyllne skördars frukt ur jorden tvingar;
5Blott stundom ljuda hväsningarna dåfva
Af tidens orm, på fältet sträckt i ringar.
Ty fast på ytan lugnat seklets vågor,
I djupet gå de än, i menskobrösten,
Och andens verldar stå i rök och lågor
10Och hjertats rosor vissna bort för hösten,
När lifvet frågar sina stora frågor
Och ljudelig i dagens larm hörs rösten.
Hvem bär nu verldens mäktigaste krona?
Hvem
länkar
Ryska örnens flykt, den stora,
15Som öfver vida länders rymd ses throna?
Hvem skall dess makt befästa och förstora?
Hvem skall dess kraft med fredens ro försona
Och bjuda mörkret sig i ljus förlora?
|101|En ridderlig och kraftig ande vakar
20För Rysslands väl. Han tämjer stormens ilar,
Och när dess yra verldens throner skakar,
|61|Det djupa lugnet kring hans rike hvilar.
Han blodig
dat
för fredens värf försakar
Och mot hans mildhet slöas hatets pilar.
25Tung är hans spira. Många ögon skåda
Till honom upp, näst Gud, med varma böner;
Ty väl och ve bero af honom båda,
Han ensam skiftar straff och skiftar löner,
Han bär all nöd, han värja skall all våda,
30En far för sextio millioner söner.
Men Gud, som lagt all omsorg i hans händer,
Har dessa händer starka gjort och milda;
De vise och de gode i hans länder,
De så hans skördar uti öknar vilda,
35Och folkens kärlek, som ej återvänder,
Gör spiran lätt och mödorna ej spillda.
Kring thronen står hans unga ätt i blomma,
Hans hopp och rikets. Fjerran dar, som stunda,
Se ljust på dem och häfden tala stumma
40Förtäckta ord om välden, dem de grunda,
På fjerran kust en dag till korsets fromma,
När vika måste vantrons makt den onda.
|102|45En thron kring jordens niondel sig sträcker;
Ej verlden skådat förr den thronens like.
Men öfverallt Guds allmakts öga räcker;
Han folken styr, Hans huldhet dem ej svike!
1843.