Emanuel Svedenborg
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat Långfredag 1842. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Manuskriptets titel, Hortensia von Hornegg, härrör från en novell av Heinrich Zschokke (1771–1848), en författare som Topelius läste under ungdomsåren. Den 1 oktober 1835 gjorde Topelius en dagboksanteckning om novellen »Somnambulen eller Hortensia von Hornegg», som hade föranlett en diskussion bland vännerna om »möjligheten af dess underverk». Hjältinnan i berättelsen är sömngångerska, och kan i detta tillstånd förutsäga framtiden. Hon känner dessutom smärta på samma ställe där någon som hon hyser sympati för har gjort sig illa. Novellen utmynnar i en reflexion över hur själen kan leva sitt liv oberoende av kroppen, en tanke som Topelius tilltalades av och försvarade. Sömngångarmotivet upptas också i Bellinis opera La Sonnambula(1831).
Vasenius förmodar att titeln ändrades för att Zschokkes novell inte var allmänt känd (V, s. 126). Den första översättning som Finska Litteratursällskapet utgav var emellertid Zschokkes berättelse Das Goldmacherdorf, förfinskad som Kultala(1834), och han var således inte helt okänd för läsare i Finland. Dikten tillägnades emellertid den mer kände Emanuel Swedenborg, som också han företräder idén om en förbindelse mellan ande och kropp.
Naturforskaren och mystikern Emanuel Swedenborg (1688–1772) var övertygad om att en förbindelse existerade mellan det materiella, kroppsliga och andliga, gudomliga. Han utvecklade uppfattningen att den fysiska världen endast är en symbol för den andliga, och den i sin tur för den gudomliga. Alla naturföreteelser motsvaras således av en andlig verklighet (jfr Zschokkes novell). Swedenborg sklijer mellan själens gudomliga del, anima, förnuftet och den lägsta själen, animus, knuten till kroppens funktioner. Gränsen mellan andligt och materiellt överskrids, och själen med ursprung i Gud genomströmmar människan och universum (Lindroth 1978, s. 560). I dikten gestaltar Topelius motsättningen mellan det fåfänga vetandet och tron.
Versen är jambisk pentameter med korsrim, ABAB.
Under Topelius sista besök i Sverige sommaren 1896 stannade han till vid Swedenborgs lusthus på Skansen. Han stod länge framför huset i »djup begrundan». Författarinnan »Lea» som var ciceron återger händelsen: »Vi trodde oss förstå denna tysta tankfullhet. Mellan den store döde och den store levande fanns en märkbar likljudande ton: dragningen till det mystiska, det underbara, det för de grövre sinnena ofattliga» (Nyberg 1949, s. 584).
Diktens sista strof, tillagd i de tryckta versionerna, utmynnar i att kunskapen upplöses som bubblor, och tron är det enda som består. De två sista verserna, sammanfattade i uttrycket »tron allena», kan ses som en invändning mot Swedenborg som motsatte sig den Lutherska tesen Sola fide (Genom tron allena). Enligt Swedenborg når människan frälsning genom en förening av tro och välgärningar. Men Topelius kritik riktas mot alla som försöker utröna det outgrundliga (se Forsgård 1998, s. 62).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
4 bidarväntar, åstundar; i äldre religiös litt. även hoppas på.
4 andenJfr Topelius utläggning om anden några årtionden senare: »Anden är det väsen i oss, som berättigar oss att vara en person, ett tänkande jag. Anden är det förnuftiga i oss, som gifver allt sitt sammanhang och som gör att mskan ständigt fullkomnas [---] Anden är den del af vårt väsen, som ensam kan blifva medveten om Gud. Det högsta hos mskan är icke förnuftet, som kan förvillas, ja och är blindt i gudomliga ting, utan gudsmedvetandet, som utgör mskans ädlaste krona» (Anteckningar om och ur det fördolda lifvet 1870, NB 244.145, s. 28 ff.)
5–8 Hvar anings [...] skatten.Strofen bygger på motsättningen mellan ljus och mörker. Jfr Swedenborgs tanke om ljuset som symbol för den gudomliga visheten.
8 förlåtdöljande förhänge.
Bibliografi
Klinge, Finlands historia 3 2004, s. 85; Lindroth, Svensk lärdomshistoria 1978, s. 558–569; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 584; Vasenius V, s. 126
Emanuel Svedenborg.
Ja qvar står gåtan evigt oförklarad,
Städs ny, städs gammal, lik en våg i hafven,
Och qvar står frågan evigt obesvarad:
Hvad
bidar
anden
och hvad döljer grafven?
5
Hvar anings sken, som lik en ljungeld blänker,
Hur tvärt det slocknar i den svarta natten!
För hvarje blick, som djupet når, sig sänker
Ett
förlåt
skumt – och dold, som förr, är skatten.
Det suckar och det klappar i det stumma,
10Det tysta hvalfvet inom fängselmuren;
Men fångens sköna ögon äro skumma
Och gallret skymmer för hans blick naturen.
Likt morgonstrålar, som ur molnet bryta
Och vida nejders taflor rosenfärga;
|71|15Så skimrar anden öfver tingens yta –
Men djupets dunkel kan han ej besvärja.
|120|Hur varmt han hela verlden genomletat!
Han spanat örnens flygt i skyar höga,
Han myrans vägar i det tysta vetat,
20Och blommans stilla groning såg hans öga.
Mest dock han sökt sig sjelf i verlden vida;
I allt han lösa sökt sin egen gåta,
Han hört sin egen röst i stormen qvida,
Och sett sin bild i källans böljor gråta.
25Men hur han än kring jord och himmel svärmat,
Han funnit allt, men ej sig sjelf han funnit;
Hans egen skugga blott hans bild har härmat
Och – när sin famn mot den han sträckt – försvunnit.
Djupt är den vises leende, när stilla
30Han efter färden slumrar in om qvällen
Och ser sig om på dagens långa villa,
Och lifvet sjunker, som en sol bak’ fjällen;
När all hansoriginal: hankunskaps sköna bubblor brista,
Och han förlorad står, lik våg i hafven,
35Var tron hans första goda, blef hans sista,
Och tron allena segrar öfver grafven.
1842.