|1||281|

Finlands Geografi, Hösttermin 1855.

Första föreläsningen. 13/10 55.

1 MM. HH.Mina Herrar
De vetenskaper, som nära beröra fosterlandet, ha det dubbla företräde, att likasom äga sin rot i hjertat och sin blomma i tanken. VskapenVetenskapen är en kosmopolit; hans hem är den vida verlden, och han ilar utan rast från mål till mål. Men när han stadnar derunder vidrör föremål, som redan utan hans medverkan äro dyrbara för ett mskomenniskohjerta, så får han deraf likasom ett nytt innehåll. Han lyser då på en blank yta, som återkastar på honom ett nytt ljus och gör att han älskas icke allenast för vetandets skull, utan äfven för ämnets. Ett sådant företräde har sina faror. Den fosterländska vetenskapen frestas så lätt att låta hjertat besticka öfvertygelsen. Wi ha sett mången man af lysande snillae söka vetenskapens närmaste mål i fosterlandets förherrligande. Vi ha sett en Olaus Rudbeck och efter honom ett helt tidehvarf af tänkande män göra vskapenvetenskapen till en sköldbärare, en tjenarinna för Sveriges och Finlands ära.

2 Men den universela vskapenvetenskapen behöfver icke derföre stå kall vidpå ett fosterlands heliga mark. Wi ha sett en Castrén lefva och dö för Finland på samma gång han lefde och dog för språkforskningar af den mest universela betydelse. I det ena, som i det andra, är det få förunnadt, att hinna så långt som han. Men träda i hans spår, det kunna vi alla. Det är ett rikt fält, från hkethvilket ingen är utesluten. Och detta fält är nytt. Det är knappt hundrade år, sedan vskapenvetenskapen begynte att att göra provinsen Finland till ämne för specielare undersökningar. Det är knappt femtio år sedan Finland begynte att för vskapenvetenskapen framstå som entt nationelt, historiskt och geografiskt helt för sig. Och derföre skola ännu kanhända andra femtio år förgå, innan vskapenvetenskapen fullständigt samlat och ordnat alla de ämnen, som vårt land har att erbjuda den till en förr ej anad rikedom.

3 Wårt lands geografi är ett af dessa ämnen,|2||282| som fordra många arbetares gemensama mödor, för att samla sitt material och sedan beherrska det. Det behöfves många sandkorn till den kulle, från hvilken man kan öfverskåda ett land som vårt. HH.Herrarne veta, och jag har nämnt det förut, att hvad jag deri kan bjuda, det är blott en ringa början, ett försök att sammanställa och ordna de materialer, hkahvilka vårt lands geografi härtills förmått ihopsamla.

4 Förliden hösttermin begynte jag en framställning af den finska geografins historia. Under vårtemin slöt jag denna öfversigt och gick derefter till en in på den fysiska geografins område till en historik om den finska jordens daning, dess uppkomst ur hafvet, och dess ännu fortfarande tillvext genom landhöjningen och alla de naturföreteelser, som stå dermed i sammanhang. Dem af HH.Herrarne, hvilka ej varit närvarande vid dessa framställningar, skall det kanske intressera att höra en kort resumé af de resultater, till hvilka vi kom ämnet derunder sjelfmant förde oss.

5 Det gällde då först att betrakta huru Finland först framträdde i det allmänna menskliga vetandet, huru dykade upp ur nordens mörker för omgifvande eller sydliga folk och huru det derigenom först fick en tillvaro i det allmänna menskliga vetandet. Dervid måste ihågkommas att Finnarne likaså litet på geografins, som på historiens område sjelfve ha fört sitt lands talan; derföre fick det deras land beständigt en färg af främmande föreställningar. För det andra måste man dervid draga en bestämd gräns mellan historiska och geografiska fakta, som röra vårt land i forntiden. Ty gGör man ej det, så kommer man till stadnar man i en labyrint af förvillande resultater; emedan vi skulle då förgäfves leta vårt land kring hela Ösjöns kuster, ty det land som beboddes af Finnar var icke derföre Finland – och Finland sjelf beboddes utaf Lappar.

6 Det första som möter oss i främlingens föreställningar, är Finland som myth. Denna föreställning omfattade först hela norden och ledde sitt ursprung ifrån natur-intryck. De sydliga folken, Fenicier, Greker, Romare, hade i detn allmänna intu föreställning om norden, att dit var mycket långt. Det aflägsna är alltid en moder till det underbara. När dertill kom det för en sydlänning så förvånande intrycket af ett|3||283| beständigt ljus som kämpar med ett beständigt mörker, så föddes häraf den sagolika mythiska föreställningen om norden, såsom det underbaras rätta hembygd. Jag sökte visa huru det ljusa intrycket af norden är det äldsta, men redan hos Romarne begynte norden att mörkna till fasornas hemvist – samma märkvärdiga skiftning, som vi återfinna i Kalevalas föreställng om Pohjola. I en sednare tid, när Finland blef kändt af Germanerne – concentrerades på det hela den forntida förestgnföreställningen om norden, och som fasornas det vidunderligas land, och denna förestgföreställning blef sedan permanent i det trolldomsrykte, som F. bibehållit alltintill våra dagar.

7 Dernäst framträder se vi Finland framträda i de gamles föreställning som en ö. Vi veta att geografins vagga stod på Mindre Asiens kust och i Grekeland. Hvad man der visste om norden var just hufvudsakligen det, att dit var mycket långt. Men till Tartes Herkules stoder var också mycket långt; så förblandades vester och norr, som vore de lika. Och emedan man ansåg det icke långt aflägsna Kaspiska hafvet som en vik af norra oceanen, och så kom man på den tanken att man hade oceanen närmare rakt i norr, än man hade den uti vester. Deraf följde åter att man tänkte sig Litus septentrionalisspråk: latin, eller n. o.nordostlig kust, i en nära nog rak ostlig riktning från Britannien, hvarigenom hela Scandinavien, Finland, Estland, Liffland och n.norra Ryssland afskuros från kontinenten. Och då feniciske sjömän likväl berättade något om dessa nordliga länder, var det klart, att de måste på i de gamles kförestgföreställning framstå som öar. Jag har i en utförligare framstgframställning sökt visa, att Plinii Epigia, sednare geografers Eningia, verkligen var Finland, ehuru det blifvit af många bestridt.

8 När den germaniska verlden under medeltiden blef Europas tyngdpunkt, stod den redan ett godt stycke närmare norden, ja den hade ett af sina|4||284| yppersta stamhåll, sin officina gentiumspråk: latin, i Skandinavien. Man ser då redan Östersjöländerna framträda likasom med hemlandsdrag. Men det gamla intrycket af nordens aflägsenhet bibehöll sig, och följden var att norden för de germaniska folkens förestgföreställning lika kastades längre norrut, ända till ishafvets skuster. – Men emedan Ptolemæus, den gammla tidens största geografiska auktoritet, bibehöll samma rang ända inemot slutet af medeltiden, så öfvergick hans och denforntidens skefva begrepp om litus septentrionalisspråk: latin äfven till medeltidens geografi och vållade der en stor konfusion. Vikingarnes flottor hade redan i århundraden kringströfvat Östersjön, medan geograferne ännu fortforo att anse detta haf för en del af norra oceanen, och Finska och Bottniska vikarne för sund – och Sverige och Finland följaktligen som öar. Vi veta att förf.författare ännu på 1500 talet och senare befolka nordens yttersta delar med makrobii, Cynocephali och amazoner.

9 Vid medeltidens början låg Finland likasom gömdt in nucespråk: latin i Skandinavien. Ur detta dunkel framträda först folknamnen: Fenni, Finni, Crefennæ, Terfenni, Scritophinni, Skrid- eller Skrikfinnar. Alla dessa namn beteckna Lapparne. Derefter begynna geografiska fakta: först Jornandes Finnaithe eller Finnheden, som låg i Småland; derpå Skridfinlandia, som betecknade norska Finnmarken och nämnes i Gregorii VII:svårtytts bulla till Ansgarius; derefter det ryktbara Finmarchia eller Finmarken, med ett konungarikes namn och vidd, som sträckte sig i en båge kring Sveriges Skandinaviens och Finlands yttersta nord med ishafvet till sin nordliga gräns. Derefter framträdde i 9:de seklet i Qvenland, qvinnolandet, Cajanien, som i sin största utsträckning böjde sig söderom Finmarken i en likadan båge kring Bottniska vikens hjessa och ända till Hvita hafvet. Derefter uppträder Lappland, som ärfver det mesta af detn fordna Finmarkens område – Carl IX kallade sig de LCajaners och Lappars konung. Och öfver alla dessa glänser i ryktbarhet Bjarmaland, hkethvilket nyare geografer letat kring hela norden och hkethvilket Castrén slutligen bevisat varha utgjort Dvinas flodområde med vida förbindelser ända inemot Ural i öster, Karelens vatten i vester och Bjelosero i söder. Jag har längre uppehållit mig vid Bjarmaland för dess stora historiska vigt för oss,|5||285| emedan Bjarmerne finska folkets genius kraftigare än någonsin under dess oberoende utpräglade sig hos dem Bjarmerne i tre riktningar: gudaläran, samhällsförfattningen och handeln. För öfrigt har Castrén utredt att Bjarmerne voro ett karelskt folk, hvars spillror i sin märkvärdiga undergång upplöste spridde sig öfver i karelska stammens vida område.

10 Således finna vi, att likasom historien först ger oss Lappar i finsk skepnad och finskt namn, så går äfven geografin i en båge kring hela norden och lyser än på det ena, än på det andra området med finska folk och stammar, innan den får fotfäste i vårt rätta land, uti Finland. Orsaken är att medeltidens nordiska geografi är till största delen hvilar på den skandinaviska, egentl.egentligen norska hjeltesagans grund, och Ishafvet, icke Östersjön var Norrmännens förnämsta tummelplats uti norr. Såsnart När den svenska traditionen får större talan och särdeles sedan kristendom och germanisk bildning fick fotfäste vid Östersjön, begynner äfven Finland att framträda i den nordiska geografin. Men det dröjer länge, innan det framträder såsom ett helt, såsom Finland i dess nuvar.nuvarande utsträckning. Fastmer kommer det oss till möte styckevis och splittradt med den particularism som utmärker medeltiden, så att för Skandinaverne intet helt och fullständigt Finland fanns, utan endast delar och provinser. Så se vi först Kyrialand, eller landet norr och öster om Kyrialabottn, Karelen, som nämnes vid Erik Wäderhatts härtåg. Svenskarne kunde i början endast känna dess kuster; Ryssarne som stodo i beröring med dess inre, sammanfattade entt ofanteligt område från Hvita hafvet till F. vikens spets under namnet Savolotschie, hvars rätta betydelse Castrén uppdagat. Vill man bestämma Karelens omfång, så måste man tänka sig tre olika områden. Det första och äldsta är egentl.egentligen ett ethnografiskt faktum, d. v. s. det område som beboddes af Karelarne och begränsades i norr af Hvita h. och Lappland, i vester af Saimas vattensystem, i söder af Ladoga och F. viken, men i öster flgick det öfver Bjarmernas land i vida och obekanta sträckor. Dernäst|6||286| har man ett Medel-Karelen, som under större delen af svenska väldet, ehuru modifieradt af frederna i Nöteborg, Stolbova, Nystad och Åbo, sträckte sig öfver det nuvar. Karelen jemte Savolaks och det s. k. Gamla Finland eller den del af F. som tillföll R. 1721–43. Slutligen har man det Nya Karelen, som är inskränkt till området kring Pielisjärvis, Höytiäinens och Pyhäselkäs vattendrag. Karelens geografiska betydelse stadgades genom Torkel Knutsons invasion; dess namn är omtvistadt. Nöteborgska freden drog sin gräns.original: gräns Savolaks är en yngre dotter af Karelen. Dess kärna är St Michels socken, som fordom hetat Savilahti – ehuru Castrén tyckes böjd att härleda namnet från Savolotschie – och Redan i 14:de seklet uppträder Savolaks i geografin och ligger i strid om sina gränser med Tavastland. Detta område har varit Finlands sköld är den finska folkdiktens fädernesland.

11 Ingermanland och Estland, som arrondera Finska viken, äro skandinaviska benämningar, det första af Ingegerd, kon Olof Skötkonungs dotter, det sednare af det fornsvenska Estspråk: fornisländska, eystraspråk: fornisländska, austurspråk: fornisländska, ett österland, hvarföre Ösjön hette Eystrasaltspråk: fornisländska och Austurwegspråk: fornisländska. Det f.finska Wironmaa af Wirland.original: Wirland Men dDent svenska namnet Tavastland är beslägtadt dermed Estland, emedan Taw-Ester Tawaster, betyder österlänningar som bo vid insjöar. Tavastland är således också af ethnograf.ethnografiskt ursprung, likasom dess ryska benämning Jemerlandet och dess finska Hämeenmaa eller det land som bebos af Hämäläisetspråk: finska. I sådan betydelse som folknamn har det tavastländska området fordom gått i en smal sträcka långt åt öster och söder om Ladoga, men sedan klipptes det af genom andra folks påträngande, och då hara Hämäläisetspråk: finska besutit hela det område, som nu upptages af provinserna Tavastland, Nyland, Egentl. Finland, Satakunda och södra Österbotten. Men som geografisk bestämning uppträder Tavastland vid Birger Jarls tid concentreradt kring Päjänäs och Näsijärvis vattensystemer, följaktligen med sin kärna i samma trakter som nu. Likasom Karelen varit Finlands sköld emot öster, så har Tavastland varit dess vågbrytare emot vester. Det är karelaren som klädt blodig skjorta mot hars barbariet; det är tavastländaren som räddat vår nationalitet från att uppslukas gå under i öfvermakten af af af germanisk kultur.

12 Nyland är en helt och hållet geografisk bestämning, uppkommen i de svenska kolonisternes mun och sedan helt enkelt öfversatt utaf Finnen. Det förekommer afsöndradt från Tav:land redan vid slutet af 1200talet, och och bibehöll sin gräns ännu under läneindelningen. Dess historiska betydelse ligger uti dess tyska handel, dess svenska kolonisation och i äran att numera omsluta Finlands hufvudstad.

13 Satakunda är likaså ettn blott geografisk, icke en folk-enhet. Dess namn har sannolikt först uppkommit på svenska tungan och härrör från den ursprungligen|7||287| germaniska indelningen i hundrader. Desst nun kommer till oss från 12:teoriginal: 12:le seklet och betecknar höglandet kring har sin kärna kring Birkala och Näsijärvis stränder. Det var länge en obygd, och Lapparne ströfvade på dess område ännu långt in på 1300talet.

14 Österbotten låg fordom gömdt uti Qvenlands vestra hälft. Ännu i dag bär det på sin moders finska namn, Kainumaa. Dess svenska namn kommer af dess läge österom Bottnen, och dess gränser ha varierat i norr tillika med gränserna för Åbo stift. Det är den enda del af Finland der båda finska hufvudstammarne, Karelare och Tavaster, vidröra hvarandra sinsemellan och den svenska kolonisationen. Allas täflan har väckt allas energi. Öbotten är tillika Finlands enda egentliga slätt- och flodland. Derföre har det äfven varit Finlands slagfält.

15 Ännu återstår en provins med ett betecknande namn: Egentliga Finland, eller som det fordom kallades: Finland, den provins som är kärnan för vår historia och vaggan för vår svenska kultur. Det är helt enkelt en svensk föreställning. Likasom Nyland för kolonisterne var ett nytt land, så utgjorde F:s sydvestra hörn för de landstigande svenskarne landets totalitet, Finland κάτ έξοχήνspråk: grekiska; allt det öfriga var för dem Tavastland eller Nyland eller Österbotten o. s. v. Finland motsvarade i den betydelsen hvilken annan svensk provins som helst, t. ex. Vestergötland eller Småland,. Tavastland var då för dem en annan del af riket, Österbotten en tredje o. s. v. Detta föreställningssätt spökar hos Svenskarne ännu i dag, och det är ganska naturligt som historisk tradition. Under långa århundraden fanns intet helt Finland i dess nuvar. betydelse. Norrfinne lagsagan t. ex. omfattade år 1435 Eg. Finland norrom Aura och dessutom biländerna Åland, Satakunda samt öfra och nedra Norrbotten, d. v. s. Öbotten. Söderfinne lagsagan åter omfattade Eg. F. söderom Aura, jemte biländerna Nyland, Tavastland samt östra och vestra Karelen. För Men den nationela cohæsionskraften begynte kännas alltmera, ju mera landet tätnade i odling och folkmängd. Två sekler senare hade namnet Finland redan vuxit ut öfver sin första provinciela betydelse. Man ser det i medlet af 1600 talet draga till sig Satakunda, Nyland och Tavastland, men ännu ej|8||288| vidkännas de aflägsnare delarna. Pehr Brahe kallas år 1637 guvernör »öfver Finland, Åland, Österbotten och begge Karelerna». Småningom omslötos också dessa landskap – sist likväl Åland – af landets totalitet. Men först efter 1809 framträder Finland fullständigt i dess nuvar. geografiska och nationela betydelse. Och likväl är denna betydelse ännu icke den mest omfattande. Karelaren uti Archang. guv:tet gör skillnad emellan Suomenniemispråk: finska – Finlands halfö, det nuvarande Finland, omflutet på tre sidor af hafven, på den fjerde af riksgränsen – och Suomensaarispråk: finska, Finlands ö, det stora fullkomliga Finland, som på alla sidor har vatten, ty och sköljes i norr och öster af Ishafvet, Hvita hafvet, Onega och Ladoga – det är denna stora tanke som förenar med oss äfven dem bland våra karelskae bröder, hvilka fredsslut och riksgränser i århundraden afsöndrat från deras stam och folk – och skall äfven den politiska geografin aldrig underskrifva denna tanke, så har dock den fysiska geografin redan gjort det, emedan den finska naturen med dess fauna och flora icke erkänner någon annan gräns för dess verkliga område.

16 När namnet Finland först uppkommit, kan icke utredas. Fenni se vi redan hos Tacitus, Phinni hos Ptolemæus. Suomispråk: finska, Suomalaisetspråk: finska äro likaså gamla namn, hvilkas stamord Samspråk: samiska återfinnes vida spridt omkring hela norden. Dessa namn voro i början nomina gentiliaspråk: latin och dertill apellativa, så att de i allmänhet betecknade folk som bodde vid insjöar. Nu veta Det land som beboddes af dessa folk, fick stundom namn efter dem: Så Fionia, Finnheden, Finmarken o. s. v. Nu veta vi att namnet Finnar, som är af germaniskt ursprung, i början betecknade Lapparne. Från Lapparne öfvergick det då på det land de bebodde, och så hade Finland sitt nuvar. namn redan innan Finnarne flyttat in. När åter detta skedde, öfvergick landets namn uppå dem, de trädde i arf efter Lapparne, och desse fingo nöja sig med sitt nuvar. namn, som beslägtadt med loppuspråk: finska och betecknatnde ett folk som bor i yttersta norden. Så har namnet Finland öfvergått först från folket till landet, sedan åter från landet till folket – Det|9||289| har börjat som i den minsta af sina provinser, derifrån har det bredts ut sin famn kring ett stort vidsträckt land – och detta land har i samma mån igenkännt sig sjelf och sina delar som ett stort och sammanhängande helt.

17 Jag öfvergår nu till en resumé af vår geografis literaturhistoria.

18 Finnarne ha ej några egentligen inhemska urkunder i geografin. Wåra äldsta folkdikter ha visserligen ett förråd af ortsnamn, men alla de äldsta namnen äro mythiska. Det vore lika fåfängt att vilja på kartorna uppsöka Kalevala, Pohjola, Wäinölä, Turja, Saariola, Tuonela, Maanala, som der söka utpricka mörkrets land, ljusets land, hjeltarnas land o. s. v. Alla verkligen geografiska namn i runorna äro af yngre ursprung. Men om vi likalitet fått en geografi, som annars en literatur i arf, af folkdikten, så finns det likväl från tiderna af vårt samhälles svenska organisation en ej obetydlig mängd af indirekta urkunder, ur hvilka man dock kan erhålla flera upplysningar. Sådana äro dombref, köpebref, donationsbref, rågångshandlingar, kungliga bref m. m., hvilka på sednare tider med berömligt nit blifvit samlade och utgifna. De börja sparsamt med 1300talet, bli derpå rikare i samma sekels sednare hälft, och förekomma till stor mängd från 1400 talet och s. v. framåt. Det är förvånande att ens så mycket kunnat räddas undan de stora förhärjningar, som öfvergått vårt land särdeles i början af 1700talet. – Söka vi stöd i Svenskarneskandinaviens äldsta geografi, så finna vi der spridda detaljer på runstenarna och i deras vikingasagorna en icke ringa skörd, allenast den begagnas kritiskt och varsamt. Wi finna der Otheri periplus, en hufvudkälla från Alfred d. St:s tid. Wi finna der historiograferne Sturleson, Saxo Adam från Bremen (tysk), Saxo Grammaticus, Johannes Magnus och Olaus Magnus. Ett för vårt land särdeles vigtigt arbete är Olai Magni Gothi Historiæ septentrionalium gentium breviarium, som börjar med Bjarmiæ, Finmarchiæ & Scrifinlandiæ descriptiospråk: latin och utkom vidpass 1527. – Jag vill ej uppehålla HH.Herrarne med de utförligare detaljer om dessa och sednare förf.författare|10||290| som jag förut sökt sammanställa; jag vill endast i korthet nämna de vigtigaste. Finlands förste geograf var den berömde astrologen Sigfrid Aroni Forsius, f.född 1560 †167337 – Han har genom sina gradmätningar i Lappmarken jemte Tysken Hieronymus v. Birchholtz väsentligen bidragit till en riktigare uppfattning af de nordiska ländernas läge. – Samma år som Forsius dog i Uleåborgs fängelse den ännu ryktbarare Johannes Messenius. Tionde tomen af hans stora verk Scondia Illustrata en s. k. kronologi öfver östra Scondien, hvartill räknas Finland, Estland, Liffland och Kurland. Detta lärda, men okritiska arbete, äfvensom hans finska rimkrönika, måste begagnas med mycken varsamhet äfven af geografen – Som bevis derpå vill jag blott nämna, att han ger Lappland en lysande forntid på den grund att detta land skulle ha varit identiskt med Bjarmaland.

19 Den första egentliga geografi öfver Sverige är författad af Anders Bure eller Buræus och utkom i Sthm år 1626 på latin. På samma språk utgaf den lärde Michael Wexionius, sederm. adlad Gyldenstolpe, år 1650 i Åbo sitt Epitomo descriptionis Sueciæ, hvilken länge, både vid Åbo och Upsala universiteter, begagnades såsom den enda lärobok i Sveriges och Finlands geografi. den första på finska öfver F. åtföljde T. V. S.Turun Wiikko-Sanomat 1822.

20 D. Åkerman Atlas Juven. 1768.
S. G. Hermelin och C. P. Hällström
1797–1807.– 1818–
Nordenankars och Klints sjökort.
Eklund 1834–40.
Heikel 1842
Lindeman 1848
Gylden 1850.
Stadskartor – 1836
Soknekartor