Tjugonde Föreläsningen. 19/4 72

|128|

Tjugonde Föreläsningen. 19/4 72.

1 Paris.

2 Vi ha sett huru provinsbefolkningen i periferin är olik denna befolkning i centern. Det vore oförklarligt huru centern dock kunnat rycka hela Frankrike med sig, derest man icke kände betydelsen af Paris. Ingen hufvudstad i verlden har utöfvat ett så stort inflytande på sitt land, som Paris. »Paris är Frankrike.» Ja, Paris är Fra alltför mycket Frankrike, derigenom, att allas blickar riktas ditåt, alla vänta derifrån initiativet till sina opinioner och sina handlingar. Och icke allenast Frankrike, utan nästan hela Europa, nästan hela den civiliserade och halfciviliserade verlden har sedan tvåhundra år väntat sina impulser från Paris: i politiken, i de sociala frågorna, i literaturen, i den yttre förfiningen och i moderna. Detta stora inflytande kan icke vara tillfälligt, det måste bero på historiska och positiva orsaker. Och det beror verkligen derpå, att på den för Frankr. så egendomliga centralisationen, – derpå att att allt hvad Fr. haft mäktigt, lysande eller snillrikt alltsedan 11:te seklet concentrerats uti Paris, under det att Frankrikes egen tjusningskraft, samlad på en punkt, har från Paris inverkat på den öfriga verlden, som och ditsändt och den öfriga verlden har då i sin ordning ditsändt sina framstående personligheter, för att blifva delaktige af den förfinade smakens yttre fernissa.

3 Det stora välde Paris derigenom utöfvat har väl haft den fördelen att likasom gifva en sammanträngd öfverblick af civilisationens|129|Paris. yttre resultat, att kconcentrera det i en enda brännpunkt, men också den menliga följden att fjettra det öfriga Frankrike vid Paris’ triumfvagn, att förlama det öfriga Frankrikes initiativ och göra det till en svagare kopia af Paris. Men nu är Paris sjelf beläget nästan i centern af den g gamla romersk-galliska befolkningen, d. v. s. den svagaste, lättrörligaste och i många afseenden mest degenererade delen af Frankrikesska bef folket. Det tillflöde Paris beständigt emottager från ett kraftigare folk i provinserna motverkar väl något den galliska karakterens inflsvårläst p.g.a. strykning fortgående degeneration, men förmår icke förändra dess hufvuddrag. Der finnes allt det skimmer, som spelar på tingens yta och gör lifvet behagligt, utan att möda sig med någon tanke på lifvets inre grund. Der finnes ma något mera, än endast sken, der finnas mäktiga krafter, men utan st tygel men utan jemnvigt, stora, glänsande idéer, men utan djup. Och emedan dent rom. galliska folklynnet utmärker sig genom sin lättrörliga omkastning från den ena ytterligheten till den andra, finner man i Paris den bigottaste fanatism vid sidan af den mest afgjorda gudsförnekelse, den ädlaste uppoffring vid sidan af den mest kälkborgerliga egoism, gripande föredömen af dygd och sjelfförsakelse vid sidan af en blaserad, demoraliserad njutningslystnad; ömsom uppsluppen glädtighet, ömsom trötthet och leda vid lifvet – en narraktig fåfänga, vid sidan af men som beskrattar sig sjelf, ett skryt, som tror på sig sjelf, huru ofta det än förnekas af verkligheten, men och dock kan|130| under allt detta en så förekommande artighet, hjelpsamhet och tillmötesgående, att detta skryt snarare förekommer som ett skämt. Parisaren kan lika lätt hänföras af är sv lika svag för en fras, en qvick ordlek eller ett godt bon mot, som andre af en stor tanke eller en djer hjeltemodig handling. Napoleon I: 30 århundraden – Gen. Ducrot svor vid utfallet i Jan. 1870 att segra eller dö, och kom dock ganska helbregda tillbaka, sedan han lidit ett nederlag. Gen. Trochu bedyrade för kejsarinnan Eugenie att han skulle låta döda sig på thronens trappsteg och såg likväl med korslagda armar Napoleon III:s thron störta i spillror. Men detta hindrade icke Ducrot att rycka massor af frivillige med sig i elden, lika litet, som det hindrade Trochu att – Den officiela lögnen. Lögnen.

4 Paris.

5 Så harafva från dessa ursprungligt galliska drag från Paris utbredt sig öfver hela Frankrike och ingått i franska lynnet: lättsinne, liflighet, ostadighet, vankelmod, fåfänga, ombytlighet: detta folk störtar i dag en afgud, för att i morgon återuppsätta en annan. Men från provinserna ha åter inströmmat ädlare karaktersdrag, genomträngt sjelfva den för alla intryck så lätt emottagliga pariserbefolkningen och derifrån under en något galliserad form åter utströmmat öfver landet.

6 Vi ha härtills förnämligast berört skuggsidorna af den franska karakteren, sådana som tyskarne företrädesvis älska att framhålla dem, och de äro många nog. Men vore franska nationen endast sådan, så skulle dess inflytande på verldens tänkesätt och verldens öden vara en gåta.

|131|

7 Nationalkarakter.

8 Der finnes först ett äkta romerskt drag i behåll från forntiden, och det är den praktiska, logiska förståndsklarhet, som utmärker Fransmannen. Han fattar allting lätt, ehuru icke djupt, och han reder sig med en beundransvärd klarhet i omdömet under de mest invecklade förhållanden. I vetenskapen är han en mästare att uppställa systemer, – att ordna, att codifiera, att generalisera. Han är företrädesvis mathematiker, astronom, fysiker; han är en en af advok verldens förste advokater och förstår ypperligt att binda det ena beviset vid det andra; hans lagar äro ett mönster af klarhet.original: klarhet; Hvar han kommer, slår han sig ut; hans soldater förstå att i nödfall tillreda sin föda af en svamp, en råtta, en katt: de äro aldrig rådlösa. sSjelfva hans språk är det mest logiska af alla nyare språk – det har blifvit förliknadt vid kiselstenar, glattade af en långvarig nötning. Det är ett mjukt, välljudande och behagfullt språk, men det är icke dessa företräden, som ensame gjort det till den finare bildningens universalspråk, det är dess alltid bestämda, klara, precisa och genom långvarig bearbetning ytterst noga bestämda uttryck och former, som gjort detta språk till en organ för den europeiska diplomatin. Det Fransyskan duger icke hvarken att framställa det innerliga, det hjertliga eller det djupast allvarliga i mskosjälenmenniskosjälen: dertill är språket för mycket reflekterande, för kyligt förståndigt och konventionelt; det är också ett af de sämsta språk för musik, ty det haltar ständigt i rhytmen; men det är genom sin bestämdhet lyckligt egnadt för krigaren, och lagstiftaren, tal – genom sin fina nyansering för talaren – genom sin elegans för den spirituela konversationen. Det är företrädesvis bildningens konversationsspråk – icke blott|132| den ljugande, komplimenterande fras som Tegnér med rätta förlöjligar, utan äfven det fina vettets, den uddiga qvickhetens modersmål, sådant det utbildades i de Paris berömda salonger under de tre Ludvigarnes tid. Det har nu fått rivaler i engelskan och i tyskan – dess område minskas, dess suveräna välde bestrides – men det skall dock fortfara att vara ett verldsspråk, sålänge civilisationen står qvar på en europeisk grund.

9 Språk. K Karakter

10 Den andra, ofta misskända sidan af den fr.franska nationalkarakteren är Fransmannens stora förmåga att uppoffra sig sjelf, vare sig för en idé, eller blott för en nyck. Med all sin fåfänga, sitt skryt och sin inbilskhet, är Fransmannen dock bland alla Europas nationer den minst egoistiska. Han har fört många orättmätiga krig, men ingen nation har så som han uppoffrat sig för idéer. Om han blef egoist och tyrann, under den snillrike, men egoistiske tyrannen Napoleon I, så var det derföre att han hänfördes af snillets och bragdernas glans och var på fullt allvar öfvertygad om att det franska herraväldet skulle bereda de underkufvade folkens lycka. En småaktig beräkning af egen fördel är för honom främmande: när han gick att befria Amerika, visste han väl att Canada stod på spel. När han gick att befria Grekeland, förstod han väl, att han arbetade Ryssland i händerna. Men man sade honom att han skulle befria verlden – och detta var honom nog – han började kriget 1870, likasom han börjat alla krig, i den öfvertygelsen att han gick att strida för civilisationen.

|133|

11 Karakter.

12 Det finns lika tappra folk, som Fransmännen, men det finns ingen som liknar honom i att bortkasta sitt lif som en trasa. = Barrikaderne, Kommunen, Gaminerne.

13 Med denna ringa aktning för lifvet, bortsopas också dödens spår hos honom lättare än hos andra. Vid Efter alla revolutionernas fasor, efter Napoleon I:s stora slagtbänkar, efter kolerans ödeläggelser 1831 och efter kommunens gräsligheter 1871 förgingo knappt några dagar, grafvarna voro knappt igenfyllda, och lifvet gick åter sin vanliga gång, folket hvimlade på alla gator som förr, det gick till sina vanliga nöjen; – det var endast de många sorgklädda, kulornas märken och här och der en ruin, här och der en blodfläck som påminte om hvad man nyss öfverstått.

14 Regeringarne hafva i Fr. mycket på sitt samvete – Absolutismen, slöseriet och anarkin den konstitutionela frasen, militärdespotismen och anarkin hafva sedan mer än 80 år nästan beständigt omvexlat bland detta folk. Men ett folk har ej bättre sämre reger. än det är värdt. Det har icke kännt den lagbundna friheten, det har sett den ena regeringen efter den andra störtas, och genom denna ständiga vana vid f omstörtningar har det hvarje auktoritet slutligen förlorat sitt anseende. Utan måtta och utan jemnvigt, vet detta folk icke någon medelväg mellan förtrycket eller sjelfsvåldet, mellan bigotteriet eller atheismen. Det lyder ingen, det aktar ingen, det tror ingen. Och generationer skola ännu förgå, ifrån kris till kris, innan Fransmännen lärt sig rätt uppskatta den borgerliga friheten, den religiösa sanna religiösa tron.

|134|

15 Mission.

16 Men med allt detta är Fransmannen stor i sin hänförelse, stor i sjelfva sina förvillelser. – Han uppställer alltid stora mål, vare sig i politiska, eller i sociala frågor, dessa detsvårtytt mål äro ofta chimeriska, men de rycka oemotståndligt andra med sig. Det är icke han som uppfunnit friheten i Europa, det är tvärtom han, som mest missbrukat henne, men det är han, som utbredt hennes grundsatser öfver verlden.