|113| |238|

Jordens längtan.

Esterozim och Auruna, två sköna hvita englar, sutto en dag på molnets rand och sågo ned till jorden. De hade båda varit barn när de dogo, och derföre visste de föga af lifvets strider. De hade icke heller länge varit bland de saliga, så att de skulle förstått huru sorgens frö kan bära en evig glädjes frukt, medan mången glädje vissnar bort i en evig sorg. De förstodo allenast att lofva Gud, det var deras enda lärdom, och all jordens visdom gick icke upp emot den.

Emedan de voro barn ännu i himmelen, var deras tal mycket oskyldigt. De sade åt hvarandra sina barnsliga tankar, när de sågo ned. Deras blickar hade den förklarade glans som tillhör en bättre verld, och jordens skuggor sväfvade förbi dem,|114| utan att ett enda ögonblick fördunkla deras oändliga klarhet.

Esterozim sade: jag ser en grön dal, genomfluten af klara elfvar, som rinna i blåa haf. Menniskor bo der många, naturen omkring dem är rik som ett paradis, och likväl trifvas de icke. Se, Auruna, orangen blommar, dadlarna mogna; genom rymderna går en doft och en klang af jasmin och fågelsång. Men de dödliga andas icke doften och lyssna ej stilla på sångens ljud; de ha ingen ro; de ila bort från de gröna dalar och söka … söka …

Auruna sade: jag ser sköna fridfulla hyddor vid stränderna af den klara sjön. Ömma föräldrar sitta med älskande barn i sin famn, gossar och unga flickor se på hvarandra med ljufva ögonkast. Men likväl ha de ingen ro, ingen ro; ständigt flyr den ena bort ur den andras famn; de skiljas, de söka; säg, Esterozim, hvad söka de?

Esterozim sade: jag ser djuren på marken, de som beta i skogen och simma i vattnet och de som flyga i luften; de ha ingen ro, ingen ro, de ila beständigt|115| framåt och längta och söka. Jag ser bergen på deras fasta grund, och de darra af underjordisk eld; jag serrättelse i originalet det stora blåa hafvet i dess djupa bädd af klippor och sand, och det svallar beständigt utan ro.

Auruna sade: jag ser alla vexter och blommor på jorden, de herrliga gröna barn af sol och vår, och de äro i dag ej mera desamma de voro i går. Jag förnimmer den genomskinliga luften, som i osynliga vågor kringflyter jorden, och han stormar beständigt framåt. Jag ser elden och ljuset och de hemliga krafter, som bo uti tingens hjerta, och de ha ingen ro, ingen ro. O Esterozim, hvad söka de alla?original: alIa?

Esterozim sade: Gud vet det. Och båda barnen vände sina skygga blickar tillbaka mot höjden.

Då hördes helt nära dem de sakta, men mäktiga vingslagen af en salig|239| engel; de sågo sig om och igenkände Gabriel, en af cheruberne som stå kring Guds thron och föra hans budskap till jorden. Han sade: hvad frågen J? Och de svara|116|de: säg oss hvarföre intet väsen har ro uppå jorden?

Engelen sade: J ären barn i Guds rike, och jag vill tala till eder hvad barn förstå. När J lefden på jorden och gingen bort från eder fader och moder ut i den gröna blomstrande skogen, då var der allt sa herrligt och svalt under trädens skugga. J ägden allt ljufveligt, hvaraf sinnena söka sin ro, och J haden ingen ro ändå. Det var dock alltid, alltid ett som J sökten med edra hjertan.

Ja, sade Esterozim och Auruna; vi sökte vägen till vårt hem.

Sade engelen: det söker hela jorden. Allt det herrligaste under solen är bortkommet från Gud genom menniskans synd och söker beständigt sitt hem. Derföre längtar det bästa alltid bort. Vandraren går bort från de klara elfvar och vattensprång; kärleken flyr den älskades famn, och alla naturens krafter söka sin källa åter. Månge på jorden förstå det icke och säga till hvarandra: här skola vi bo. Och de bo likväl ej, de dröja en liten tid, och så talar anden i|117| deras hjertan, och så fly de med hast. Det fula och onda går bort i sin egen natt, men det sköna och ädla doftar bort som en dimma i Guds outsägliga klarhet.

Sade Esterozim och Auruna: nu äro vi hemma och längta ej mera bort.

Engelen sade: ja, nu ären J hemma. Och han log såsom endast de saliga le.

 

1850.