Första Föreläsningen 11/2 63

Lukuteksti

|1||331|

Första Föreläsningen 11/2 63.

1 MM. HH.Mina herrar

2 Vi börja i dag ånyo en serie af framställningar, för hvilka jag utber mig mina åhörares benägna uppmärksamhet. Jag talar om ett för alla dyrbart ämne: det skall således, oberoende af framställningen, aldrig sakna sin genklang. lemma startDetta ämne, vårt lands historia, är kanske dyrbarare nu, än det någonsin varit förr, ty vi befinna oss vårt land, vårt folk, befinna sig i denna tid på en vändpunkt, der nya utsigter vidga sig för dess framtid.kommentar Vi stå nära, åtminstone närmare än någonsin, förverkligandet af ett stort mål, en medveten, en erkänd nationalitet. Dit ha alla framfarna sekler sträfvat i Finland. Nationalitet, nationalmedvetande! Det är den innersta tanke, som genomgått vårt folks, och hvarje folks, hela historia. För denna tanke, för detta hopp ha våra fäder arbetat och lidit, segrat och fallit. För samma mål skola våra söner arbeta, sålänge det finska namnet ännu lefver på jorden. Detta ord innefattar allt, det är på engång början och slutet, det är summan af alla de otaliga ziffror, dem åren seklerna ristat uti historiens minnestaflor. Nationaliteten har beständigt funnits som faktum – derförutan skulle ingen finsk historia ha funnits –. Men detta faktum har länge varit blott dunkelt anadt – det har icke förrän i våra dagar begynt att komma till klarhet i folkmedvetandet. Och i samma mån det blir medvetet, söker det ett berättigande. Vi vilja hädanefter vara det, hvartill Gud och naturen ämnat oss, nemligen ett folk för oss. På samma sätt erkänna vi icke heller vår historia såsom endast en underafdelning af andra folks historia, t. ex. den svenska eller den ryska. Om vår historia skall vara någonting alls, så måste den hafva ett ändamål i sig sjelf, och detta ändamål är utvecklingen af vår nationalitet. Se vi oss tillbaka, så finna vi i sjelfva verket detta ändamål, denna utvecklingsprocess genomgå hvarje blad af våra historia häfder. Man tycker sig visserligen se det ofta förnekadt. Vi stodo sex och ett halft århundrade under svenskt välde,|2||332| vi stå än i dag till en viss grad i beroende. utaf Har väl Skulle Har väl detta beroende förmått att döda vårt oklara eller halfklara medvetande att vara ett folk för oss? Tvärtom, detta medvetande har genom sjelfva förnekandet vuxit med djupare rötter uti vårt innersta. Detta medvetande liknar sädeskornet, som såddes i höststormarna och låg länge begrafvet i vintersnön, men när våren kommer, då förstår man att det haft lif, och då skjuter det upp i gröna stänglar, går i ax och mognar till frukt. Vi nalkas stå nu vid randen af ett tidskifte, som, derest ej allt bedrager, blir vårens tidehvarf. Vi kunna då blicka tillbaka på höst- och vinterskiftena uti i vårt folks historia, och vi ha utaf dem åtskilligt att lära, – framför allt att vara tåliga och att vara fullaesvårtytt af förtröstan, om äfven ej allt tiderna ej skulle ljusna så hastigt till full dager, som vi i vår otålighet hoppats och önska. Vi harmas kanhända, att ej inom några få år se alla våra förhoppningar förverkligade, och dock har slägte efter slägte förgåtts i sekler bakom oss, utan att under väntan på det mått af lycka, detn mått vinst af utvec framsteg, hvilka omsider blifvit beskärda vår tid. – Vi tro kanhända, under ett anfall ögonblick af misströstan, om när något går oss emot, att våra förhoppningar skola finna en graf, att vårt folk går under, eller att det fåfängt arbetar, fåfängt lider, – och när vi se oss tillbaka, finna vi, att detta samma folk gått oförstördt och oförstörbart igenom otaliga de hårdaste pröfningar, om hkahvilka vår tid knappt mera kan göra sig en klar föreställning. Slutligen händer, att vi – med den misstro, som utmärker alla unga nationer, hkahvilka kämpa för lifvet i verldens strid, – befara mycket intrång, mycken våda för nationalitet af främmande kulturinflytanden, – och när vi se oss tillbaka, finna vi, att hela vår kulturhistoria i sj. v.i sjelfva verket utgör en assimilationsprocess, ett ständigt mottagande och inarbetande af sådana främmande kulturinflytanden,|3||333| hvilka beständigt ha brutit sig emot råämnet af normaliseringoriginal: af vår nationalitet och befruktat den henne med förädlande frön, utan att lyckas hvarken rubba eller kullstörta henne. lemma start»Barbariskt var engång allt fosterländskt»,konsekvensändrat/normaliseratkommentar det är en sanning, som genomgår hela verldshistorien. Ett friskt folk dör sjuknar icke, deraf dör icke deraf att fönstret öppnas för verldens luft; det känner tvärtom sitt bröst vidgas, sin syn klarna och nya, mera storartade utsigter breda sig för dess spanande blickar.

3 Vi måste till en viss grad göra skillnad mellan vårt lands historia och vårt folks historia. Det geografiska begreppet omsluter betingar icke nödvändigt nationaliteten – det kan omsluta flera nati ursprungl. för hvarandra främmande, ja fientliga nationaliteter. – Men erfarenheten visar att denna geografiska naturbestämning under vissa förhållanden blir så stark, att den småningom försammansmälter skilda eller fientliga elementer till ett. Mycket harvi beror härvid deraf, om ett land har äger naturliga gränser. ÖsterrikeUngernBelgien Spanien, England, Grekland, Italien. –

4 Finlandoriginal: Finlands äger på tre sidor starka naturliga gränser – den fjerde sidan, som är svagast gränsen, den östra bildar en linie från Ladogas norra kust öfver Onega till Hvita hafvets sydliga vik Suomensaari – denna gräns är svagast, derföre har den blifvit så ofta rubbad, så ofta bestridd – derföre sfallersammanfaller den icke ens nu med vår politiska gräns – utan ett stycke af vårt land och vårt folk har blifvit afskuret och stadnat på Östra sidan om den politiska gränsen.

5 Emellertid är Fd nog starkt afrundadt, för att genom tidernas egen makt och gemensama intressen, af en inre nödvändighet s:smältasammansmälta – såsom Grekland, såsom Italien, såsom Spanien, såsom England – och redan nu vore det en dårskap att tala om två eller tre folk i Fd. – Vi se detta tydligt på sjelfva landets namn, som huru det småningom vuxit ut och omfattat det hela. (förkl.)|4||334| Detta förhållande – huru namnet Fd likasom flutit ut öfver sina första bräddar och öfver attraherat till sig hela vårt område – ger oss en tydlig fingervisning äfven om folkets s:smältandesammansmältande, steg för steg, tid efter tid, till ett enda folk. – Vi En och annan torde i våra dagar anse det om ej för en olycka, åtminstone för en olägenhet, att vi äro belastade med bördan af en svensk kolonisation vid tvenne af våra bördigaste kuster. Det är en farhåga utan all verklig grund. När vi se oss tillbaka, finna vi, att icke blott finnar och svenskar, utan äfven de finska stammarna inbördes legat med hvarandra i långa och blodiga fejder: – lemma startKarelarnejalaisetkommentarspråk: finska med Qvenlemma startKainulaisetspråk: finskakommentarlemma startHämäläisetspråk: finskakommentar med Karjalaisetspråk: finska – och likväl likväl ha alla dessa stamgrenar numera s:smältsammansmält till ett enda folk. Man kunde tänka: det faller af sig sjelf, att så måste ske, efter dessa stammar äro sinsemellan nära beslägtade. – Men historien visar oss på hvarje blad att brödrafejder äro långt farligare mera förbittrade och efterlemna vida djupare ärr, vida oöfverstigligare klyftor, än fejder emellan fo olika, icke beslägtade nationer. Vi behöfva icke gå längre än till våra närmaste grannar i Öster och Vester: Svenskar och mot Danskar, Ryssar och mot Polackar. Dessa nati nationer, hkahvilka i så många sekler stått mot hvarandra som arffiender, haräro voro likväl ursprungl. fullt så nära beslägtade som t. ex. Karelare och Tavaster. Det är våra naturliga gränser, hkahvilka – i det de betingat gemensama politiska och kulturhistoriska intressen – s:smältsammansmält de oli söndrade finska stamgrenarna och slutligen äfven skola s:smältasammansmälta de svenska och måhända ryska elementerna i landet med det finska. Den större massornaanoriginal: Massornaan utöfvar i detta sådana fall en stark attraktionskraft – förutsatt att icke minoriteten är starkare genom en högre kultur. – Sedan svenska|5||335| kolonisationen i Fd förlorat sitt stöd i Sveriges politiska öfvervälde, måste denna kolonisation genom omständigheternas egen makt alltmera s:smältasammansmälta med majoriteten af f.finska folket, jumera den f.finska majoritetens attraktionskraft förstärkes genom en stigande kultur. Detsamma är fallet med svenska språket i Fd – det tränges med hvarje dag tillbaka i dess egenskap af organ för rätts- och kulturförhållanden i landet, och i samma förhall mån stiger det f.finska språket fram, såsom det utan allt tvifvel är berättigadt att göra. Huruvida enheten blir eller bör blifva fullständig, att endast ett språk, det finska, uteslutande blir hela landets, det är en framtidsfråga, som helt och hållet beror af den kulturhistoriska ställning finska nationaliteten lyckas tillkämpa sig uti det europeiska folkförbundet. Att arbeta för detta mål, att lyfta nationaliteten så högt, som dess andliga och materiela krafter förmå uppbära en sådan ställning, det är vår tids hufvudfråga – det är på samma gång lifsprocessen, grundtanken i Finlands historia.

6 Tänker man sig finska folkets historia – ungefär som Geijer behandlat det svenska folkets – så måste man till en början lösgöra sig från det geografiska begreppet af vårt land. All historie utgår ifrån en verldshistorie och börjar med en inflyttning. Några aborigines, några urinfödingar, finnas icke i strang ordets stränga betydelse. Castrén sökte f.finska folkets vagga vid Altai. lemma startBoppartkommentar och andra forskare ha sökt henne ännu längre tillbaka, vii de urgamla kulturländerna vid Eufrats och Tigris stränder, och äfven normaliseringoriginal: och osäkert är, om ens detta stamland bör kallas det äldsta. Det visar sig allt sannolikare, att redan i lemma startpatriarkernaskommentar tider, således 1,500 till inemot 2000 år f. Chr. större delen af det södra och vestra Europa varit bebodd af finska folkstammar. Och vid samma tid, eller ännu längre tillbaka visara oss lemma startNilssons undersökningarkommentar|6||336| syd Danmark och södra Skandinavien bebodda af ett finskt folk, af Lappar – Men elemma startEnligt Castréns undersökningarkommentar åter måste Lappar och Finnar vid denna tid varit samma folk, – och således finna vi i tider långt före vår, ja före hela Europas kända historia, ett omäteligt område utom vårt land, från Eufrats källor ända till Irland och Orkneyöarna ja ända till Skandinavernes gamla Thulefran bebodt utaf finska folk, under det att samma folkstammar måhända samtidigt, men åtmistone afgjordt i en senare period, sträckt sig uti en oafbruten kedja från norra sluttningen af Himalaya öfver Altai ända till Ladoga och det nuvar. Fds gränser. Allt detta faller således utom vårt land – och icke blott den geografiska utbredningen, utan äfven sådana verldshistoriska fakta, som i äldsta tider moch äldre tider före vår historias början stå der måste tillskrifvas de på detta ofantliga område lefvande och verkande folkstammar, börjande från tornbyggnaden i Babel, hkenhvilken från att ha varit en myth numera visat sig vara ett historiskt faktum – vidare till Chaldéernes höga och hemlighetsfulla kultur, som numera tillskrifves den finska stammen – sedermera till assyriernes, persernes, grekernes, romarnes verldsbekanta strider i orienten, der finska folk antagas hafva stått i de stridandes leder – och slu ytterligare till Hunnernes härjande folkvandring, der man åter trott sig igenkänna finska folk – och slutligen – till den ännu blott anade, men sannolikt högst betydliga inverkan, som den äldsta finska kolonisationen utöfvat på Skandinaviens gudalära och äldsta, halfmythiska historia – allt detta, m. e. o.med ett ord faller utom Fds gränser. Jag har i föregående framställningar sökt att redogöra för den nyaste forskningens resultater i dessa dunkla|7||337| frågor – och hvad man derom nu vet, är ganska säkert endast början till en rad af förvånande upptäckter, hvilka framdeles – genom språkforskningens och fornforskningens förenade ansträngningar – skola sprida en alldeles ny dager öfver Europas äldsta historia. Wi hisna nu, att tänka oss 3 eller högst 4000 år tillbaka i tiden, och likväl visa stenredskapen i Skandin:s torfmossar tillbaka på ett folk, som försvunnit från dessa nejder redan vid den tid, när de äldsta historiska minnen börja, under det att hafva geologerne i Frankrikes och Belgiens lemma startalluvialformationerkommentar upptäckt förstenade lemningar af menniskor, hvilka efter låg beräkning varit der begrafna i tio till 15,000 år (?) före vår tideräkning,. under det att Skandinaviens torfmossar – Med allt detta som utgångspunkt, måste man likväl antaga att finska folkets historia börjar med inflyttningen i vårt land och således till en viss grad sammanfaller med landets. Jag har sökt visa, att Lapparne, eller de finnar, som sedan antagit den lappska typen, bebott Fds kuster långt före den kristna tideräkningen – vidare att Hämäläisetsspråk: finska, Tavasternes inflyttning i södra och S.V. Fd enligt all sannolikhet skett före år 350 f. Chr., möjligen i spridda kolonier redan flera sekler tidigare – att Qvenerne, som voro en gren af Karelska stammen i omkr. 7:de seklet inträngt i norra Finld – och slutligen att Karelarne intagit deras nuvar. boningsplatser sist uti 8:de seklet, men sannolikt redan förut i successiva inflyttningar. – Jag har vidare sökt redogöra för den grad af kultur och samhällsförfattning dessa då ännu skilda och ofta fientliga stammar innehade vid deras inflyttning – huru denna kultur genuina finska intelligens, der den stod högst, såsom hos de karelska Bjarmerne – röjde spridda qvarlefvor af en högre men sedan förvildad, brusten och omgestaltad fornasiatisk kultur – en fornasiatisk myth, hvaraf vi ännu finna igenkänna tydliga spillror i det karelska Kalevala – huru denna myth i sin innersta verldsåskådning genom ordet sången och det magiska ordet gjorde menniskan till gud, likasom den småningom äfven gjorde sina gudar till menniskor – och derigenom blef|8||338| kom att stå så ytterst fientlig emot den sedan inbrytande kristna verldsåskådningen, som fordrar ett obetingadt uppgående förnekande af den naturliga mskanmenniskan inför ett högre väsende – – vidare huru rättsförhållandet var outveckladt och lemma startpatriarkalisktkommentar, utan skrifven lag, likasom utan i allmhtallmänhet utan skrifkonsten icke var känd, med undantag af runstafvarna, – huru familjen var det högsta sedliga begrepp, det högsta sociala samfund, hvartill detta folk i sitt genuina tillstånd förmådde höja sig – huru dess politiska enhet derigenom blef mycket svag och bestod egentligen blott uti slägtförbund, hvilka vid en gemensam fara eller gemensama krigståg samlades under för tillfället valde anförare, – och huru denna politiska svaghet, i trots af all personlig tapperhet, gjord merändels gjorde finnarne underlägsne och slutligen kostade dem deras oberoende i striden med deras grannar, hkahvilka hade framför dem den vigtiga fördelen af en fastare politisk organisation, under centraliserad under furstar och konungar, hkahvilka samlade i en kraftyttring hela nationens makt. – Allt detta gäller finska folket, hvilket vi naturligtvis alltid måste fasthålla såsom historiens bärare och ändamål. Men huru likväl landets historia i viss mening har en annan betydelse än folkets, finna vi deraf, att det första äldsta egentligt historiska faktum, som här kan uppvisas, är en svensk kolonisationFds kuster.

7 Jag har sökt visa, att denna kolonisation, både i Öbotten och Åland, men och särskildt på Sydfinska kusten, är vida äldre, än man härtills antagit – att den öbottniskaösterbottniska går in i den hedniska tiden vida flera sekler före Birger Jarl, som antagits vara den, hkenhvilken ditflyttat kolonisterne – och att den NyÅländska likaledes går långt in i den hedniska lemma startbrännåldernkommentar – och att slutligen sv.svenska kolonisationen i Nyland|9||339| enligt all sannolikhet står i samband med Ivar Vidfamnes, Ragnar Lodbroks, och Erik Wäderhatts och Erik Segersälls härfärder i det s. k. lemma startAusturvikingkommentar. En sar Jag har sökt utreda en särskild omständighet, som belyser denna dunkla fråga, neml. ryska rikets grundläggning genom Rurik och hans Varäger år 862, hvilket är det första säkra årtal, som äfven för Finlands historie derigenom, att Rurik, ehuru af skandinavisk härkomst, sannolikt utgått från det gamla Aldeigioborg l.eller nuvar. Ladoga vid sjön Ladogas sydöstra kust, som då var ett finskt område, bebodt af Karelare. Ställes denna hypothes i förbindelse med de skandinav. vikingatågen och med hvad man har sig bekant om den gamla östersjöhandeln i F. viken med stapelplats på Björkö vid Wiborg – äfvensom med lemma startHippings undersökningar om Nyländska dialektenkommentar och de urgamla spår af befästningar man ännu finner vid sydfinska kusten, så har man stöd för det antagande, att svenska kolonisationen i Nyland går tillbaka ända till 5:te eller 6:te seklet utaf den kristna tideräkningen, ehuru den sedan uppblandats med nyare inflyttningar.

8 Denna kolonisation är vidare af vigt derföre att den till en del föranledt, och g understödt och gifvit ett sken af berättigande åt Fds första eröfring af Erik den helige. Man finner Det visar sig då att Sveriges åberopade gamla anspråk på Östersjöväldet vid dessa kuster icke är så alldeles en tom dikt, som den nyare kritiken ansett sig böra antaga. – Föröfrigt har jag sistl.sistlidne termin sökt redogöra för betydelsen af denna sv.svenska kolonisation och detta sv.svenska välde i Fd, – ishti synnerhet det inflytande det ägt på finska folket sjelf, såväl i politiskt, som kulturhistoriskt afseende. Jag har utgått från den grundsats, att intet folk – ishti synnerhet intesvårtyttt folk af en skarpt utpräglad nationalitet – kan taga emot utan att tillika gifva tillbaka – att således finska folkets ställning|10||340| till det svenska väsentligen berott på en vexelverkan mellan dem båda. Finska folket har af det svenska mottagit fröet till dess politiska utveckling och midtunder de stormar, hvarmed det hemsökts just till följd af denna förbindelse, likväl bevarats åt framtiden, i st.stället att försjunka i den ytterliga förnedring, som blifvit dess flesta stamförvandters sorgliga lott. F.Finska folket har vidare af det svenska mottagit lagar kristendomen, lagar, samhällsförfattning och vesterländsk kultur, men och genom den anda af humanitet, hvarmed de gifvits, mottagit dessa stora gåfvor , att de icke förblifvit en påtrugad yttre form, utan af folketoriginal: folkets assimilerats, gjorts till dess nationela egendom och vuxit in i dess hela sociala och andliga lif. Slutligen har f.finska folket i utbyte mot dessa gåfvor gifvit det sv.svenska folket gengåfvor, hvilka, om än icke så i ögonen fallande, likväl utöfvat en ganska stor inverkan på det sv.svenska folkets kultur och hela historia. Nära hälften af den äldsta skandinaviska mythen, som kring hkenhvilken hedendomen gestaltade sig likasom kring dess kärna, visar sig alltmera hvila på finsk botten. En urgammal finsk kolonisation, hvaraf, spill enligt Gottlunds undersökningar, spillror ännu kunna upptäckas spridda kring en tredjedel af hela Sveriges yta, har ingått i svenska folkkarakteren och stålsatt densamma med finsk ihärdighet, hvarförutan detta folk väl föga måhända icke förmått att bära så ofantliga tyngder, som det burit utan att brista under sina mest lysande konungar och under den ärorikaste delen af dess historia. Slutligen har finska folket under 6½ århundrade ända till våra dagar sändt till återgifvit det svenska sitt blod och sin välfärd, sina yppersta män, sina härförare och soldater, sina statsmän och utmärkte medborgare, sina skalder och vetenskapsmän. Vi behöfva bevara|11||341| således de svenska gåfvorna i ett evigt tacksamt minne, men vi behöfva icke heller blygas att hafva emottagitt dem. Vi äro qvitt med hvarandra, såsom tvenne högsinta nationer böra vara det, inbördes förenade med vänskapens och tacksamhetens band, men stående bredvid hvarandra som jemnlikar, mellan hvilka numera ingen annan rangskilnad äger rum, än i den som ålder och erfarenhet sjelfmant uppställa mellan en äldre och en yngre kämpe på lifvets tummelplats.

9 862–1157.

10 Höstterminens framställningar slutade med berättelsen om Erik d. heliges korståg till Finland. Jag sökte redogöra för den dubbla, på engång religiösa och politiska karakteren af detta tåg. Det inföll i korstå blomman af korstågens tidehvarf, i Fredrik Barbarossas dagar, då så man Fredrik Barbarossa så många furstar och konungar, så många tappre riddare och skaror af hundratusende strömmade till den heliga grafven, för att kämpa mot kristenhetens fiender. KristdmKristendomen i Sv. och Fd. I ett sådant tidehvarf var det naturligt, att det första nya kristna ridderskapet i Sverige äfven skulle eftersöka sinåt samma håll sina ungdomsäfventyr. Men denna stora hänförelse, som utgjorde det högsta uttrycket för medeltidens andliga lif och blef så osägligt fruktbar i åtsvårtytt många riktningar håll, hade likväl redan hunnit splittra sig i flera riktningar, så att väl målet – d. v. s. kampen mot kristendomens fiender – förblef detsamma, men lemma startvalplatsernakommentar blefvo flera. Redan före Erik d. h. hade korståg varit brukliga mot närmaste hedningar – t. ex. 1123 mot hedningarne i Småland – och detta begagnade påfvemakten lemma startSigurd i N.Nils i D.kommentar för att genom Sveriges nya troshjelte underlägga katholska kyrkan en ny provins. Nikol. Breakspeare 1152: lemma startPeterspenningkommentar. 1154: Hadrian IV. Med Den aflat påfven beviljade de svenske korsriddarne var olja på elden hos ett folk, som så ofta grep till vapen endast för det att det icke hade annat att göra och som ännu ihågkom med saknad sina fordna stormiga härtåg på dessa samma östervågor. Härtill kom den politiska nödvändigheten|12||342| att trygga Sveriges kuster mot de ständigt djerfvare anfall, hvarmed Ester och Tavaster nu gjorde kontravisiter hos sina grannar, sedan de fordna svenska kolonierna vid F. Viken, till följd af stridigheterna i moderlandet och dent vexande ryska väldet, råkat i vanmakt och icke mera förmådde tygla de finska sjöröfvareflottorna. Af alla dessa skäl, och med åberopande af det gamla herraväldet öfver F. V. Östersjökusterna, tågade Erik d. h. med en mäktig flotta mot Fds kuster och landsteg i nejden af Åbo år 1157 om sommaren – ett datum, som likväl icke är alldeles afgjordt, emedan hypotheserna vacklat mellan 1156 och 1158. Man har mellan dessa tre år antagit medeltalet 1157 såsom det riktiga.

11 Konungens löfte. Förloppet af dDenna första strid var kort, men afgörande. Konungen erbjöd före slaget ff.finnarne fred, mot vilkor att de skulle antaga den kristna tron och erkänna det svenska öfverväldet. D. v. s. stämde till ting. En hårdare fordran kan aldrig ställas till något folk, och man måste derföre le, när man hör äldre svenske förff.författare lemma startbeskärma sigkommentar öfver ff:sfinnarnes halsstarrighet för det att de icke utan strid och nödtvång ville afsvärja sina gamla gudar och, aldrig vane att lyda en herrskares bud, bortskänka deras urgamla frihet. De vägrade, striden blef blodig, manfallet stort på båda sidor, men svenskarnesoriginal: svenskarne mera utvecklade krigskonst och brinnande trosnit segrade. De närmast boende ff.finnarne blefvo tvungne att antaga dopet i Kuppis källa, om man får tro traditionen, och Åbo slottl.eller åtminstone ett annat fäste i samma nejd, grundlades såsom lemma startunderpantkommentar på det nyförvärfvade landets lydnad och underkufvande.

12 Strh. II: 681. lemma start»dö i hvita vadhum»kommentar. Hvita kläder – lemma startKrismakommentarlemma startfermebandkommentar – sedan i elden. confirmation. lemma startPrimsignakommentar. Vattenöst obs. Dopet – Källorna TapetSt Sigfrids källa vid WexiöOlof Skötkon. döptes i Husaby k. i Wgöthland. – St Ragnhilds källa i Söderkpg.

13 NylandDagmar,original: Dagmar Fale Bure af Bura elfven. – Guttorm JarlJemtl. Helsgl. Skridfinnar i Helsingland – Qvener.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    2 Detta ämne, vår historia, [...] dess framtid. Topelius syftar på den återupplivade lantdagsinstitutionen och den första lantdagen sedan 1809, som skulle öppnas hösten 1863.

    2 »Barbariskt var engång allt fosterländskt», efter Tegnérs »Sång Den 5 april 1836»: »blott Barbariet var en gång fosterländskt».

    5 Karjalaiset (fi). karelarna.

    5 Kainulaiset (fi.) kvänerna.

    5 Hämäläiset (fi.) tavasterna.

    6 Boppart Topelius har misstagit sig om namnet, som ska vara Oppert.

    6 patriarkernasGamla Testamentets Abraham, Isak och Jakob.

    6 Nilssons undersökningar Sven Nilsson, Skandinaviska nordens ur-invånare, ett försök i komparativa ethnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklings-historia (1838–1843).

    6 Enligt Castréns undersökningar M. A. Castrén, Nordiska resor och forskningar. Fjerde Bandet. Ethnologiska föreläsningar öfver altaiska folken; samt samojediska och tatariska sagor (1857).

    6 alluvialformationer lösa sedimentära avlagringar.

    6 patriarkaliskt i händerna på en hövding.

    7 brännåldern ordet efter Snorre Sturlassons Heimskringla, använt som benämning på det äldsta skedet i Nordens förhistoria, eftersom likbränning ansågs ha varit det vanliga begravningssättet.

    7 Austurviking vikingatåg i österled.

    7 Hippings undersökningar om Nyländska dialektenAnders Hipping, »Om svenska språkdialekten i Nyland», Acta Societatis Scientiarum Fennicæ II. 2. (1848), s. 1077–1176.

    10 valplatserna stridsplatserna.

    10 Sigurd i N.– Nils i D. tillagt mellan raderna.

    10 Peterspenning årlig skatt till påvestolen.

    11 beskärma sig himla sig.

    11 underpant tecken.

    12 »dö i hvita vadhum» seden att skjuta upp dopet till dödsstunden, för att dö ren och obefläckad i de vita, heliga dopkläderna.

    12 Krisma invigd olja, som användes i samband med religiösa ceremonier.

    12 fermeband bindel, som bands över korstecknet i samband med dopakten.

    12 Primsigna göra korstecknet över odöpt person.

    Faksimile