Elfte Föreläsningen. 22/11 54

Elfte Föreläsningen. 22/11 54.

1 Förkastar man den enklaste och äfven mest antagna derivationen att härleda Karelare, Karelen, Karjala, från Karjaspråk: finska, boskap – något som vore mycket enkelt och begripligt, allenast man kunde bevisa att original: att Karelarne herdelifvet hos dem varit öfvervägande och karakteristiskt – så råkar man i en hel labyrint af namnförbindelser. Karjala, Kyrialand blir då icke allenast beslägtadt med Kyrönamnen i Finland, utan äfven med Kurland, Kurer, Chores m. fl.|98||124| och då kommer man tillbaka till Kyrios och de gamla grekiska benämningarne på Östersjöns kuster. Men detta fält, som lemnar rum för alla möjliga hypotheser, är temligen ofruktbart på verkliga fakta, och så lemna vi det derhän.

2 Således finna vi under namnet Karelen tre fyra olika områden: det historiska området, som omfattar en mycket vid landsträcka ända bortåt Ural; det äldre forngeografiska området, som begränsades af Saima, Onega, Hvita hafvet och Finska viken; slutligen vidare det nyare medelgeografiska, som är det minsta och som omfattar det nuvarande Karelen, Savolaks och Gamla Finland; slutligen det administrativa nygeografiska, som utgör Karelen i inskränktaste mening.

3 I den äldsta och historiska betydelsen kan man säga att Karelen och Karelarne omfatta, så extensivt, som intensivt, sjelfva blomman och af den finska forntiden och större delen af dess basis; men för medeltiden förlora de, genom sin söndring, en stor del af denna betydelse. Här ha spela deras båda utgreningar i vester och norr en större rol än det egentliga Karelen: Qvenland som genom att utbreda finska vapen i norr och Savolaks genom att utbreda finsk kolonisation uti landets inre. Karelen i dess medelgeogra inskränktare betydelse har deremot för icke blott för Finlands medeltid, utan ännu vidare framåt ända till 1809, betydelsen af ett gränsland – Finlands sköld, som alltid fick uppbära de första och svåraste huggen, hvar gång örnen i öster spände sin klo. Karelens gamla vapen är, till evärdeligt minne häraf, tvenne korsade svärd, och medan den gamla runosången, äldre än dessa fejder och råskillnader, klingar i samma toner på båda sidor om gränsen, fortfar ännu det af historien dragna strecket tvärsöfver Karelens|99||125| gamla område att söndra det i skilda trosbekännelser, skilda minnen, skilda sympathier.

4 Från Karelen öfvergå vi till det femte och sista partiela faktum i Finlands geografiska medeltid, nemligen Jemerlandet, Hämeenmaa, Tavastland.

5 Af dessa tre namn ha det första uppkommit i öster, det sista i vester och det medlersta inom landet. Svensken känner inga Jemer och, Ryssen inga Tavaster och Tavastlänningen känner hvarken det ena eller andra af sidonamnen. Men Jemer och Hämeetspråk: finska, Hämeläisetspråk: finska, äro samma ord, allenast att ryska tungan ej kan uttala H, som original: i hans mun af den förändras till ett blött g. Således Gam, Jam, Jäm, de namn som förekommer i ryska krönikan, äro ingenting annat än Hämäeläisetspråk: finska. Hämspråk: estniska finnes ännu i en dialekt af estniskan och betecknar sumpmark. Tawspråk: fornisländska är åter ett ord, som igenfinnes i den gamla isländskan och som likaledes betecknar en sumpig trakt. Taw-aster, detn svenska benämningen, är ingenting annat än Taw-Esther, d. v. s. Sjö-Ester, eller Kärr-Ester, kanske rättast Insjö-Esther och tyder på att båda folken endast äro tvenne grenar af samma stam, den estiska, eller i öster boende, ty est-namnet,original: est-namnet Taciti Aesthyispråk: latin, Plinii Ostiæispråk: latin, är ursprungligt ett geografiskt appellativum och betecknade i allmänhet främmande folk i Auster, Austurveg och vid Eistrasalt. Wi veta också att Esterne sjelfve ej vidkännas denna benämning, utan kalla sig Maa meesspråk: estniska, plur. Maa rahvastspråk: estniska, landets folk, medan Finnen om honom brukar namnen Wirolainenspråk: finska, Wironmaaspråk: finska af distriktet Wirland. Således återfinna vi i namnen Taw-ester och Hämäläisetspråk: finska alldeles samma bemärkelsere som i Fenni, Finnar, Finland, Suomalaisetspråk: finska och Suomenmaaspråk: finska, nemligen den af ett insjöland uppfylldt med kärr och moras – en i sanning märkvärdig|100||126| öfverensstämmelse, och så mycket märkvärdigare, som den ursprungligen icke är geografisk, utan ethnografisk och blott såvida geografisk, att den tyckes vidhänga Östersjöns kuster. Wåra förfäder måste ha derutinnan undergått en verkelig vattenkur, både vårt eget och främmande språgk ha uttömt sina förråd af våta ord, för att gifva dem namn.

6 Wår landsman statsrådet Sjögren specielt i sin uppsats »über die ältern Wohnsitze der Jemen», har åt Jemernes forntid egnat en synnerlig uppmärksamhet. Hans undersökningar leda till det resultat, att Jemerne Hämeläisetspråk: finska tidigt nedstego från Urals sluttningar och utbredde sig öfver de vida, sumpiga landsträckorna öster och sydost om Finska viken; i dessa nejder stodo de i nära förbindelse med Ester, Wesser och andra tschudiska, d. v. s. finska folkslag. Efterhand trängdes de sydligaste Je Hämeläisetspråk: finska af slaviska folkslag något norrut, så att deras område fr. i norr och söder blef mycket smalt, men deremot i öster och vester ofantligen bredt, så att det samtidigt sträckte sig från Uraltrakterna och djupet af nuvarande ryska slätten ända långt in emot vestra kusten af Finland, hvarigenom Ingermanland och Ladoganejderne kommo att utgöra likasom deras midt och tillika deras bro öfver till Finland. Således här, vid södra och sydöstra kusten af Ladoga stodo Hämeläisetspråk: finska mellan Esterne i söder och Karelarne i norr, likasom deras språk ännu i dag utgör en mellanlänk mellan estniskan och karelskan. Men undertiden tätnade Slavänernes välde och begynte utbreda sig åt öster och nordost, dels genom eröfring, dels genom kolonisation. Derföre när Hämeläisetspråk: finska ingen naturlig gräns hade förrän ytterst vid Ural och ej heller voro manstarka nog att bibehålla sig på de stora slätterna, så uppslukades deras ostliga område östra flygel för det mesta af slavänska folk, bredden af deras land blef hastigt afskuren, och Karelarne inbröto i deras center kring Ladoga. Så hände sig|101||127| efter århundradens vilda strider, att Hämäläisetspråk: finska kort före svenska eröfringens tid sågo sig hopklämde och inskränkta till sin vestra flygel, d. v. s. hela södern af Finland med undantag af skärgården och en del af kusterna, der redan då fiunnos tydliga spår af en svensk kolonisation. Men likasom Karelarne utgöra dent relativt rörliga, fluktuerande och derföre mera kulturhistoriska elementet af finska folket, så utgöra deremot Hämäläisetspråk: finska föllo ej so äro ett utgöra dent jernfasta, sega, strängt konservativa och mest antika elementet i Finlands historia, och deraf kom sig, att de ej, som Karelarne, sönderföllo i afarter och för hvarandra främmande eller fientliga utgreningar, utan höllos tätare ihop och med sitt oföränderliga lynne ständigt igenkände hvarandra som ett folk. Man vet allenast en i någon mån skild utgrening af dem, nemligen Suomerne, eller Sumerne, som bebo det eEgentliga Finland och särskilja sig från urkärnan af Hämäläisetspråk: finska dels genom en något större liflighet, inlärd under tidernas lopp, dels genom dera egenheten i deras språk att stympa orden, genom och att låta slutvokalerna bortfalla. Men skillnaden är dock föga märkbar och icke så stor som mellan Karelare och Savolaksare, än mindre fientlig såsom mellan Karelare och Qvener. Sumerne uppträda aldrig som en bestämd folkindividualitet skildt för sig; de ha som sådana haft föga eller intet att säga i historien. Utan svenskt inflytande skulle sannolikt också Egentliga Finland fortfarit att vara ett Tavastland. Den skillnad som göres mellan dem är af främmande ursprung. År 1318 ser man i ryska krönikor Åbo kallas Sumernes stad. Påfvebullorna anföra bland kristendomensoriginal: kristendomins förföljare i Finland Sumer och Tavaster skilda. Men detta, som sagdt, bör icke förvilla oss. Lika litet kan man som verkliga, bestämda afarter af Hämeläiset uppställa hans kolonister i södra Österbotten. Vår Hämäläinenspråk: finska har blifvit sig sjelf trogen. Svensken, som brottades med honom om landet och sedermera blef hans skolmästare, ansåg honom för den verklige, den egentlige Finnen κάτ ίξοχήνspråk: grekiska – för åtsidan af det finska lynne, men deri misstog sig Svensken. Hämäläinenspråk: finska är den|102||128| djupast i sitt skal slutna insidan af finska lynnetoläsligt p.g.a. konservering/inbindning och när då ändock hans geografiska tvang honom att under svensk skola blifva hufvudfaktorn i Finlands nyare historia, så har man att söka lösningen af mången gåta, just i denna antithes mellan segheten och styrkan, mellan det främmande som fordrar allt och det egna som ger intet ifrån sig, mellan eröfrarn som å ena sidan öppet predikar både sitt våld och sin kultur och den kufvade, som andra sidan gömmer sin förbittrade forntid och sin förbittring i hjertat och i ödemarkerna.

7 Jemernes namn uppträder första gången i ryska krönikan vid Ruriks tid omkring år 862, då de stodo i förbund med Slavänerne. En märkvärdighet i finska historien är derföre den, att det första kända förbund mellan Finnar och Ryssar inträffar alldeles samtidigt med det första kända förbund mellan Finnar och Skandinaver, nemligen Qvenernes förbund med Norrmannen Thorolf. Både det ena och det andra förbundet var riktadt emot stafinska stamförvandter Karelarne – också en var af historiens varningar! Ur sjelfva grannsämjan uppstod den tvedrägtens demon, som förödde Finland under nära ett årtusende. Rurik böjde under sin jernarm de finska folken vid Ladoga; derpå flyttade han från Ladoga till Ilmen och grundade Novgorod. När den mäktige vikingen dog, fordrade Slavänerne skatt liksom förr. Det Men härtill vägrade Hämäläisetspråk: finska, förenade sig med sina stamförvandter Wotsvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandeer, och Wesser och Ester. Det nygrundade ryska riket darrade i sina grundvalar för de finska folkens förenade anfall. Men det var ett örnägg, öfver hvilket framtiden rufvade, och derföre blef det ej krossadt. Woterne förlorade ett förfärligt slag under sjelfva Novgorods murar och kunde hade för alla tider nog af den betan. Deras område under mellan Narova, Neva och Ladoga kufvades under Wladidemir den store, och kallades efter Jaroslaw I:s gemål Ingegerd Ingermanland. Woterne sjelfve försvunno under den blandade nya benämningen Ingermanländare, – Esterne spillde sin kraft i spridde härtåg; Wesserne förenade sig med Hämäläisetspråk: finska, och desse kämpade längst och segast af alla.