Den 14 Mars 1851
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 19 mars 1851.
Universitetets kansler, tronföljaren Alexander Nikolajevitj besökte Helsingfors den 14 mars 1851 med anledning av konflikter mellan studenterna och universitetets vicekansler Johan Mauritz Nordenstam. Ett nytt disciplinreglemente från juli 1850 överförde disciplinära frågor till vicekanslern, som övervakade ordningen med hjälp av en nygrundad studentpolis. Nordenstam förverkade studenternas respekt. De valde att celebrera tronföljarens 25-åriga kansleriat vid en fest 11 januari 1851, men demonstrativt utebli från en bal som Nordenstam ordnade. När läget var som mest spänt anlände Alexander Nikolajevitj till Helsingfors. I solennitetssalen höll han ett försonande tal, och överlämnade fullmakten för professuren i finska språket och litteraturen åt M. A. Castrén (Klinge 1969, s. 218). Topelius dikt förmedlade den allmänna uppskattning som riktades mot kanslern för hans agerande i konflikten. Dikten är starkt retorisk och idealistisk, och ger Alexander närmast gudomliga drag.
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 6–4–6–4–6–6–4 och rimflätningen aBaBccB.
Dikten översattes till franska både av författaren och tidningsmannen Léouzon Le Duc, som befann sig i Helsingfors, och av friherrinnan Gustava Hjärne, som Topelius bott hos som student. Den förra versionen presenterades sannolikt för tronföljaren, eftersom den återfinns bland ministerstatssekreteraren Alexander Armfelts dokument (Vasenius III, s. 369, även den franska övers.; Nyberg 1949, s. 231).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
8 Den unge furstenTronföljaren Alexander.
17–19 Det är ej smickrets stämma, [...] en herrlig syn!Genom att betona äktheten i hyllningen förefaller Topelius vilja föregripa kritik just för lismande.
17 skrymtanshyckleriets.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 213; Klinge, Studenter och idéer 1969, s. 214–221; Nyberg, Zachris Topelius1949, s. 231 f.; Topelius, Anteckningar från det Helsingfors, som gått 1968, s. 70–76; 120 dikter 1970, s. 102–110, 365; Vasenius III, s. 364–370; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 175 f.
Den 14 mars 1851.
Nu rinner vintersolen så klar ur hafvets famn,
Och alla mörka skyar de vika,
Och alla nattens skuggor med hotande hamn,
|273|De lägga ned sin spira tillika.
5Den unga dagen kommer. Och bygd och land och stad
Som till en fest sig smycka. Hvar blick är nu så glad
Och nyss så arma hjertan så rika.
Att hägna och försona och försvinna.
10Förrn knappt det någon anat, han midtibland oss var,
Att alla hjertan tjusa och vinna.
Han älskar oss! Vår himmel, den var af moln betäckt;
En fläkt dem skingrat alla; han var den hulda fläkt;
Han kom med sol, och ljus skall han finna.
15Ljus! Ljus! Hör, jublet klingar kring stad och bygd och land
Och följer honom hvart han sig vänder.
Som krypande kring thronen sig tänder.
|229|Det är den fria hyllning, en skön, en herrlig syn!
20Ur tusen, tusen hjertan den stiger högt mot skyn
Och varmt sin bön till himmelen sänder.
Der ljuder månget eko i Finlands skog och skär,
Det lyssnar på de ljud, som här tona,
Det griper dagens jubel och vida kring det bär,
25Att alla dagens rykten försona.
O Furste, hör dess stämma! Det gäldar hundrafaldt
Din kärlek med vår kärlek! Det skall dig löna allt;
Det blir en diamant i din krona.
O, lef för verldens frihet, och lef för verldens ljus!
30Och lossa slafvens rasslande kedja!
Och krossa med din ljungeld all mörkrets makt till grus,
Kom, att en räddad mensklighet glädja!
Du sol på folkens himmel, gå ej i molnet ned!
O må han aldrig blekna, den glans i dag du spred!
35För Alexander seklerna bedja.