||||

Höst-termin 1871.
III.

|||| ||||

Inledning till Finlands historia.

Höst-termin 1871.
III.

||||

1 1871.

2 XXXI. Nov. – Skjäl Fåglar – Kungsörnen Falkjagt. – I Dikten. Sångfåglars betydelse. – Göken. – Dufvan. Måsen. Svanen. – Ägg och jagt. Fågelgiller: Snaran, Slagnätet, Fågelfångarens friska lif – Vrightarne. Jagten. Amfibier. – Fiskar och fiske.

3 XXXII. Fisket. – Näringsämnen. – Fiskesätt. – Skötf- och notfiske. – Fiskodling.

4 XXXIII. Kräftan, biet, syrsan, perlmusslan m. m. – Öfversigt. – F.Finska folket. – Härkomst. – Språk. – Tradition.

5 XXXIV. – Språket och traditionen. Gränsfolken. – England. – – F.Finska folkets uppkomst – . – 5 folk – anarki – Pression.

6 XXXV. – Thomas. – B. Jarl. – T. Knutson. – Nötebg. – Gränsen. – Historiens arbete. Staten Hatet. Religionen: Kärlek.

7 XXXVI. – Samhället. – Jmf. – Humanitet. – Intet uppror. – – Moderna samhället – Kulturen och staten. – Kyrkans kulturmission. – Inbördes krig.

8 XXXVII. – Revolutioner. – Karel = Tav. – Karel = Qvener. – Lappar, Tav. = Svenskar. – Östbotten. Nyland. – Åland. – Finlds namn. – Krigen. – Emigrationen.

9 XXXVIII. Fds försvenskning. Sporadiska tendenser. – Allm. behandling. – Svenskh. tillvext. – Univ. – prester. – Mättad med sv. elementer. – Första nation. arbetet positivt. – Senare negativt. – Följder. – Ett folk, ett fädernesland.

10 XXXIX. F.Finska Folket, ej befolkng.befolkningen – Utl.Utländska synpunkter. – Race och språkstam. – Yttre gestalt, jmf. – Österl.Österländska drag. – Vesterl.Vesterländska drag. – Långtänkthet. – Tid – Association. – Naturtycke.

|||| |||| |211||229|

Trettioförsta Föreläsningen 20 Nov. 1871.

11 Fåglar. Af sparffåglarna finnas här icke mindre, än 100 arter, som lefva och befolka både skogar och mskorsmenniskors närhet. Sångfåglarnas inverkan på det finska lynnets stämning får icke anslås ringa. De äro röster från naturen, hkahvilka förstås af hvarje naturbarn, särdeles af ett så djupt känsligt folk, som vårt. Sparfven, svalan, lärkan ingå djupt i folkseden och framträda ofta både i den finska lyriken och folksagan. Jag vill endast nämna smekordet erinra huru uttrycket lintunenspråk: finska, lintuisenispråk: finska, som tillhöra de ljufvaste smeknamn, som gifves en älskling.

12 – Näktergalen sjunger stundom vid sydkusten, men oftare i Ladogatrakten. Han intager ett rum i den estländska poesin, emedan han der är mera känd, men här upptaga talltrasten och rödstjerten ofta hans plats i folkpoesin, emedan det är de som vanligen i sommarnattens klarhet och skogarnas enslighet tala lifligast till folkfantasin. Folkvisan i Finland har, med sin djupa innerlighet, tillika en viss enformighet, som påminner om dessa fåglars sång – Stämningen är der hufvudsak, under det att melodiernas rikedom endast undantagsvis framträder. Sådan är äfven lyriken i allmänhet hos oss – Det märkes, att vi sakna näktergalen – vår gamla kantele hade endast 7 toner, som motsvara den gamla runomelodin – som egentl. har endast 4 5. – Allteftersom folkvisan aflägsnat sig från naturens enkelhet, har hon blifvit rikare på melodi, men fattigare på stämning. Melodirikast äro några bland folkdanserna, men de äro färgladagda lån från en nyare tid.utanför pappret (radslut)

|212||230|

13 Fåglar. Af klättrarne ha vi 7 arter, af hönsfåglarna 8, af vadarne 11. Det är anmärkningsvärdt, att dufvan, som hos andra folk är en förklarad gunstling, ganska litet anslagit Finnarne, hvaremot åter göken är deras guldfågel. Detta kommer utan tvifvel af den innerliga längtan, hvarmed man väntar våren i dessa bygder; och i göken helsar man hans originele, kärkomne budbärare. Sången helsar vårens gyllene gök med de kärligaste smeknamn, och en stor mängd oskyldiga vidskepelser anknyta sig vid denna fågel. Tupp och höna äro näst göken förklarade favoriter. Vid öfvs.öfversättandet af Kvala till svenskan har man mer än engång nödgats utbyta smekordet höna, som icke för svenska öron har en ganska oartig betydelse, när det sägs om en ung tärna, mot det moderniserade uttrycket dufva. Tuppen åter är en hjelte i folksagan, troligen derföre att han är mer än andra åtkomlig för drift, och ett sådant tillfälle lemnar Finnens satiriska lynne icke obegagnadt. Tjäder och orre förekomma ofta i Kalevala, såsom när Lkäinen utsände dessa fåglar till byte för eldörnen, som vaktade ingången till Pohjola. Kråkan, skatan och korpen äro behandlas alla med en märkbar missaktning.

14 Bland våra många simmfåglar har svanen framför andra anslagit Finnarne. Han förekommer ofta i folkpoesin, alltid med en viss kärlek och aktning, som likväl icke hindrar jägaren, att på allt sätt förfölja denna sköna gäst i norden. – Bland de öfriga äro förnämligast gåsen, anden, prackan, knipan, åden, föremål för jägarens försåt – Äggplundringen. – Jagtstadgan.

|213||231|

15 Fåglar. Amfibier. Amfibierna äro utan undantag föremål för o afsky eller motvilja, främst naturligtvis ormen. Ehuru Finland har endast en giftig orm och ingen kan vara oskadligare, än den arma snoken, förföljas och dödas alla utan åtskilnad. Men ormen är tillika föremål för en viss vidskeplig vördnad och spelar en rol i många besvärjelser, likasom folksägnen har en mängd sällsama historier att berätta om honom, alltsamman troligen urgamla minnen från orienten. – Grodan och ödlan dela, ehuru i mindre mån, ormens vanrykte. Att här, såsom i Frankrike, anse grodor ätbara, vore en komplett omöjlighet.

16 Fiskar. Fiskarne deremot äro i det vattenrika Finland af största betydelse för naturens och mskansmenniskans ekonomi. Försynensn har i detta afseende beredt oss de värderikaste förrådskamrar, såväl i hafven, som i våra tallösa insjöar, och man skulle tycka det vara omöjligt för ett land som vårt, att lida af en allmän hungersnöd. Men naturens gåfvor förslösas af oss på det tanklösaste sätt. Dessa många och stora förrådskamrar äro på allt sätt vanvårdade och plundrade; och medan den klagan är allmän, att fisket aftager, är det sällsynt att någonting göres för att förekomma ens de gröfsta missbruk af denna inkomstkälla. Det är med fisket, som med skogen: det stora öfverflödet har framkallat vanvård och slöseri. Fisket aftager direkt genom förstöring af små ynglet och genom lektidens ofredande; indirekt åter genom skogarnas utödande. Allt fiskyngel under de första stadierna af dess utveckling, och dessutom en mängd småfisk, lefver af insektlarfver, hkahvilka från nära stående träd nedblåsas af vinden eller också direkt uppstår af insektägg, nedlagda i vattnet. När derföre träden vid stränderna|214||232| nedhuggas, förstöres det näringsämne, hvaraf den unga afkomman lefver. Fiskar. Skuggan är också af vigt för fiskens trefnad, ishtisynnerhet vid grundare stränder. Genom dessa två ingrepp i naturens hushållning: den direkta plundringen, ishtisynnerhet genom not, och skogarnas uthuggande – väl också vid hamnar och strömdrag genom ångbåtar o en ökad trafik – har man nu kommit så långt, att Finland, som borde förse en stor del af norra Europa med fisk, nu importerar af denna vara lika mycket, som det för ut. Det Vi ha stora rika sjöar, såsom Päjäne, der man endast under lektiden får någon fisk, och andra vattendrag äro nästan toma. En inspektör för fiskerierna har således varit lika behöflig, som ett forstväsende i landet. Ångfartygen

17 Fisket har, liksom jagten, varit ett primitivt näringsfång, och Ol. Magnus omtalar våra fiskerier på 1400 talet med detaljer, som ännu i dag kunna kännas igen. Betecknande är den synnerliga courtoisi, hvarmed vattenguden Ahti, likasom skogsguden Tapio, alltid tilltalas i runorna af ett folk, som lefde af jagt och fiske. Lkäinen »vexte stor af abborrätter»; Wmn gjorde sin första kantele af gäddben. Annikki = lax.

18 Våra största fiskar, malfisken, 15 lisp.lispund som stundom träffas i Tavastlands insjöar, och stören, som är inhemsk i Ladoga, utom att han någongång besöker hafskusterna, äro för sällsynta, för atttillagt av utgivaren ha någon egentlig betydelse. Störfångsten. Desto rikare värde har laxen, som väl må kallas vattnens konung och som med sina slag talrika slägtingar anträffas både i salt och sött vatten. Laxfisket i strömmarna har alltid varit en af de mest lönande inkomstkällor, hvarföre|215||233| också kronan velat tillegna sig det så som regale, utom att det varit föremål för en mängd donationer. Lax, sik, I Kemi 3000 tr.tunnor nu hälften. »Der fås i Torne å af lax mång tusen tunnor; Ack, se hur Gud dermed försörjer många munnar!» – heter det i ett gammalt svenskt qväde. – Vanligaste fiskesättet är patan – dernäst not, nät eller krok. Mete: Tfors. Det lönar mödan att enga morgon vid midsommartid bevittna upptagandet af patorna vid Uleåborg eller i Kemi och Ijo. Och likväl har man först helt nyligen begynt egna någon omsorg åt den dyrbara varan. – Forellen går i Wuoksi och några af de nordliga strömmarna och bäckarna. – Dernäst anses siken vara vår ädlaste fisk; han fångas i många af våra elfvar, förnämligast Kumo, med not, håf, eller djupnät, stundom också med ljustring, som nu är förbjuden. Sikens vanrykte i Sverige.

19 – Strömingen och mujkan är do de fiskar, som mest brukas insaltade af det egentl. folket, för hkethvilket lax och sik äro för dyra. Strömingen är en nära anförvandt till sillen, som ännu i slutet af 1600talet visade sig i Östersjön och vid Ålands kuster. Malmgren anser honom för ett särskildt species; jag vågar tvifla derpå, emedan den noggrannaste jemförelse knappt kan uppvisa någon annan skilnad mellan sillen och vår s. k. storströming, som ofta fångas om våren, än ett lösare kött, som förklaras af det mindre salta vatten och de svagare näringsämnen, hvaraf strömingen lefver. Fiskesätt: sköta, not. Denna industri vid Fds kuster inbringar årligen ett värde af flera millioner mark. – För öfrigt tillhör strömingen de få af våra fiskar, som endast lefva i salt vatten, – ett bevis, att han senare invandrat ur oceanen, ty de flesta öfriga ha från urtiden småningom vant sig vid både salt och sött vatten.