Finlands öde
Kommentar
Kommentar
Två manuskript är kända: ms 1 daterat 30 Mars 59, ms 2 odaterat. Dikten trycktes i kalendern Joukahainen 1860.
Sigfrid Aronus Forsius (se punktkomm. nedan) var en mångsidig naturforskare, verksam också som skriftställare och översättare. Han skötte professuren i astronomi i Uppsala ett par år, skrev den första naturläran på svenska (Physica, utg. först på 1900-talet) och utgav de första almanackorna som var uträknade för inhemsk horisont. Forsius var lärd och kontroversiell; han anlitades för kartografiska expeditioner, anklagades för politiska konspirationer till förmån för Sigismund och inför Uppsala domkapitel för både astrologisk och apokalyptisk vidskepelse (Lindroth 1975, s. 148 f.). Sina sista levnadsår tillbringade Forsius som kyrkoherde i Ekenäs.
I dikten söker Forsius Finlands framtid i stjärnorna, men finner den hos en yngling, landets hopp (96 ff., v. 109–112). Samtidigt framträder Forsius som de ungas förebild i »att tänka stort och blicka högt» (v. 33 ff.). Om den unga generationens politiska betydelse för Finland, jfr »Studentvisa» och »Finlands höjning» i Nya blad 1870.
Topelius introducerade Forsius i flera verk. Liksom i dikten utnyttjar han myterna kring stjärntydaren i novellen Ungdomsdrömmar (1881) och i romanen Planeternas skyddslingar (1886–1888). I bägge romantiseras Forsius liv som åldrande vetenskapsman i Ekenäs; att Forsius var en kontroversiell person syns inte hos Topelius. Forsius presenteras även i Finland framställdt i teckningar (1845–1852; se 2011, s. 160), Fältskärns berättelser (1853–1867) och Boken om Vårt Land (1875). – En studie om Forsius utgavs av Fredrik Wilhelm Pipping 1858–1862, Historiska bidrag till Finlands calendariografi, I–III.
Versen är jambisk med taktschemat 4–4–3–4–4–4–3 och rimflätningen aaBaaaB.
Presentationen av Forsius i Boken om Vårt Land, läsebok för de lägre läroverken (1875) avslutas: »Sigfrid Forsius gaf akt på naturens tecken och kunde af dem förutsäga en storm. Men när han trodde, att stjernorna inverka på menniskornas lif, var detta hela tiden hans tidehvarfs tro. Vi, som känna något litet mer om Guds skapade verld, böra icke derför tadla den fromme Forsius; ty hvarje tid ha sina villfarelser, och efterkommande skola förundra sig öfver våra misstag. Det är dock alltid stort att frimodigt bekänna det, som man anser för sant och rätt.»
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1 SIGFRID ARONISigfrid Aronus Forsius (ca 1560–1624) födelseort förmodas vara Helsingfors. Ingenting är känt om hans ungdom och studier. I början av 1590-talet var han skollärare i Reval, därefter student i Uppsala och senare fältpredikant i Finland och Estland. Efter en forskningsresa till Lappland skötte han professuren i astronomi i Uppsala ett par år. Han var en tid kyrkoherde i Stockholm och använde titeln »kunglig astronom» (Lindroth 1975, s. 148 f.).
2 Wandas böljaHelsingfors (se ovan), på latin benämnt Forsia, vid Vanda å.
3 Wasatiderunder Vasaättens styre.
8–10 Det var hans säkra mästarhand, [...] en gräns för polen.Under en expedition till Lappland 1601–1602 på uppdrag av hertig Karl kartlade Forsius rikets nordligaste del.
11–12 Den första almanackan bar / Hans namn i Sigismundi dar,Kung Sigismunds regeringstid inföll 1592–1599, och Topelius uppger att Forsius utgav en första almanacka 1597 (2011, s. 160). År 1613 fick Forsius ensamrätt av Gustaf II Adolf att utge almanackor i Sverige.
16–17 Och nattens stora bibel låg / Uppslagen för hans aning.Syftar på den kristliga skepticismens tanke att Gud hade skänkt människan två uppenbarelseböcker: Naturens bok och Bibeln (Kiiskinen 2008; jfr komm. till »Aminas sång till Maria»). Jfr v. 57–61. Enligt traditionen låg Forsius ute på marken sommar som vinter och gjorde iakttagelser, iklädd päls och med en stor bok på bröstet.
18–21 Der rullades för honom opp [...] bragders maning.Avser de förutsägelser Forsius gjorde utgående från konstellationerna på stjärnhimlen. Förutsägelserna gällde bl.a. Karl IX; se Topelius 2011, s. 160.
22–28 Nu, trött vid menskors [...] Sverges rike hyste.Forsius var kyrkoherde i Ekenäs från 1621; se Topelius 2011, s. 160.
22 fjäsfåfänglighet, ävlan.
27 gällpastorat.
32 kröktböjd.
34 idrottsysselsättning.
37 Pojo vikvid Ekenäs.
60 skärklar.
66 zodiakensZodiaken benämning på solens, månens och planeternas banor (ekliptikan).
75 VardeJfr skapelseberättelsen 1 Mos. 1.
84 synrörkikare.
Bibliografi
Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 183; Enckell, »Finlands svenska diktning 1600–1770» 1969, s. 57–65; Kiiskinen, »Sigfrid Aronus Forsius» BLF 1, 2008 (se där anförd litteratur); Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Stormaktstiden 1975, s. 148–152; »Forsius, Sigfridus Aronus» SBL 1964–1966; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 44 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 194–198; Finland framställdt i teckningar 2011, s. 58, 160
Finlands öde.
Vid
Wandas bölja
föddes han
I fordna
Wasatider
.
Student på ljusets höga ban,
5Lyft hatten för den grå titan,
För vetenskapens veteran
I ledet, der du strider!
Som mätte Lapplands öde strand
10Och skref en gräns för polen.
|250|Hans namn i Sigismundi dar,
Och nästan lika kändt det var,
Som stjernorna och solen.
15Till stjernorna stod ock hans håg,
Uppslagen för hans aning.
De dunkla menskoödens lopp
20Och kungars våda, rikens hopp
Och stora bragders maning.
|36|Han mindes att på Ekenäs
Ock himlens stjernor lyste;
25Vardt alltså i sin lefnads qväll
En stjernekung i torftigt tjäll,
En herde i det minsta
gäll
,
Som Sverges rike hyste.
Här satt han ofta stum, allen,
30Med kikarn stödd på mossig sten
Vid aftonrodnans flamma.
Hans hår var hvitt, hans hjessa
krökt
,
Men tänka stort och blicka högt,
Det var den
idrott
han försökt;
35– O yngling, sök densamma!
I aftonglansen blank och rik
Låg för hans öga
Pojo vik
Med fjerran hvita segel.
All Finlands skönhet log emot
40Hans lugna blick, inför hans fot,
Och solen doppade sitt klot
I Finska vikens spegel.
|251|Men ej hans tankar dröjde der.
Från sol och våg och strand och skär
45Han lyftade sitt öga
Till qvällens tysta stjernesken,
|37|Som blinkade, först en och en,
Så tusen och mångtusen ren,
Ur dunklet af det höga.
50Kom så den skumma nattens stund.
Än njöt hans öga ingen blund;
Han sökte blott ett enda:
Hans sista, största verk det var,
Som ofulländadt än låg qvar
55I stjernornas och Guds förvar;
Det ville han fullända.
Han stafvade den höga skrift,
Som Herren Gud med silfverstift
På aftonhimlen ristat.
60Hvar bokstaf tindrade så
skär
;
Han sökte Finlands öde der;
Men gåtans nyckel fanns ej här:
Den hade Sigfrid mistat.
Han mätte, mätte, natten lång,
65Planetens höga cirkelgång
Och
zodiakens
bana.
Förgäfves irrade hans blick
Till rymdens minsta stjerneprick;
Ack, Finlands dunkla öde fick
70Han ingenstädes spana.
Långt, syntes honom, evigt långt
Från denna verld, som mäts så trångt,
|38|Der svaga menskor andas,
Satt domens engel tyst och skref
75Sitt
Varde
på det kungabref,
|252|Der Finlands lott beseglad blef
För seklerna som randas.
Sigfrid Aroni sänkte fromt
Sin blick från detta hvalf, så skumt
80Och lysande tillika.
»Du himlens Herre, sade han,
Jag är en svag, fåkunnig man,
Din skrift jag icke läsa kan,
Och mina
synrör
svika.»original: svika.
85Nu grydde morgonen. Man såg
En herdegosse, frisk i håg,
Sin hjord på bete drifva.
Han nalkades helt tyst på tå:
»Se, stjernorna till hvila gå;
90Nu är det tid för dig också
Att dig till ro begifva.»
Sigfrid, ur sin begrundning väckt,
Såg upp. Hvem talade så käckt
I ödets dunkla timma?
95Då såg hans siarblick en syn:
Han såg från österns gyllne bryn
En återglans af morgonskyn
I piltens ögon glimma.
|39|Och det var blott en snabb minut,
100Men han dess mening tydde ut
Och djupt sin hjessa krökte:
»Allsmäktige, hur underbar
Din dolda vishet skrifvit har
I detta blåa stjernepar
105Det horoskop jag sökte!»
»Förklarad nu min gåta står;
Den gamle siarn tröstad går
Till ro ibland de döde.
|253|Mitt land! I dina söners vakt,
110I dina unga hjertans makt
Har Herren all din framtid lagt,
Och der står Finlands öde.»
1859.