8. Fiskaren sjunger i sin båt om qvällen på hafvet
Kommentar
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Sylvias visor».
Inget manuskript är känt, däremot en handskrift av annan hand, daterad och signerad av Topelius, Alön, 17 Aug. 1853. Dikten trycktes i HT 19 november 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten är en aftonvisa som den föregående, men anslaget ett annat. Det jag som framträder i visan står närmare skaldens röst än i någon annan Sylviadikt. Havet och båten som livsmetaforer återkommer (jfr s. 45 f.).
Pettersson noterar diktens mångtydighet: stjärnan kan ses som en symbol för skaldens ungdomskärlek, en förlorad lyckokänsla, eller en längtan till det eviga livet. Dikten gestaltar ett komplicerat och svävande känsloläge och en obestämbar längtan – attribut som Pettersson identifierar som kännetecknande för Topelius lyrik (1970, s. 177–180).
Versen är trokeisk-daktylisk med taktschemat 5–4–5–4–6–6–4–5 och rimflätningen AbAbccdd. Sylwan härleder rytmen i dikten till folkmelodin »Neckens polska» (Sylwan 1934, s. 117).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
6 dufvohamni skepnad av en duva.
7 roligtlugnt.
13 ovanskeligoförgänglig, oföränderlig.
30 stråthär: vattenfärdväg.
Datering Alönel. Alörn, den ö i Nykarleby skärgård där Topelius ofta vistades under somrarna (se komm. till föregående dikt).
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 92, 121; »Runeberg och Topelius som centrallyriker» 1970, s. 177; Sylwan, Svensk verskonst 1934, s. 117; Topelius, 120 dikter 1970, s. 143 f.; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 25 f.
8. Fiskaren sjunger i sin båt om qvällen på hafvet.
Somna, du min våg, i vestanfjärdar,
Somna sakta mot holmens strand!
Slockna, du min sol, i molnets verldar,
Slockna stilla vid himlens rand!
|212|5Bryt, du starka storm, din vilda vinge af!
Flyg i
dufvohamn
allt kring det vida haf!
Gunga
roligt
i vågens famn;
Långt, långt i fjerran är mitt hjertas hamn.
|65|Kom, du tysta, kom, du underbara,
10Höga natt öfver spegelfjärd!
Hafvet somnar. Tusen, tusen klara
Stjernor blinka ur djupets verld.
Hvar är hon, som brinner, hög,
ovanskelig
,
Ensam bland de tusen, ensam der för mig?
15Hvar är du, o min stjerna, nu?
Långt, långt i fjerran ensam brinner du.
Ja, jag ser dig, klara stjernestrimma;
Det var dig, som jag sökte gladt.
Det var du, som i lifvets storm och dimma
20Saligt log i mitt hjertas natt.
Göm ditt hulda öga ej i molnet mer;
O, jag ser på dig som man på våren ser
När en vinter i hjertat rår;
Långt, långt i fjerran är mitt hjertas vår.
25Hafvet sofver. Evigheten strålar
Stum, högtidlig på jordens sorg,
Och det tysta mörka djupet målar
Nya riken i nattens borg.
|66|Gunga mellan tvenne verldar, du min båt!
30O hvar skall du hamna på din långa
stråt
?
Hvar, o hvar är ditt lugna bo?
Långt, långt i fjerran är mitt hjertas ro.