Det rätta hemmet
Kommentar
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 16 mars 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten är skriven till minne av fru Mathilda Meurman (f. von Troil) och hennes treåriga dotter Bertha som innebrändes vid en eldsvåda 3 mars 1853 på Lill-Heikkilä nära Åbo. I Åbo Underrättelser (11 mars 1853) berättas om bakgrunden till olyckan, och hur dottern samma kväll enträget bett sin mor att läsa »den vackra sagan Björken och stjernan». Känslan för hemmet och fosterlandet överförs i dikten på det eviga hemmet, himlen. Jfr de två föregående dikterna.
Versformen är en ballad med korsrim, abab. Första strofen upprepas med variation som nästsista strof.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Det rätta hemmet.ms: Vi vilja gå hem.– Citat ur Topelius saga »Björken och Stjernan», Sagor IV, 1852.
17–28 Hon satt med dottern i sin famn [...] Dit leda våra fjät.»Skildringen motsvarar berättelsen i ÅU 11 mars 1853.
19 »englarna i fåglahamn»Citat ur »Björken och Stjernan» (Sagor IV). Hänsyftning i v. 20–24.
Bibliografi
Topelius, »Björken och Stjernan» 1852, s. [74]-60; Vasenius V, s. 103
Kom, unga mor i Finlands bygd,
Kom, tag din dotter med;
Här är en graf i granens skygd;
Sätt dig på tufvan ned.
|118|5Och låt oss glömma dystra bud
Om eld och brand och död
Och tala blott om tron på Gud,
Som är vårt enda stöd.
Det var en mor – såg du dess bild
10I blåa ögons glans,
|240|Liksom en Herrens engel mild
I ljusa lockars krans?
Hon hade gladts åt lifvets fröjd,
Förrn hon dess smärta kännt;
15Men, tidigt ren af sorgen böjd,
Sin håg till Gud hon vändt.
Och läste högt en qväll
Om
»englarna i fåglahamn»
:
20Hur tro på Gud är säll;
Hur Gud allsmäktig ledt de små
Till fosterland och hem,
|119|Och hur en evig stjerna då
Har lyst så klar för dem.
25»Vårt hem, vårt rätta fosterland,
Min Bertha, hvar är det?»
– »Det är hos Gud.» – »Ja må Hans hand
Dit leda våra fjät.»
Det var en qväll. När solens sken
30Gick nästa morgon opp,
Då voro mor och dotter ren
Vid målet för sitt hopp.
Och jordens smärta gret sin tår
I bister vintertid;
35Men i det rätta hemmets vår
Var salighet och frid.
O smärta, glöm hvad hon har glömt;
Mins hennes kärlek blott,
Hur älskande och älskad ömt
40Från hem till hem hon gått!
|120| |241|Kom, unga mor i Finlands bygd,
Kom, tag din dotter med;
Här är en graf i granens skygd,
Fall ned vid den och bed!
45Bed att din dotter lära må
Hvad lilla Bertha lärt:
Att tro på Gud och hafva så
Det rätta hemmet kärt!
1853.