10. Våren och Sylvia komma tillbaka
Kommentar
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Sylvias visor».
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 20 maj 1854 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten publicerades i HT ett knappt år efter den första Sylviavisan. Här anmäler fågeln sin egen och vårens återkomst till landet och upprepar sitt tröstande budskap från första visan. Krigshotet var påtagligt; dikten är daterad två dagar innan den engelska flottan angrep Finlands kust, och publicerades i HT fyra dagar före »Den första blodsdroppen» (se inledn. s. XXXI).
Flyttfågelsmotivet uppträder i välkända dikter av Stagnelius, Tegnér och Runeberg. Den emfatiska slutposition som Topelius ger ordet ’ändå’ förekommer också i den sistnämndes »Flytt-foglarne» (Dikter 1830; jfr Runeberg SS I, s. 17 f.). Genom att det i Sylviavisan upprepas med trefaldig insistens i varje strofslut blir livsbejakelsen diktens egentliga tema.
Från 1860 knyts »Sylvias helsning från Sicilien» tydligare ihop med »Våren och Sylvia komma tillbaka» genom att den nyskrivna »Fågelperspektiv», som beskriver fågelns resa norrut, placeras dem emellan.
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–2–2–3–3–2 och rimflätningen ababcXcddd.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
25–28 Ty sorg och fara [...] allt skall till sist förgå,Jfr v. 15–20 i »Blommorna i vågens brus».
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 12, 104; Topelius, 120 dikter 1970, s. 146 ff.; Vasenius III, s. 447
10. Våren och Sylvia komma tillbaka.
Jag kommer ändå, jag kommer nog
Allt i den strålande vår,
Så visst som träden löfvas i skog
Och sjön uti vågor går.
5Jag kommer till dig i lust och nöd,
I sorg och glädje,
Med längtans glöd;
|69|Jag kommer i fjerran blå
Till dig, mitt hemland, ändå!
10Ändå! Ändå!
Jag sjunger för dig i vårens glans
Som fordom min silfverton,
Liksom der aldrig en fara fanns
Vid grönskande vårens thron.
15När himmelen mulnar långtifrån
I mörka åskor
Och stormars dån,
Jag aktar dock ej derpå,
Jag sjunger för dig ändå!
20Ändå! Ändå!
Jag är den minsta af vårens slägt,
Som qvittrar i skog och mark;
Min röst är en blommas andedrägt,
Men ingen är dock så stark.
25
Ty sorg och fara och nöd och strid
Och hat som grumlar
Ett hjertas frid,
|70|Allt, allt skall till sist förgå,
Men våren sjunger ändå!
30Ändå! Ändå!
Jag sjunger den sång, som ej förgår,
När dagens röster dö ut.
Så länge på jorden ett hjerta slår
|215|I lifvets korta minut,
35Så länge dallrar naturens röst
Ur vårens dofter
I menskors bröst;
Och sorger och fröjd förgå,
Men Sylvia sjunger ändå!
40Ändå! Ändå!
Du sorgsna hjerta, kom ut till mig
I strålars och blommors krans,
Och tappa din sorg på vårens stig,
Som dimmor i morgonglans;
45Och hvila som jag i naturens famn,
I ängens grönska
Och lundens hamn,
|71|Och sjung, när stormarna gå,
Din ljufva kärlek ändå!
50Ändå! Ändå!
Ty vågorna somna i lifvets sjö,
Och solen i skyar går,
Och vårarnas hulda dofter dö,
Som tankar i ungdomsår.
55Men högt öfver dagens sorg och flärd,
I morgonskimret
Af hoppets verld,
Der sjunger i himlens blå
En liten fågel ändå!
60Ändå! Ändå!
17 Maj 1854.