12. Fridsböner i aftonens lugn
Kommentar
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Sylvias visor».
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 14 oktober 1854 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Vasenius betecknar Sylviasvitens avslutande dikt som en frigörelsedikt, sedd mot bakgrunden av de strider Topelius genomkämpat (III, s. 472). Jfr avslutande reflexion i »Bref från Helsingfors», daterat 19 Juni 1854 (HT 21 juni 1854):
Aldrig ha kriget och de mänskliga passionerna stått i en skarpare kontrast till naturens stora strålande frid. Det är likasom bäfvade der en evig ande öfver Östersjöns böljande vattenfjerdar och sade till de flyende eller väpnade skarorna vid dess kuster: icke gifver jag eder den frid som verlden gifver, men samvetets frid, trons förtröstan och vissheten om en uppfylld pligt äro skatter dyrbara för hjertats lugn, äfven der stormarna rasa omkring.
Hvilken vår! Näktergalen sjunger och kanonen dånar vid Finlands kuster!
Versen är jambisk pentameter med rimflätningen aBaBcDccD.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–2 O du den spegelklara qvällens frid, / Som hvilar öfver himmelsblåa fjärdar,Jfr vers 9 f. i Sylviavisan »Fiskaren sjunger i sin båt om qvällen på hafvet».
26 furiehämndgudinna.
47 förlåtförhänge.
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik», 1952, s. 60; Vasenius III, s. 471 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 151 ff.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 226
12. Fridsböner i aftonens lugn.
Som hvilar öfver himmelsblåa fjärdar,
Der stjernan skådar, älskelig och blid,
I djupet ned från obekanta verldar,
5O sänd en stråle till den mörka dal,
Der stormen rasar och der oron qvider,
Att stilla somna de förgråtna qval,
Att glömda sjunka sorger utan tal
Och ro må hvarje hjerta få, som lider.
10O du naturens tysta aftonbön,
Du stilla andakt öfver skog och stränder,
Der vågen sjunger psalmer öfver sjön
Och hvarje blomma ber med knäppta händer;
|218|O dö ej som en suck i stormens brus,
15O slockna ej med solens sista strimma,
O dröj ännu i skogens sakta sus,
O kom till oss ännu i stjernors ljus,
Att evigt i vår svunna glädje glimma.
|76|Du heliga, du milda kärlek! Du,
20Som allt försonar och som allt bevarar,
Som tror i hösten på en vår ännu
Och sjelfva natten med ditt ljus förklarar;
O se, vår himmel mörknar långtifrån,
Och stormen ryter vildt, och svärdet mördar;
25En vink af dig, och tyst är stormens dån,
Och hatets
furie
med straffadt hån
I vanmakt för din fot din allmakt vördar.
Du mäktiga, du höga, kom till oss
I aftonlugnet på naturens panna.
30Släck i din glans den vilda stridens bloss;
Du som välsignar, lär oss ej förbanna!
O låt oss ej med bittra hjertan stå
I qvällens skönhet, som hvar kulle kröner;
O låt ej hat från våra läppar gå,
35När rundtomkring till himmelen den blå
Uppstiga hela jordens aftonböner!
Frid i naturen! Frid i hjertat! Frid
Med alla dem, som i det korta lifvet
|77|Arbeta, lida här en liten tid
40För allt hvad skönt och stort blef menskan gifvet.
Om vän, om ovän, – fråga icke här,
O menska, hvem han är, den man du möter,
Men fråga blott om han ett hjerta bär
För allt det ädlaste, som lifvet lär,
45Och allt det eviga, som tid ej nöter.
Frid öfver jorden! Solen sjunker klar,
Och mörkrets
förlåt
mild och sakta skrider
|219|Liksom en mur emellan det som var
Och det som kommer i de nya tider.
50De bleka blommorna i jordens dal
I skuggor gömma sig för menskans öga,
På det att, oafvändt i fröjd och qval,
Det må se opp till ljusa stjernors sal
Och klarna sjelf i glansen af det höga.
31 Aug. 1854.