Andra Föreläsningen. 16/10 61

|9||17|

Andra Föreläsningen. 16/10 61.

3. Finlands naturliga gränser.

1 MM. HH.Mina Herrar En dunkel naturinstinkt drifver folken att gruppera sig, att sluta sig tillsamman i massor, betingade icke blott af frändskapens, religionernas, sedernas, samhällenas band, utan tillika efter geografins bestämda anvisning. Der folkenheten icke motsvaras af en geografisk enhet, eller m. a.med andra ord naturliga gränser, der blir alltid det nationela sambandet svagare och faran större att sprängas af yttre påtryckning. Ett sSådanta exempel finna vi i centern af Europa – Polen, de turkiska lydländerna – men ännu tydligare hos de talrika folk, som utbreda sig öfver Nordasiens ofantliga slätter norrom Altai. Floderna äro mera vilkorliga, än fasta gränslinier och lätt öfverstigliga – insjöarna äro öppna farvägar – endast hafven, som fordra flottor för att befaras – bergsryggarna, som kringgärda länderna och ödemarkerna som afskrämma vänner och fiender kunna mellan folken resa verkliga skiljemurar, tilldess att kriget eller civilisationen genombryter dem alla. Finland äger alla dessa olika slag af gränsbestämningar – floder i nordvest, haf insjöar i öster, haf i vester och söder, berg, i norr och nordost, ödemarker i öster. Bland dessa äro, som redan antyddes, floderna och insjöarna de svagaste. Beviset derpå är de talrika gränsförändringar mot Sverige, hvilka än flytt utsträckt det svenska området till Kemi (?), än det finska området till Kalix, medan å östra sidan de insjöar, som der bilda vårt lands naturliga gränser, ännu i dag ligga inom det ryska området. ISjelfva ödemarkerna, kärren hvilka mellan Hvita hafvet, Onega och Ladoga|10||18| fordom uppdrogo en gräns i öster, äro af vilkorlig natur och förlora sin betydelse såsnartoriginal: sånart odlingen på dem bygger station vid station för emi immigration och emigration. Endast Maanselkäs sträckning i norr och nordost – endast Bottniska och F. vikarnas breda råskillnader äro konstanta, naturliga oföränderliga gränser, och och lyckligtvis omsluta de tre fjerdedelar af vårt område.

2 Första blicken på kartan säger oss, att Finland är en naturlig geografisk enhet – icke så fullt afrundad, som de stora europeiska halföarna och öarna – Skandinavien – Britannien – Spanien – Italien – Grekeland – men som geografisk konfiguration öfverträffande Europas flesta öfriga länder. Wi äga i detta afseende tvenne finska områden, hvaraf detta ena i någon mån sammanfaller med den politiska gränsen, det andra stra utbreder sig ett stycke deröfver.

3 Suomen-niemispråk: finska – Suomensaarispråk: finska.

4 Huru det sednare är detn rätta geografiska, naturhistoriska och ethnografiska enheten.

5 Vi finna häraf, att om vår östra gräns äger sina svaga och öfverstigliga punkter, är den likväl naturlig och geografiskt berättigad, men detta kan ej sägas om vår gräns emot Sverige, för hvilken visserligen en naturlig afrundningstanke ligger till grund, men som likväl de facto är ettn st kroklinie på kartan. Om Finland, ur geografisk synpunkt, måste välja sitt stöd och sitt samband hos endera af de närmast omgifvande landmassorna, så visar oss fjällens sträckning tydligt på Skandinavien. Den beväldiga bergsrygg, som utgör Skandin.|11||19| halföns kärna och köl, har sin rot uti finsk jord. Tänker man sig bilden af en fura, hvars månggreniga rötter under jordytan gå i nästan rät vinkel emot den jättehöga väldiga stammen, så har man en ungefärlig bild af den bergsträckning, som omfamnar hela norden. Rötterna äro Maanselkä – stammen är Skandinaviens fjällrygg. Denna fjällrygg – denna moderstam randen af Bottniska vikens vattendalbäcken och vattendelaren emellan dess och Ishafvets tillflöden – utgör den naturstamliga moderstammen, icke blott för Skandinaviens, utan äfven för Finlands konfiguration. Wi skola nu undersöka huru den den landmassa, hvilken utgör vårt område, bildat sig ur och omkring denna moderstam.

4 Finlands Bergformation

6 Här möta oss tvenne fakta: det ena att Finlands hela jordmassa utgör ett aftryck af en underliggande bergplatå, att vårt land, likasom den skandin. halfön, hvilar helt och hållet på urformationen, på ett underlag af granit. I de flesta andra länder betäckes urformationen af sekundära och tertiära lager formationer, flötslager, alluvialbildningar, öfverhufvud nyare jordarter, ofta till ett högst betydligt djup. Der blir det t. ex. möjligt att genom de lösare jordlagren gräfva artesiska brunnar af 400 till 600 fots djup, och mången gång dubbelt så djupt, innan man träffar en vattenåder. I Finland äro artesiska brunnar en omöjlighet, och nästan öfverallt träffar man vattenådrorna nära jordytan. Orsaken är, att graniten, vårt enda konstanta underlag, ligger dels ofvan, dels tätt under jordytan, och emedan denna formation tillika är den hårdaste, tvingar den mera egenmäktigt än andra hela landet att forma sig efter dess yta i engång för alla bestämda jordmassor.|12||20| I andra länder förvittra bergen af luftens fuktighet, hetta och köld, vårfloderna undergräfva dem, floderna strömmarna bryta sig väg genom dem, sjöarna uppslamma dem, vulkaniska krafter omstörta dem, och menniskohanden jemnar utan stor möda en mängd af deras oregelbundna former. Men hos oss dikterar graniten lagar, menniskohanden uträttar på det hela litet emot hansoriginal: han massor, och det kostar oss otrolig möda att blott på någon enda punkt, för våra kanaler, våra vagar jernvägar, våra stadsplaneringar göra honom oss underdånig. Allt detta ger åt den finska naturen äen genomgående pregel af fasthet, hårdhet, oböjlighet kraft.

7 Det andra faktum, som här bör märkas, är att vår bergformation, vår granit, breder ut sina massor åt djupet eller på bredden, i stället att, såsom i Skandinavien, torna upp dem i höga toppar. Finland, som hvilar helt och hållet på berg, har likväl intet Himalaya, inga Ander, inga Alper, intetgen af de fjällryggar, hvilka sammanhålla Europas öfriga halföar. Finland behöfver heller inga sådana. Det fordras Naturen har här förfarit analogt med bildandet af organiska kroppar. Det behöfves en bastantare ryggrad att sammanhålla en verldsdel, såsom Amerika, än en jemförelsevis inskränkt halfö, som Skandinavien, – och åter fordras det en starkare vall, för att sammanhålla en halfö, såsom den Skandinaviska, med smal bas och lång utsträckning, än en halfö sådan som den finska, der bredden motsvarar längden och hvilken dessutom på en bred basis shängersammanhänger med kontinenten. Wåra berg äro med undantag af de lappska fjällarna inga egentliga, shängande branta ryggar af granit med höga toppar och djupa dalklyftor,|13||21| utan antingen granitåsar, af ringa höjd i förh. till bredden, än afbrutna af dalar original: af dalar och moar, än åter utlöpande i platta hällar – eller bestå de af Sandåsar betack med underlag af granit, och betäckta af grus och bevuxna med skog – eller forma de sig i enstaka klippmassor – i sandkullar, omvexlande med dalgrytor tätt vid hvarandra., – slutligen äfven i dessa tallösa, än enstaka, än i massor och kummel hopade rullstenar, som öfversållat Skandinaviens och Finlands hela område. I dennnaa omvexling, utgrenade i fjorton hufvudåsar, bilda de höjdsträckorna inom Finlands gränser 14 stora dalsystemer, hvilka åter fördela sig i otaliga mindre och i hvilkas bottnar alltid är, eller har varit en sjö. Men innan vi närmare undersöka denna landets inre gestaltning, som haft ett så afgjordt inflytande på dess kolonisation och historiska utveckling, blir det nödigt att undersöka huru dessa landmassor, dessa dalsystemer med deras bottensjöar efterhand bildat sig och gifvit landet dess nuvarande gestalt.

5. Om finska jordens daning.

8 Geologin är numera temligen ense om de ursprungliga naturkrafter, hvilka gifvit jordenytan dess nuvarande utseende. En ga i början gasformig verldskropp, hvars kosmiska ämnen småningom tätnat under en ofantlig utveckling af frigjord värme och derigenom kommit i ett smältande tillstånd – oåtskilda elementer – en tät dunstkrets, som i sig uppbarar oceanernas omätliga vattenmassor upplösta i ånga och form utestängde allt ljus från de öfriga himlakropparna – slutligen fritt verkande kemiska krafter och en fullkomlig frånvaro af allt hvad vi nu kalla organism – sådan är den bild fantasirika bild, som vskapenvetenskapen numera enhälligt framställer af jordens urtid. – Derefter följde en småningom skeende afkylning och förtätning af den glödande jordmassans yta – dunsternas afsättande uti liqvid form|14||22| som vatten – ljusets frambrytande – jordytans sprickning i följd af en ojemn afkylning – och graniten som af de vulkaniska krafterna drefs i halfsmält tillstånd ut ur remnorna, hvarefter den stelnade – vidare uppkomsten af djupa dalklyftor, i hvilka vattenmassorna samlades – våldsama vattufloder kämpande med frambrytande eldmassor. – och Efter under mellan dessa omstörtningsperioder följde en annan andra perioder af hvila – under hvilkaen alluvialbildningarne afsatte sig och organiska väsenden efterhand uppkommo. Under denna period bildades sandstenen, som i vårt land är sällsynt, den hos oss temligen allmänna alunskiffern, kalkbergen vid Finlands södra kust och jemte de lager af sandjord, som betäcka norra Finland intill medlet af Wasa län – och den lerjord, som derefter fläcktals utbreder sig öfver centern och södern af landet. antages hafva och större delen af våra sandåsar jemte de s. k. jättegrytorna i våra berg, till nästföljande samma period, då efter en mellantid af organiskt lif, ånyo en stor omstörtning inträffade – samma väldiga naturrevolution, som förändradet polens läge och luftstrecken i norra hemisferen – Hit höra de förstenade lagren af nu utdöda snäckdjur, hvilka man funnit som äro så talrika i centern af Europa och icke okända i Finland – t. ex. vid Hfors och vid Nådendal. Att emellertid såväl jordarter som lägre organismer från dessa perioder äro jemförelsevis mindre talrika i Finld, härrör, som redan är nämndt, af den orsak att hela denna verldstrakt hvilar på granitens urformation. Wåra grannar i öster och söder: vestra Ryssland, Estland, Liffland äro byggdaa på alluvialformationer. Sandåsarna; dyner
Jättegrytorna;

9 Tredje perioden – lugnare mellantid 4:de dito – stor vattuflod – polarbyte – jordbäfning – Att mskormenniskor då redan funnits – refflorna – rullstenarna – isen, 800 fots höjd – Assiz gletschertheori : 5te perioden, nuvarande.

|15||23|

10 – Detta är allmänna fenomener – Nu det för norden egendomliga.

11 Celsius 1743, vattuminskning, Dalin –

12 Bevis: 1) traditionen; tillandningen – savanner, halsar, vattuungar Hfors städerna. – 2) Skjälstenarna; – 3) Ref och grund. – 5) Namn, som antyda hafvets granskap; ö, holm, vik, sund, näs – saarispråk: finska, luotospråk: finska, lahtispråk: finska, niemispråk: finska – 6) Fynd inne i landet – Åkersjön vid Trollhättekanal; i bränntorfven en ekbrygga,original: ekbrgga ankare – lika högt öfver hafvet, som alla slussar – (skogrötter i Suvanto) och Pyhäjärvi ankare på Simsjö i Pyhäjoki, skepps en mil från kusten – Skeppsvrak på Simsjö – ringar 7) Ränder i klipporna. – 8) hafssnäckor och vexter i Laihela – Nådendal – Hfors – Kinnekulle – 9) Sandåsarna, i samma sträckning som flodernas hufvudriktning – dyner. – 10) Stenrösen, rullstenar. – Våren 1838 flyttades ett stenblock af 1 million skålpunds vigt från finska kusten till Hogland. 11) Jättegrytorna – Imatra, Sibbo – vid Im. 25 f.fot öfver Wuoksen – vid Tiveden i Småland en 400 och en 500 f.fot öfver hafvet. djupet 17–22 f.fot – 1839 om somm.sommaren fann statsr. Nsköld på Degerö en jättegryta 10 fot under jordytan.

13 Första vattumärket 1731 på Svarthällan 2 mil norrom Gefle – Brovallius 1755: mot hel. skrift – syndafloden 180,000 år tillbaka – Dalin förringar Sveriges ålder – Biskop Gadolin Åbo slott 1750 – trappan 7 f.fot öfv.öfver hafvet – hade under hertig Johans tid bordt ligga 1 f.fot 1 t.tum under vattnet – Hällström 1841 – samt trappan på 91 år hsvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandea höjt sig 1⁷⁵⁄₁₀₀ fot.