Sextonde Föreläsningen. 8/4 72

Lukuteksti

||

Wår-termin 1872.

II.

|| ||

Wårtermin 1872.

II.

||

Innehåll.

XV.Naturmyth –368.
Stadnar på Fd – mycket långt – Europa369
Litus Septentrionalis370.
ÖsjönScandinaviaEpigia.371.
Thule.Veichseln – Finnarne –372.
XVI.Tacitus, Ptolemæus, Aithikos373.
Procop., P. Varanefr., Jornandes374.
XVII.Okritisk historia –376.
Adam af Brem.Saxo Historie och Saga –378.
Island380.
Sagorna skrifvas382.
a) Myther: Eddorna Saxo – redan f. Chr. f. 23 konungar383.
XVIII.Sturleson, Heims kringla384.
Romantik – Rimkrönikor, klosterkr.klosterkrönikor385.
Legender – St Henrik386.
XIX.Joh. Magn.Olaus Magn. Ol. och Laur. Petri
Hvarför historien skrifves389.
Jöns Budde, Agricola
XX.Messenius386.
Wexonius394.
Åbo stad –396.
Stjernhöök, Ajantieto397.
Chron. Incerti auctoris398
Brenner399.
XXI.O. Rudbäck405.
Bong399.
Paulinus401.
Antiqvarierne, Verelius404.
XXII.Materialsamlande Dan. Juslenius407.
Arctopolitanus408.
Nyttans tidehvarf409.
Mathesius, Scarin410
Hassel411.
Mennander, Kalm412.
XXIII.Gadd, Bilmark413.
Bmk och Porthan415.
Porthan – Polyhistor. 416.
Pendelsvängning417.
Kritikens tid418.
Dess öfvermått419.
|373||389|

1 Efter Tacitus träffa vi sedan Finnarne hos flera gamle författare. Strabo känner intet om dem. Men denoriginal: Den berömde geografen Ptolemæus, den mathem. geografins skapare, omkr. 150 e. Chr., omtalar, jemte lemma startVenderkommentar och lemma startGötherkommentar, äfven Finnarne, dem han, i likhet med Tacitus, placerar österom Weichseln. Han känner de Skandiska öarne och nämner flera punkter vid Ösjöns södra kust, men icke Epigia. Hans bekantskap med norden visar sig för öfrigt betydligt underlägsen Taciti.

Sextonde Föreläsningen. 8/4 72.

2 Vid medlet af 2:dra årh. e. Chr. lefde i Alexandria en ryktbar astronom vid namn lemma startClaudius Ptolemæus, som skref i 8 böcker det berömdaste af alla forntidens geografiska verk och hvars bristfälliga framställning sedermera blef gällande under hela medeltiden.kommentar lemma startAithikos och Gudarontiska öarne: 1854: V sid. 38kommentar Aithikos.

3 Med andra århundradet e. Chr. Efter Aithikos upphöra på lång tid alla berättelser om norden och de nordiska folken. Romarne begynte då få nog att syssla med eget försvar. Först i 6:te århundradet, när folkvandringens stora störtvåg något lugnat sig, Den klassiska bildningens röst förstummas, den svaga dager, som begynt falla öfver norden, mörknar ånyo: södern har nog att sköta sig sjelf. Sekler förflyta. Småningom få de åt söder stormande folken lugn att se sig tillbaka och med ännu|374||390| nyckelordProcopius. P. Varnefridi. ej slocknade minnen ihågkomma sina fordna hemtrakter. De första åter klarnande dragen af norden äro derföre hemlandsdrag – de första ljuden hemlandsljud. nyckelord1854: VII, 55.Procopius, en förf. berättar uttryckl. att han fått sina underrättelser om norden af personer, som kommit derifrån. Han skildrar i sin bok om de göthiska krigen under kejsar Justinianus, bl. a., det nordiska Thule och uppräknar bland dess folk skridfinnarneΣκϱίτόφινοιspråk: grekiska, de enda, som föra ett lif, ej olikt djurens, utan ordentlig klädnad och föda. De lefva af jagt och kläda sig i djurhudar, hopfästade med djursenor. När modren går på jagt, hänger hon det nyfödda barnet, inveckladt i hudar, uti ett träd och ger det ett stycke djurmärg i munnen. – Beskrifn. ej olik Taciti. Betecknar ett finskt folk i Skandinavien. Dessa skridfinnar nämnas hos flera förff.författare 200 år efter Procopius förklarar Paulus Warnefridi deras namn. lemma start»Scritovinni, säger han, kallas så af ett ord, som betyder hoppa, enligt dess härledning i det barbariska språket, ty medelst en konst att hoppande springa med ett krokigt träd, böjdt som en båge, förfölja de vilddjuren.»kommentar (Skidor, skrida) Han tillägger, att hos detta folk finnes ett djur, temligen likt hjorten, af hvars hud han sett en till knäet gående jacka, sådan Skridfinnarne nyttja. (Renen, Lappen, Finne). P. V. säger äfven om de nejder, som bebos af Skridf.Skridfinnar|375||391| att sommardagen varar der i 40 dygn, hkethvilket träffar in på 67:de breddgraden, således ungef. på det norska Halogaland, der äfven Lapparne sedan urminnes tid varit bosatte. Orten var tidigt känd för sitt rika fiske.

4 nyckelordJornandes.

5 lemma startDen vigtigaste förf.författaren för nordens forntid är Jornandes (Jordanes),kommentar en kristen Göth, enligt några, biskop i Ravenna, som i 7:de seklet skrifvit sitt folks historia. Han beskrifver den stora ön Skandia l.eller Skanzia, och tänker sig Ösjön såsom der en insjö i midten af jorden (Ladoga). Från denna ö, som han kallar nationernas verkstad och vagga, officina, vagina gentiumspråk: latin, antager han att de göthiska folken utströmmat åt söder såsom från deras urkälla. Han uppräknar och beskrifver en stor mängd folk på denna ö och bland dem äfven Finnarne, som han kallar de vekaste och saktmodigaste bland Skandiens inbyggare. Dessa Finnar afdelar han i tre beslägtade folk: Finnaithæ (Finnheden i Småland?), Skridfinnar (Crefenni) och Finnar. – (Oredig geografi, likväloriginal: Likväl den förste, som haft en aning om Skand:s samband med kontinenten.)

6 Efter Jornandes finna vi ännu i 9:de århundradet en anonym förf.författare, den s. k. Geografen från Ravenna. Han beskrifver Jornandes Skandia under det än mer sväfvande namnet Scythia. Bland derboende folk uppräknar han lemma start»vid nattens femte timma»kommentar äfven Scirdifenni och Rerefenni, längst i öster såsom grannar till de Slaviska folken.

|376||392|

7 nyckelordAraber. Ad. af Bremen

8 När vi härtill lägga Carl den stores sekreterare Eginhard, som har skrifvit om norden i »Vita Caroli», men icke nämner Finnarne och känner, att Ösjön är en hafsvik, men nämner icke Finnarne. Vid denna tid blefvo Araberna verldens berömdaste geografer. Rd, såsom ett stort land med en stor sjö i midten. Flera af deras förf.författare nämna Ösjön under namn af Varägiska hafvet såsom en vik af oceanen och berätta, att vid dess kuster bo högvexte, stridbare män.

9 Man ser hos alla desse förf.författare, att den fornklassiska mythiska föreställningen om nordens aflägsenhet upphört att existera, men någon de oredan i nordens geografi fortfor likväl att vara ganska stor. En bättre insigt finner man först hos senare förf.författare, som sjelfve voro bosatte, vid Östersjöns kuster. Sid. 378. lemma startMunken Adam af Bremen har i slutet af 11:te årh. skr har till sin kyrkohistoriakommentar fogat en beskrifning om de tre nordiska rikena Dmk, Sverige och Norige. Detta arbete innehåller åtskilliga antydningar af intresse äfven om Fd och Finnarne. Norges bergsrygg afstänger det stolta vesterhafvet och kröker sig ytterst mot de Ripheiska bergen vid verldens ände. – Svenskarne, säger han, herrska öfver ett stort land alltintill Qvinnolandet (terra Amazonum) (Taciti Sithones). Ösjöns norra kuster befolkar Ad. af Bremen med förfärliga vidunder: Cynocephali, som hade hufvudet i bröstet, och skällde fram orden, när de ville tala, lemma startsådaneoriginal: Sådane ser man ofta bland fångar i Rdkommentar – Alaner l.eller Albaner, som föddes gråhårige och till sitt lands försvar|377||393| brukade hundar, dem de uppställde i slagordning – jättar med ett öga i pannan – mskormenniskor, som hoppade på en fot, bleka, gröna och långlifvade mskormenniskor, äfvensom mskoätaremenniskoätare o. s. v. Vidare: Vid Baltiska hafvets strand berättas amazonerna bo, hkashvilkas land nu kallas Qvinnoland (terra feminarum). Gossebarnen födas med hundhufvuden, men flickebarnen blifva mycket sköna. Dessa qvinnor lefva tillsammans och försmå männers sällskap. Komma sådane dit, blifva de manligen tillbakadrifne. – Mot dessa qvinnor, säger sagan, stupade i härnad mången stridsgod man. Yngvars saga och Ad. af Br. omtala, att sv.svenske konungen Emund Gamle utsände sin son Anund till att vinna länder åt riket. Då har Anund kommit till Qvenland, Qvinnornas land, hkahvilka vi kalla amazoner, och dessa hafva förgiftat källorna, hvaraf såväl han, som hans krigshär omkommit. – Norges bergsrygg afstänger det stolta vesterhafvet och kröker sig ytterst mot de Ripheiska bergen vid verldens ände.

10 Man finner häraf, att den mythiska föreställningen om norden allt ännu fortfor och endast flyttat sig något längre bort. Den uppträder nu omvexlande i form af hjeltesaga (Jornandes) och svartkonst (hos Ad. af Bremen m. fl.). De nordskandinaviska och finska folken dela denne ära, de förre som hjeltar, de sednare som trollkarlar. Norrmännen inpräglade denna föreställning med sitt svärd, Finnarne underhöllo den genom sina trollkonster. I en gammal isländsk saga heter det: »I nordlanden är det så tjockt med lemma startvättarkommentar, att när man ropar i skogen, får man svar ifrån alla grenar.»

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    1 Vender namn på flera forntida folkgrupper. Antik benämning på slaver bosatta vid Wisła.

    1 Göther goter, benämning på vissa germanfolk under antiken och tidig medeltid. Deras ursprung är okänt.

    2 Claudius Ptolemæus, som skref i 8 böcker [...] medeltiden.Geografike hyfegesis. Det föga tillförlitliga materialet och kanske också sättet för bearbetningen medförde att en mängd felaktigheter infördes i verket.

    2 Aithikos och Gudarontiska öarne: 1854: V sid. 38 Se femte föreläsningen 1854.

    3 »Scritovinni, säger han, [...] vilddjuren.» Detta citat ur Paulus Diaconus (Warnefred) De Gestis Longobardorum återfinns i svensk översättning i E. G. Geijers Svea Rikes häfder. Första delen (1825), s. 88.

    5 Den vigtigaste förf. för nordens forntid är Jornandes (Jordanes), Särskilt Jordanes verk De origine actibusque Getarum (Getica), som stod färdigt kring 550-talet.

    6 »vid nattens femte timma» citatet från A. M. Strinnholm, Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider I (1834), s. 25.

    9 Munken Adam af Bremen [...] kyrkohistoriaGesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, 1070-talet.

    9 sådane ser man ofta bland fångar i Rd Detta också enligt Adam av Bremen.

    10 vättar främst nordisk benämning på övernaturliga väsen.

    Faksimile