|85|

Nyåret 1854.

Du lilla barn, som nalkas hitåt

På din faders snöiga graf,

Du späda stjerna på lifvets stråt,

Du bubbla i tidens haf;

5Hvad skall det väl bli utaf din makt,

När pilten har vuxit half,

|224|

När stjernan har blifvit en sol i prakt

Och bubblan ett himlahvalf?

Nu hoppar du lätt och fritt och gladt

10På skridsko från pol till pol

Och leker jul med din stjernenatt,

Slår boll med din sjunkna sol.

Som bleka löjen på nattens mund

Du strör dina norrsken ut;

15Hvad skall det väl bli af dig den stund

När leken en dag tar slut?

|86|

Kom hit, kom, sätt dig i slädens fäll;

Nog vet jag du frosten tål.

Tag tömmen, kör öfver skog och fjäll

20Långt bort till ditt fjerran mål.

Och hejsan, smäll på din snabba häst,

Nog trafvar den qvickt ändå.

Vi åka i kapp till lifvets fest,

Och stjelpa vi än – låt gå!

25Låt gå, ty starkare hand än vår

Osynlig i tömmen tar.

Han styr vår släde, hvart än det går,

Han vet hvart färden far.

På medarna två kamrater slåss

30Och följa på färden än,

Der småler Glädjen så godt mot oss,

Och Sorgen skuffas med den.

Du lille blomstrande goddagspilt

Med din röda och frusna kind,

35Hvad skall det väl bli af dig, när vildt

Han stormar, lefnadens vind?

|87|

Du bristande bubbla, du stjerneblink,

Du skall ock slockna en dag;

Vi höra dig till, vi följa din vink;

40Så gör efter ditt behag.

|225|

Ty genom ditt barnsliga ögas skämt

Der strålar häfdernas dygd;

Din bubblas verld, som brister alltjemt,

Af evigt virke är byggd.

45Låt gå, du stundens lille monark,

Öfver tidens brusande strand,

Och när du en dag blir stor och stark,

Så hägna vårt fosterland!