Femtonde Föreläsningen. 19 Okt. 1871
Kommentaari
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
2 ensteniga belamrade med enstaka i vattnet liggande eller över vattnet uppstående stora stenar.
stycke – textställe – kommentar
2 ensteniga belamrade med enstaka i vattnet liggande eller över vattnet uppstående stora stenar.
Femtonde Föreläsningen. 19 Okt. 1871.
1 Skärgårdarna. Våra skärgårdar bestå af två slags formationer: en med berggrund, en annan med alluvialgrund. Hela sydfinska kusten och Ålands skärgårdar ha en genomgående karakter af bergformation. I Dde allraflesta af dessa flera tusende öar och holmar stiger graniten i dagen, än naken och skoglös, såsom på de yttre hafsklipporna = klobbarna, än åter skogbevuxen och betäckt med entt tunnt jordlager.|98||116| Sund och fjärdar äro här vanligen brådjupa, man ser de ofta höga bergväggarna stupa brant ned under vattnet, och likaså ojemn är hafsbottnen, med undervattens åsar, och djupa klyftor och uppstigande hällar, som ännu icke hunnit till vattenytan. Barrskogen är den vida öfvervägande, jordmånen fruktbar endast i afbrutna små dälder, der regn och stormar ej kommit åt att bortsopa den lilla matjord, som bildat sig af förmultnade vexter. Borthugges skogen från en sådan klippö, – såsom nu ofta sker af en dåraktig vinningslystnad, – så förblifver en sådan ö naken, emedan regn och vindar få fritt tillträde, och efterkommande skola, både ur nyttans och skönhetens synpunkter, bekladga företrädares snikenhet.
2 Skärgårdar. Alluvialgrund anträffas äfven i sydfinska skärgården, men endast tätt invid kusten. Större delen af den vestra kustens skärgårdar hvila deremot på alluvialgrund, omvexlande med bergformationer. Dessa öar och holmar äro alltid jmfv.jemförelsevis låga, med långgrunda stränder. Hafsbottnen är här jemnare, Ffjärdarna äro grunda och ensteniga, derföre mera farliga och obeqväma för sjöfarten. I den sandiga, af hafsslamm tillkomna jorden på dessa öar vexer endast löfskog, börjande med vide och al, derefter rönn och hägg, sist björk. Man finner här vidsträckta, bördiga ängar, och borthugges skogen, vexer han utan svårighet åter, emedan öarna ständigt ånyo beså hvarandra och jord finnes tillräckligt.
3 Sådana äro skärgårdarna. De kunna betraktas som ett nytt, ännu i sin daning varande Finland; men daningsprocessen går genom årtusenden, och derföre kunna äfven dessa|99||117| öar vara relativt gamla nog, såsom vi veta, att t. ex. om Åland.
4 Vi ha nu skildrat landets allmänna karakter. Jag vill tillägga några ord om dess samband med vår historia.
5 Höjderna äro den äldsta delen af vårt land, följaktligen också den tidigast bebodda,. den tidigast odlade. Än i dag älskar Finnen att bygga sin stuga på höjden, i motsats emot den svenska kolonisten, som hellre bygger sin stuga i dalen. Höjderna ha också varit de fo tidigast odlade, genom svedjebruket. Barrskogen har gifvit upphof åt sve[---]oläslig handstil, och barrskogen trifves endast på högländ, torr mark. På detta sätt ha höjderna blifvit, icke blott vattendelare och naturliga gränser, utan äfven gränslinier för landets befolkning och odling. Från höjderna har sedan befolkningen och det utbredt sig öfver regelbundna akerb slätter och dalar, i samma mån, som det regelbundna åkerbruket blifvit allmännare,. tTy plogen biter icke på barrskogens hårda mark, han behöfver lösare jord, följaktligen kärrjord och lera, som endast finnes på sluttningarna och dalbottnarna. Höglandets bebyggare äro än i dag, till följd af yrke och lefnadssätt, mera ett ödemarksfolk, lefvande af skogar och sveder, svårare tillgängliga för nyare tiders odling, seder och framsteg. Ensligheten är för dem ett behof och ett nöje. Höglandsmon och furornas mörka allvar afspegla sig i deras slutna, sorgbundna lynne, och fattigdomen har bosatt sig i deras kojor, medan välståndet strömmat ned till de underliggande dalarna.
6 Från höjderna har sedan befolkningen och det utbredt sig öfver regelbundna akerb slätter och dalar, i samma mån, som det regelbundna åkerbruket blifvit allmännare,. tTy plogen biter icke på barrskogens hårda mark, han behöfver lösare jord, följaktligen kärrjord och lera, som endast finnes på sluttningarna och dalbottnarna. Här bo också mskornamenniskorna tätare tillsamman.|100||118| Kommunikationen är lifligare, näringskällorna rikare, lifvet gladare. Välstånd och bildning utbreda sig långs slätterna och följa vattendragen.
7 Finnens kärlek för vatten. Allt Finlands folk älskar vatten; det vore en besynnerlig motsägelse mellan land och folk, om förhållandet vore annat. Men det finns likväl en skilnad i denna natursympathi. Den genuine Finnen har en outplånlig kärlek för sina sjöar och floder. Han bygger icke gerna och utan nödfall sin stuga afsides från vattendragen, han uppsöker alltid, der det är honom möjligt, en sjö, ett träsk, en flod, eller åtminstone en bäck, och han behöfver sällan söka långt. Men det oaktadt älskar han icke hafskusten: hafvet är icke hans naturliga element, det är för oroligt, för ombytligt för hans stilla begrundande lynne. Förr, när han bodde mera allmänt vid kusten, kunde väl också han vara en viking, som gick med sina flottor att härja främmande kuster, men det var dermed, som med hans sjötmanna matrostjenst på handelsflottan än i dag: han är läraktig, han är en strandbyggare, förtrogen med vågorna, fastän han mera älskar de lugna. När han får följa sitt hjerta, bosätter han sig hellre vid insjön. Insjön är hans rätta element, som med sitt afskilda lugn, sina speglande vikar bäst motsvarar hans själs stämning och hans tysta begrundande. Derföre har han också låtit sig utträngas från större delen af sitt lands kuster. Vid dem har bosatt sig ett annat, ursprungligen främmande folk, som dock genom den historiska traditionens makt blifvit sammanknutet med urinbyggarne till|101||119| ett oskiljaktigt helt, neml. den svenske kolonisten i Finland. Svenske kolonisten. Insjöarna som gränser. Detta folk älskar också vatten, men på ett annat sätt. Det trifves bäst vid hafsvågens brus, som motsvarar det oroliga, bragdlystna och utåtstormande svenska lynnet. Det är ett gammalt vikingafolk, som behållit icke så litet af vikingalynnet intill denna dag: det födes till sjömän, det älskar mer att handla, än att begrunda. Derföre har det ock på sin lott valt ku Finlands hafskuster. Men, som jag framdeles skall visa, har detta folk på samma gång invuxit i sitt nya fädernesland och antagit tillräckligt af hela vårt lands säregna skaplynne, för att här blifva hemma, för att här – i större mening – också de, blifva Finnar, medborgare i den finska nation, i hkenhvilken de vuxit in med rötterna af sitt hjerta.
8 Insjöarna, dalbottnarna, äro inga naturliga gränser: de atsk Äfven de största bland dem åtskilja icke, utan fastmera förena sina skilda stränders inbyggare. Rundtom Saimas vida fjärdar, bor samm rundtom Päjäne, rundtom Näsijärvi bor samma folk, med obetydliga dialektskilnader, och samma folk skulle äfven bo kring det ännu vidare Ladoga, derest icke den politiska gränsen och den historiska traditionen åtskilt dem. Orsaken är tydlig: i ett land med för öfrigt så svåra kommunikationer, som Finland, ha sjöarna alltid haft den största betydelse såsom farvägar: om sommartiden med båt, vinom t vintern med släde. För 300 år tillbaka brukades inga sommaråkdon i Finland.|102||120| Insjö- och hafsgränser. Den, som ville resa om sommaren, måste rida eller segla. Vintertid åter var sjön, såsom än i dag, den slätaste vintervägen. Derföre var en mycket lifligare beröring mellan de stora sjöarnas stränder, än mellan näraliggande landnejder, som skildes af kärr, höjder och ödemarker. Dessa äro de naturliga skiljemurarna inom vårt land. Det är större Reser man än i dag öfver Tavastmon ifrån norr till söder eller tvärtom, så finner man större skilnad mellan folket på norra och södra sidan om den 3 mil breda mon, än mellan norra och södra ändpunkten af t. ex. den 18 mil långa Päjäne. Och På samma sätt är det icke Päjäne, utan Savonselkä höjdkedja, som åtskiljer Tavaster och Savolaksare, likasom Salpausselkä åtskiljer Nyland från Tavastland. Detta förhållande är af vigt för utredningen icke blott af befolkningens gränser, utan äfven af våra landskaps historiska uppkomst. Man får icke förvillas af kartans gränslinier, som ofta gå långs floder och sjöar; man måste fasthålla den grundsats, att vattnen förena och ödemarkerna skilja.
9 Samma förhållande är med Finlands haf. De aro skilja väl mer, än insjöarna, emedan hafvet icke så lätt befares med båt: det är farligare, och resan behöfver större tillrustningar. Dock ha hafven intill våra dagar varit våra enda beröringslinier med den öfriga verlden. Bottniska viken, har lika litet som den Finska, hindrat, tvärtom befordrat den svenska kolonisationen på våra kuster. På norra och södra kusterna af Finska viken bodde fordom samma folk, ehuru den historiska traditionen sedan skilt Ester från Tavaster.
|103||121|10 Floderna. Näst sjöar och haf, ha floderna varit betydelsefulla som kommunikationsleder. De skulle ha varit det mer, om de varit mera segelbara. Men i Lappland gårå än i dag sommar- och vinter-vägar uppför och utför forsarna; Lapplands vägar voro fordom hela landets. Sjöarnas utlopp. Alla skogsprodukter söka sig ännu väg utför floderna. Deras betydelse ökas i de nejder, der sjöarna äro mera sällsynta. Till följd deraf har befolkningen utbredt sig långs floderna och med tillhjelp af dem från sydkusten uppåt. Utmed Från södra Finlands kust har befolkningen koloniserats uppför floderna – mot strömmen – men när folkvandringen den genomträngt det inre af landet, har doch öfvergått landtryggen, har den uppnått Österbottn. kusten utför floderna, med strömmen. Flodstränderna äro således de tidigast koloniserade trakter i kustdalarna. Detta visar sig tydligast i Österbottnen, der ända till våra dagar en socken sträckt sig långs båda stränderna af en flod. Man har haft socknar, som varit endast 2 à 3 mil långa från S. till N., men 11, ända till 14 mil långa från V. till Ö. De tätaste byarna ligga der ännu alltid vid flodstränderna. I allmh. har kolonisationen och odlingen följt vattendragen. Det är kulturhistoriska streck på Finlands karta; – uppför vattensystemerna i söder; utför vattensystemerna i norr. Utan dem hade Finlands kolonisation varit en omöjlighet.