Tolfte Föreläsningen. 18/10 64

|88|

ElfteTolfte Föreläsningen. 18/10 64.

1 RepetitionRepetition. G. A. och Fd. Myndig. 31 Dec. 1611. Kronan. 3 krig. Det danska. Härjningar. Vidsjö. Skillingehed. Gullberg. Elfsborg Freden i Knäröd.

2 Elfsborgs lösen: Gärder – mynt – ej varor.

3 AfsluFredens afslutande med Dmk var af högsta vigt, ej blott för räddningen ur den omedelbara faran af fiendens inträngande uti hjertat af det sv.svenska moderlandet, utan äfven för att få fria händer mot Ryssland, der så stora intressen stodo på spel. – Vi ha sett huru den sv.svenska politikens synkrets småningom vidgade sig och klarnade i fjerran. från Finland. Erik XIV, som utsträckte sin hand att plocka Estland såsom en mogen frukt, utan att der ana den den stora betydelsen af denna eröfring, hvarigenom Sv. fattade ställde sin andra fasta fot på andra hinsidan om Östersjön. – vidare under Johan III, som fullföljde eröfringsbanan och utvidgade den öfver Liffland, samt för en kort tid öfver Ingermanld, utan att heller klart uppfatta mer än tillökningen i hans makt och hans titel.original: titel; sedermera under Carl IX, C. IX var den hkenhvilken var den förste som insåg betydelsen af de ultramarinska besittningarna, och f var den förste som uppfattade hela planen af Östersjöväldet, som hkethvilket engång genomfördt skulle göra Sv. till en stormakt af europeiskt inflytande. var Carl IX. Denna plan, som han icke hann genomföra, lemnade han, jemte ryska och polska krigen, i arf åt sin son. Och i G. A:s unga själ mognade planen i hela dess vidd. – Antingen, sade han, skall med profetisk blick, skall Sv. blifva en europeisk makt af första ordningen, beherrska Ösjön och utbreda sitt välde omkring dess kuster; eller skall det sluta sig inom sig sjelf, med hafvet till gräns i öster och vester, med Skåne etc. samt Norige inom sina gränser, hålla fred med sina grannar sa samt eröfra sig sjelf genom odlingens framsteg. – Den förra politiken var krigisk, lysande, full af makt, ära och äfventyr, och det var denna bana G. A. beträdde i sina företrädares fotspår ända till Carl XII.. Den andra deremot|89| var fredlig, säker, mindre lysande, mindre ärelysten, men tryggare, varaktigare, och mera öfverensstämmande med landets tillgångar, och det är den som det nyare Sv. nödtvunget följt efter Carl XII:s död. Motsatserna mellan dessa tvenne politiska systemsvårtytter representeras klarast skarpast af G. Adolf, Tysklands eröfrare, Carl XII och Carl XIV Johan, verldsbestormaren utan all beräkning och den kallt reflekterande grundläggaren af unionen med Norige. I dem har Sv:s politiska historia åt två håll kulminerat. Men uUnder det att främlingen Bernadotte beräknade med förståndet ur fr.fransk synpunkt och räknade rätt, gaf räknade den infödde konungen G. A. Carl XII med sitt sv.svenska hjerta och räknade äfven rätt ur sv.svensk synpunkt. Ty ehuru statsklokheten alltid skall ställa sig på Carl XII:s sida, ställer sig det gamla norrmanniska vikingalynnet alltid på G. A:s Carl XII:s emedan, och hans politik var svensk som han sjelf – och derföre har han, derföre har sjelfva mördaren af Ochoriginal: och fastän han räknade politiskt orättsvårtytt, denna politik, Carl XII fastän denna eröfringspolitik just genom honom blef omöjlig, har likväl han burits högts af sitt folk, under det att klokhetens kallare politik hos Carl XIV aldrig lyckats tillvinna sig hos svv.svenskarne sjelfve mer än en sval beundran. – Mellan dessa båda står Gustaf II Adolf, – lika höjd öfver dem båda, som ett stort hjertas hänförelse förenadtd med klokhet står öfver lidelser en ärelystnad utan hejd och en beräkning utan hanfore hängifvenhet. – Hans politik var storartad, vidtseende, utåtstormande och derföre i bottnen svensk, – men tillika lugn, klar, fullt medveten och djerft beräknande, derföre äfven statsklok. Han valde eröfrarebanan, icke blott derföre att den anslog hans folk, anslog hans egen ungdomliga ärelystnad, utan också derföre att den för tiden var en politisk nödvändighet. Det var icke han, som först beträdt denna äfventyrliga bana, men engång beträdd, måste den i Sv:s dåvarande läge fullföljas, eller ock skulle riket gå under.|90| Att år 1611, år 1613, medan DdDanskarne innehade Norige, Jemtland, Härjedalen, Skåne, Halland och Blekinge, medan det förblödda, och utarmade Sv. sålunda var instängdt på 3 sidor af sin arffiende en afundsam granne och blott med yttersta möda kunde bevara återstoden af moderlandet, att vid denna tid tänka på eröfringar uti öster, kan synas som det mest ursinniga vågspel, men var i sj.sjelfva verket enda vägen till räddning och storhet. Utgången visade, att det var från söder sSv. skulle af Dmk återvinna sitt styckade område, och för att kringgå sin medtäflare, måste det blifva en Östersjömakt. Men för att blifva en beherrska Östersjön, måste det i främsta rummet betrygga Fd, som var den operationsbas, den stödpunkt och utgångspunkt, hvarifrån det vidare skulle utsträcka kring hafvet sin jernklädda arm. Och för att betrygga Fd, för att derifrån kunna beherrska Estland och Liffland samt vidare utbreda sig, måste det Sv. framförallt skaffa sig säkerhet uti Öster och hålla Rd i vanmakt. G. A. förutsåg klart detn som fara, för hkenhvilken sedermera Carl XII var blind, fastän hon då ryckt Sv. på lifvet, nemligen hkahvilka vådor denna stora, folkrika stat med dess oerhörda tillgångar, hopade vid sv.svenska monarkins gränser, kunde en dag medföra för Sv:s makt och sjelfbestånd, derest detta Rd fick andrum att hämta krafter och ordna sina omätliga resurser. Derföre måste han för hvad pris som helst söka att begagna Rds dåvar. vanmakt och inre söndringar, för att, om möjligt, stycka denna monarki och ställa den under sv.svenskt inflytande,|91| eller åtminstone göra den oskadlig genom att stänga den ifrån Östersjön och derigenom likasom tilltäppa det lufthål, hvarigenom Rd behöfde andas. Han måste tillika för hvad pris som helst förekomma Rds beroende af polskt öfvervälde: ty så förvänd mot staternas naturliga intressen var den dåvar. tidskonjunkturen, att Sv. och Polen, i hkashvilkas naturliga intresse det bordt ligga att sluta ett nära förbund mot Rd, från hkethvilket faran hotade båda, i stället lågo invecklade med hvardrahvarandra i ett långvarigt och förödande krig dels om Sv:s krona, dels om besittningen af Liffland. Det finns också få händelser, hkahvilka varit så skickelsedigra för norden, som Sigismunds val till konung af Polen, hvarigenom Polen och Sv. förleddes att bekriga och försvaga hvarandra i mer än hundrade år, till omätlig skada för båda och framför allt till oberäknelig lika omätlig vinning för Rd, som efterhand riktade sig på bådas bekostnad, men hvars politiska som hade för en oberäknelig framtid varit politiskt förloradt, derest dessa båda grannar sammansvurit sig mot dess framtida storhet.

4 Wi känna Rds ställning år 1611. Aldrig sedan Ruriks och mongol.mongoliska tider hade detta land varit så söndersplittradt, så härjadt af vän och fiende, så djupt sjunket uti politisk kraftlöshet. Det obegränsade enväldet, Sseklers träldom och Ivan den förskräckliges tyranni hade burit de bittraste frukter för detta olyckliga folk, såsnart den häfdvunna thron, som höll allt tillsammans, blifvit ett rof för usurpatorer. Boris Godunov dog af gift, de falske Demetrierne mördades eller afrättades, Wasili Schuiski gjordes till munk och fördes fången till Polen.|92| På hans störtade thron uppsattes af polska vapen polske prinsen Uladislaus.original: Uladislaus Polackarne Två prinsar af huset Wasa. Moskva låg i aska och innehades, jemte Smolensk och halfva riket, af Polackerne. I den nordliga hälften herrskade Sv.Svenskarne från det eröfrade Novgorod. Öfverallt var tvedrägt, uppror och partier, som med bitterhet grymhet bekämpade och förföljde hvarandra. Än anlitades främlingarnes hjelp för att störta hatade motståndare, än vände sig åter nationalhatet med yttersta bitterhet mot dessa samma pockande främlingar och svor att hellre dö, än underkasta sig deras välde. Så utan vana och kraft att sjelf bestämma sina handlingar var detta folk, att det blindt följde den förste äfventyrare, som förstod att slösa med lysande löften, men åter lika öfvergåfvo hans fana och rusade lika blindt till en annan, såsnart löftena blefvo svikna eller den andra bjöd mer. Och under allt detta förvandlades vida, bördiga länder till ödemarker, städer och byar lågo i grus, skördarne blefvo obergade på fälten, hungersnöd och farsoter förökade sällade sig till de öfriga landsplågorna.

5 RepetitionRepetition 12/10 68. Danska kriget. Knäröd 19 Jan. 1613. Östersjöpolitiken. Rdl 1611.

6 Sjelfva olyckans öfvermått begynte dock, här som öfverallt, att i sig bära fröet till räddning. De härtills planlösa, tumultuariska folkrörelserna begynte alltmera antaga en religiös och på samma gång en nationel karakter. Poperna stodo upp och förklarade, att himmelen gjutit sin vredes skålar öfver det orthodoxa Rd för det att detta land gifvit sig i de otrogne Latinarnes – d. v. s. katholikernes – och de icke mindre fördömde tyskarnes – d. v. s. de sv.svenska lutheranernes – våld. »ManVi skola rensa vår moder Marias hus» – hette det – och åter hette det: vi skola uppresa det heliga Rd! Patriarken Hermogenes predikade det heliga kriget mot Polackerne, och i spetsen för st talrik 25 städers förbund ställde sig i spetsen för patrioten Liapunov. Hermogenes blef fången, men Liapunov intog stupade, men man hade intagit Moskva, men föll kort derpå, och Polackarne inneslöto sig i Kreml.|93| Åter störtade partierna vildt och planlöst emot hvarandra, Moskva gick ånyo förloradt, Då men den nationela riktningen förblef öfvervägande fortfor. En slagtare i Nischnej Novgorod vid namn Kosma Minin uppträdde, och hans glödande vältalighet samlade snart en liten skara under hans fana. Den vexte som en lavin, den vältrade sig mot söder, den fick tvenne krigsvane anförare, furstarne Posharski och Trubetzkoj. Den 22 Okt. 1612 störtade sig dessa af hat, fanatism och fosterlandskärlek trefaldt eldade skaror emot Moskva och fördrefvo ånyo Polackerne. Framgången ökade deras mod och deras antal. Förgäfves f inryckte Sigismd med en ny här i Rd för att återvinnauppsätta sin son på thronen; ingenting kunde motstå den allmänna hänförelsen, Polack. förlorade det ena slaget efter det andra, de måste vika, och vid slutet af 1612 var största delen af det medlersta Rd rensadt från främmande öfvervälde.

7 Vid denna tid stod den tappre Jacob de la G. med sin lilla, men krigsvana här ännu qvar uti Novgorod, nästan glömd och öfvergifven utaf det sv.svenska moderlandet, som då ej hade tankar eller krafter för annat än afvärjandet af Dd:sDanskarnes infall. Hans ställning blef vådlig: solden uteblef, två fanor Vestgötha ryttare rymde öfver till Fd. Han hade afslutat ett fördrag med Novgoroderne: han skulle bistå dem mot Polackarne, och de skulle utverka att hertig Carl Filip – eller rättare en af de sv. Carl IX:s söner – blefve vald till Rds storfurste. En Bojaren Butturlin skickades till Moskva, för att tala för detta förslag. Rds fördel, sade Butturlin, fordrade en utl.utländsk regent, ty en undersåte kunde aldrig blifva en god tsar. Det var på hösten 1611 Han fann moskoviterne i deras första segerrus efter Polackernes fördrifvande, och af hat mot Uladislaus samtyckte de till det sv.svenska förslaget.original: förslaget, som äfven innebar att Nöteborg och Ladoga skulle som underpant för krigskostnaderna öfverlemnas åt Sv. En formelig valakt uppsattes D. 27 Aug. 1611 och afsändes med en beskickning till till Sthm, undertecknad af 10 prester, 12 bojarer och 12 köpmän. Sthm.|94| Nöteborg – Ladoga. Icke Carl Filip, utan G. A. valdes till storfurste; han skulle med det första infinna sig i Rd och – tillades det nu – han skulle antaga grekiska läran; en punkt som DelaG. visligen förbigått i sitt fördrag med Novgoroderne. Fördraget Detta val, riktadt mot Polen, fann anhängare öfverallt. Större delen af södra och medl.medlersta Rds samt hela norra Rd erkände den sv.svenska prinsen som sin beherrskare storfurste, och bekräftade med kors. fFör andra gången skulle detta land, 750 år efter Rurik, välja sin beherrskare ifrån Sv.

8 När den r.ryska beskickningen ankom till Sthm, varSå stodo sakerna, när Carl IX redan död dog, och hans död förändrade allt. Knappt fick DelaG. underrättelse derom, innan han qvarhöll den beskickning, som just var i begrepp att afgå från Novgor. till Sthm för att erbjuda r.ryska kronan åt G. Adolf, och förmådde dem att i valakten ändra G. A:s namnet till Carl Filip. De Sändebuden voro dermed tillfreds och afreste i början på 1612. Ringdes i Fd. Med dem skickade DelaG. ett bref, hvari han besvor den unge konungen att icke låta detta gynnande tillfälle gå ur händerna och för alltid förbinda Rds och Sv:s intressen genom att uppsätta Wasaätten på bådas throner.

9 Bref och beskickning framkommo. Nu gällde det ett beslut af största vigt för hela nordens framtid. Carl IX:s planer syntes gå i fullbordan, men sonen tvekade. Hans långsynta blick vägde faror och fördelar mot hvarandra. Lät han sin broder bestiga Rds thron, som då visst icke var afundsvärd, så var framtiden alltid oviss, men ögonblicket skulle gå förloradt för Sv:s makt. Carl Filip, en främling i Rd, kunde icke på denna vacklande thron börja en ny regering med att afträda provinser åt Sv. Engång tsar, måste han Carl Filip, med eller mot sin vilja, liksom fordom de varägiske furstarne, af göra det ryska intresset till sitt, följaktligen behandla sv.svenskar som främlingar, kanhända snart nog som fiender och förnya med dem den gamla striden om Östersjöprovinserna, D och Sv:s intresse vore då bundet af dynastin. Om deremot konungen behöll sin frihet att handla, så kunde han hoppas att aftvinga|95| RneRyssarne mera som fiender, än han nu kunde begära af dem som vänner. Detta bestämde i det brydsama valet hans beslut att och nordens öde; om rätt eller orätt, derom kan tvistas. Han afslog icke tillbudet, men han drog ut på tiden; han ville låta händelserna vidare utveckla sig. Dela G. öfverhopade han med loford, men lät honom förstå att saken var outförbar: de ryska sändebuden qvarhöll han nära ett halft år i Sthm och återsände dem sedan med det besked, att de skulle skicka fullmäktige till Wiborg, der hert. Carl Filip skulle infinna sig i Mars 1613.

10 Rikets ständer gillade detta kon:s handlingssätt: de hemställde saken till kon:s godtfinnande.

11 Bakom detta: Han ville se afbida, huruvida han icke möjligen sjelf kunde göra anspråk på den erbjudna kronan. En viss köld mot Dela G. – hvars segrar ej gåfvo honom – nattro; – han tyckte icke om denna ändring af namn i sändebudens fullmakt. – Till Novgor. skref han, att han ville sjelf besöka dem, för att sörja för deras bästa. De skulle emellertid lyda hans fältherre. – Svaret ej omtyckt. – Det smakade de stolte fristadsmännen af en konungs bref till undersåtar.

12 Med detta ringa besked afreste r.ryska sändebuden. Nära ett år förgick. Rd blef otåligt. Den ena beskickningen efter den andra, stundom från långt aflägsna orter, uppsökte DelaG. för bedja honom påskynda den blifvande storfurstens resa. Korskyssning. Denna önskan var Dela G:s egen. Han föreställde hsvårläst p.g.a. överskrivningKonom huru lätt ställningen i Rd kunde förändras; man borde ingalunda dröja.

13 Men konungen dröjde, och det af tvenne skäl. Han hoppades allt ännu för egen räkning vinna storfurstendömet Novgorod som förmur motför Fd, och enkedrottningen kunde ej förmå sig att låta sin älskling, den 12 årige hertigen, begifva sig så ovissa öden till möte.

14 Nu kom en ny rysk beskickning till Sthm och begärde att »få sekomma för kon:s klara ögon.» Efter en ny tvekan utskrefs en matgärd i Fd, och ad för hert:s resa, och adeln uppbådades med vapen och hästar. Det var på vintern 1613. Men nu ville icke enkedrottn. låta hert. resa öfver isarna. Först den 18 Juni 1613 afreste Carl Filip från Sthm för att mottaga Rds krona och kom efter tre veckors resa till Wiborg. Allt gick långsamt. Sedan förflöto äÄnnu 7 veckor förflöto, innan underhandlingarna börjades. Det var då redan för sent.

|96|

15 RepetitionRepetition 15/10 68.

16 Underhandlare voro på Sv.Svenska sidan de f.finska herrarne Jöran Boje, Henrik Horn och Arvid Wildman, ståth.ståthållare i Wiborg samt sekret. Måns Palm. – Instruktion: 1) från hela Rd: då skulle Sv. fordra afträdandet af Ingermanld, Novgorod (?) och Kexholms län samt 1 million daler på 3 år; – 2) valdes erkändes hert. blott af några provinser, skulle man föreslå dem att förena sig med Sv. under gemensam regent, med betryggad religion och sjelfständighet samt en sv.svensk ståthållare i Novgorod; – 3) valdes erkändes hert. blott af Novgorod, så kunde man nöja sig med afträdandet af Ingermanland och Kexholms län. – Det var dock en lejonpart.

17 Michael Feodorovitsch Romanov d. 21 Febr. 1613.