Kometen 1858
Kommentar
Kommentar
Ett oavslutat, odaterat manuskript är känt [1858]. Dikten trycktes i HT den 13 oktober 1858.
Donatis komet syntes i september-oktober 1858. Den var ovanligt lyskraftig och betraktades som en astronomisk sensation. Den 10 oktober beräknades kometens bana gå närmast jorden (HT 9 oktober 1858).
Tidiga belägg för Topelius intresse för astronomi syns i hans första tidning Ephemerer 1834–1835, som innehåller utdrag ur den tyske astronomen Johann Elert Bodes verk och en rapport om Halleys komet (2006, s. 82, 185 f.). Enckell noterar att astronomiska rön blir mer framträdande i Topelius kosmiska dikter av senare datum, medan de tidiga karakteriseras av romantiska reflexioner (Topelius 1970, s. 186 f.). Jari Koponen ser i diktens slut ett första uttryck för den undergångsvision som Topelius återkommer till senare i livet (1998, s. 23, 39).
Det kosmiska perspektivet är utgångspunkten också i Victor Hugos diktsvit, nämnd i fotnoten. Både hos Topelius och Hugo framställs jorden som skuggornas rike, en plats för död och förgängelse (Livre III:XI–XII, se övers. nedan).
Se inledn.
Versen är jambisk, sextaktig med rimflätningen AbAbCCdd.
Ur Victor Hugos poem Les Contemplations, Livre III:XI:
Förklaring
Jorden är för solen vad människan är för ängeln
Den ena är gjord av härlighet; den andra är knådad ur gyttja.
Varje stjärna är en sol; varje himlakropp är ett paradis.
Omkring de rena globerna finns de förbannade världarna;
Och i skuggan där själen ser bättre än kikaren,
Lustgårdssolen släpar den ohyggliga planeten.
Ängeln, himlakroppens invånare är felbar; och förledd,
Han kan bli människa, nattens invånare.
Det var detta som vinden förtäljde mig på berget.
Varje dunkel glob klagar; varje jord är ett fängelse
Där livet gråter tills dagen för uppståndelsen,
Fångar anden som störtar från solen.
Ju mer globen är avlägsen, desto förskräckligare är fängelset.
Döden är där, uttröttande själarna i ett såll,Som dömer, och om det osynliga livet vittnar,
Återför ängeln till himlakroppen eller slungar den långt bort.
O, glob utan strålar och nästan utan gryningar!
Enorma Jupiter piskad av meteorer,
Mars som från fjärran förefaller som en vulkanmynning.
O nattliga Uranus, o Saturnus med halsjärn!
Okända straff! förlösningar! mysterier!
Sorger! o, månar ännu livlösare än jordarna!
De lider; de är svarta; och vem vet vad de gör?
Skuggan lyssnar stundvis på deras hesa och djupa skri,
Som man hör, om kvällen, gräshoppornas klagan.
Spöklika världar, slitande de ojämlika bojorna,
De går, likbleka, likt i drömmen som flyr.
Otydligt rödfärgade av en återspegling av natten,
Bönfaller om en messias, är hoppfull på apostlarna,
Ensamma, åtskiljda, de ena bakom de andra,
Sorgsna, tygellösa av de hemska pustarna,
Kastande ilskna blickar på klarheten
De här, vågorna, rullande på de mörka djupen,
De där, nästan uppslukade i det oändliga utan råmärken,
Dunkla, rysande, kalla, isiga, regniga,
Omkring paradiset vänder de avundsamt;
Och, från solen, bland diset och skuggorna
Ser man dessa dystra ansikten passera i fjärran.
November 1840
(fri översättning av Peter Ragnvaldsson)
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
11 embryon(singularform) här: i ett tidigt utvecklingsstadium. Versen exempel i SAOB.
27 snäckans gångd.v.s. långsamt (jfr s. 283, v. 154).
41 gift i balsamlundergift dolt i något man tror skall ge läkedom.
50 mästraklandra, sätta sig över.
63 vittnabevittna.
67 rökterykte.
Fotnot Et que tout cela fasse un astre dans leles cieux!Sista versraden, en konkluderande sentens, ur Hugos poem Les Contemplations, Livre III:XI (övers. nedan.). – Med verser avser Topelius här strofer.
Bibliografi
Koponen, Topelius ja tulevaisuus 1998, s. 23, 39; Topelius, 120 dikter 1970, s. 184
Kometen 1858.
Hvi riktar du din tub från tornet uti qvällen,
Du bleke grubblare der på den dunkla jord?
Slår jag med skräck din syn bland höga stjernepellen,
Järtecknet, som för dig bebådar krig och mord?
5Lägg bort ditt teleskop. Hvad båtar dig att grubbla?
Du stoftet af ett stoft, du bubblan af en bubbla,
Som danas och förgås uti ett flyktigt nu,
Gå, slumra uti ro. Jag är ett stoft som du.
|257|Jag är ett vilset flarn på rymdens oceaner,
10En sväfvande atom uti ett strandlöst haf,
En dimmig
embryon
bland verldar af titaner,
Ett spöke, stiget upp ur evighetens graf.
Obändig i min kraft, med än knappt tyglad bana,
Jag rusar i den rymd, som inga ziffror ana,
15Från mörkret af en natt, som ingen stråle når,
Till outhärdlig glans i solens gyllne vår.
Och dock är jag en slaf, som inga vårar glädja,
En slaf af denna sol, en lekboll i dess hand.
Jag rasar mot dess makt, jag rycker på min kedja
20Och ändlöst, ändlöst långt jag tänjer ut dess band.
|84|Men när jag ilat bort till rymdens sista gränser,
Der, knappt en stjerna lik, i fjerran solen glänser
Och tror mig åter fri, då drar tyrannen än
På kedjan som han löst, och jag är slaf igen.
25Förhäf dig ej, du stoft, af låga jorden buret!
Din jord, hvad är då hon? Är hon väl mera fri?
Går hon ej
snäckans gång
, som visaren kring uret,
Kring samma jättemakt och solar sig deri?
En boll för samma nyck, en ödmjuk tjenarinna,
30Blott mera spak än jag för samma herrskarinna,
Utaf dess nådes sken hon tigger ljus och dag
Och blygs ej att sig tro mer lysande än jag.
Ett klot utaf granit, med snö uppå din hjessa
Och i ditt djupa sköt en glödande vulkan;
35Med öknar på din kind och, dystrare än dessa,
En gördel af den blå, den öde ocean;
Med svartnad yta, bränd af tusenåra lågor,
Och multna lemningar af slägten, som likt vågor
Blott födas att förgås, – du arma grå planet,
40Är du en stjerna, skapt för himlens herrlighet*)
Et que tout cela fasse un astre dans lesoriginal: le cieuxspråk: franska!
Denna och nästföljande två verser innehålla spridda reminiscenser från Victor Hugo, Contemplations, Autrefois, Livre III: XI..
|258|Och dina skapelser! Ett
gift i balsamlunder
,
Ett törne i hvar ros, en tiger i hvart snår;
|85|Ett blomster för i dag, och dock en orm derunder,
Och skuggan af en höst i hvarje flyktig vår;
45Ett torftigt bröd, förvärfdt med outsäglig möda;
Jernmalm uti din barm att dina söner döda,
Och pest uti din luft, att skynda deras mord;
Är det din fruktbarhet, din rikedom, o jord!
Och kronan på ditt verk, den stolta menskoanden,
50Som mäter solars gång och vågar
mästra
Gud;
Hvad är väl han? Ett grand, en myra uti sanden,
Borttappad i en vrå af verldars stjerneskrud;
Än bödel, som din vall med blod och tårar fuktar,
Än offer, som förskrämdt det fallna löfvet fruktar
55Och lider, hatar, dör och multnar i din mark;
Är det väl han, som nämns en skapelsens monark!
Nej, dunkla jord, ej så med öfvermod bekika
Det snabba töckenklot, som ilar dig förbi.
Fast regellös jag syns, fast vild och hemsk tillika,
60Jag är mer säll än du, jag är långt mera fri.
Jag är en nyfödd verld, som, yngst bland stjernors rader,
En gång skall få min plats bland verldars myriader,
Att
vittna
Skaparns makt långt rikare än du.
Din bana löper ut; min förestår ännu.
65Årtusenden förgått, sen jag dig sist besökte;
Då glödde än din kropp i lavans kopparfärg;
|86|Löst uti lågor opp, än oceanen
rökte
Omkring ditt öde klot och dina smultna berg.
Och när årtusenden härefter jag dig susar
70I rymdens natt förbi, du lika öde rusar,
En bristande vulkan, emot verldstöcknen ut,
Och all din dröm af lif, din menskodröm, är slut.