3. Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt
Kommentar
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Sylvias visor».
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 13 juli 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Sommaren 1853 reste familjen Topelius från Helsingfors till Nykarleby och övernattade då på överstelöjtnant Aminoffs gård Frantsila* vid Vesijärvi, Kangasala, 19–20 juni. Tillsammans med dottern i gården promenerade de till den närbelägna Harjula (Harala) ås (Topelius 1922, s. 143; Topelius almanacka NB 244.157).
Som ofta i Topelius dikter ses världen uppifrån, jfr »Våren 1848» och »Första Maj». Från sin utsiktspunkt kastar Sylvia en panorerande blick på det finska insjölandskapet. Att färgen blå är frekvent (v. 3, 9, 16, 28, 36) markerar att det är sjöarnas Finland Sylvia hyllar.
Finlands skönhet understryks av titeln, där Sicilien och Egypten utgör referenspunkter. Med den nya och mer kända titeln från 1860, »En sommardag i Kangasala», faller jämförelsen med de sydliga länderna bort.
Alhoniemi noterar att Topelius tydligare än i någon annan dikt frammanar landets skönhet för att skapa en patriotisk känsla (1969, s. 103). Skönheten i naturen utmålas som landets rikedom (v. 25–28). En parallell kan dras till J. L. Runebergs »Den Femte Juli», där blicken vandrar över sjö och land (tryckt 1860, SS V, Fänrik Ståls sägner II, s. 46; känd av Topelius under 1850-talet, se komm. i SS XIV: 2, s. 402):
Ja, yngling, här från denna strand
Du ser ett stycke av det land,
Skönt, som vid Virdois sjöar här,
Är det kring Saimens tusen skär,
Där Vuoksens bölja svallar,
Där Imatra i skum sig klär.
Och stod du nu längst upp i nord,
Du såg en lika härlig jord
I från dess fjällar höga;
Och om den flacka kust du såg,
Som sköljs av Bottenhavets våg,
Låg Finland för ditt öga
Och tände kärlek i din håg.
Olof Enckell förmodar att visan, i tonsättning av Gabriel Linsén, har varit den populäraste i 1800-talets sångrepertoar i Finland (Topelius 1970, s. 137).
Versen är tretaktig och jambisk-anapestisk med rimflätningen XaXaXbXb.
* Inte att förväxla med det »Frantzila» som Runeberg omnämner i Fänrik Ståls sägner I (1848, »Fältmarskalken», SS V, s. [113]),beläget i norra Österbotten (Rantsila).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–8 Jag gungar i högsta grenen [...] dess strand.Ruin anser att Topelius har återgett »vidden och luftigheten» över Finlands insjöar såsom ingen före honom, och anger denna strof som exempel (1941, s. 121).
2–11 Af Harjulas högsta [...] Den gungande WesijärviPlatserna och vattendragen i Kangasala (se komm. ovan), synliga från åsen, frammanar bilden av det finska landskapet. Samma landskap utgör bakgrund i sviten »Skog och sjö» i Nya blad (1870). Viljanen påpekar att det är Topelius som i Finland framställdt i teckningar (1845–1852) gjorde Finlands topografi och naturskönhet kända för allmänheten (1969, s. 241).
15 Naturens gröna tankarOm kritikernas synpunkter på denna bild, se inledn.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut, 1969, s. 103; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 104; Ruin, »Ett land stiger fram» 1941, s. 121; Topelius, 120 dikter 1970, s. 131; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 20 f.; Viljanen, Runeberg och hans diktning 1837–1877 1969, s. 241
3. Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt.
Vidt skina de blåa vatten,
Så långt de af ögat nås.
|51|5Af Längelmänvesis fjärdar
Der skimrar ett silfverband,
Och Roines älskliga vågor
I fjerran kyssa dess strand.
Och blå som en älsklings öga,
10Och klar som ett barndomshem,
Den gungande Wesijärvi
Sig stilla smyger till dem.
Och hundrade öar simma
Allt uti dess vida famn,
15
Naturens gröna tankar
I blåa vågornas hamn.
Men rundt kring de täcka stränder
Stå furor i dyster krans,
Allt som den vise betraktar
20De jollrande barnens dans.
Och skördarnes tegar luta
Mot dem sin grönskande kind,
Och ängarnas blommor andas
Sin doft i sommarens vind.
|52|25O hur det fattiga Finland
Är rikt på skönhet ändå!
O hur af guld och af silfver
|205|Dock stråla dess sjöar blå!
Här ha i sorg och i glädje
30Sin lyra sångerna stämt
Och härma i stilla gungning
De klara sjöarnas skämt.
Jag är blott en liten fågel
Med späda vingar och små,
35Men vor’ jag en örn i molnen,
Jag flöge högt i det blå,
Och flöge och flöge vida
Allt upp till Guds allmakts thron
Och sjönke der för hans fötter
40Och qvittrade så min ton:
Du helige himlens herre,
Jag tackar dig högt i bön,
Att du har gett oss att älska
En bygd så herrlig och skön!
|53|45O låt våra sjöar stråla
Klart uti vår kärleks brand!
Låt oss bli värda att älskas
Så högt vi älska vårt land!
Franzila, 20 Juni 1853.