Tolfte Föreläsningen. 27/2 66

Tolfte Föreläsningen. 27/2 66.

1 Man har också flera bevis, att grefve Horn likasom representerade hvad man kunde kalla en finsk tendens i Sv:s dåvar. politik, likasom hans stora allvar, ihärdighet, betänksamhet, och sjelfva den långsamhet, som man ofta förebrådde honom, voro egenskaper ärfda från det folk, bland hkethvilket han föddes. En dag, när kung Fr. snäsande frågade honom hvad ordet immutabilisspråk: latin betydde i omskriften på den medalj, som ständerna 1720 läto pregla till Horns ära, svarade Horn: »det skall väl betyda en envis finne.» Vid flera tillfällen ser man, att han vid riksdagarna kunde räkna på sina f.finska landsmän likasom på ett lifgarde, hkethvilket troget stod vid hans sida i nöd och lust. När det blef fråga om valet af landtmarskalk vid 1734 års riksdag, föreslog Gyllenborgska partiet presidenten i Åbo hofrätt Åkerhjelm, men Horn föll med sitt val på den|75| sedan så olyckligt ryktbare general-löjtnanten grefve Carl Emil Levenhaupt. Genast slöto sig de f.finska riksdagsmännen, under ledning af en utmärkt talare, assessorn i Åbo hofrätt Lillienstjerna, som en man till Horns parti, och efter en het votering, der äfven ryska pgarpenningar utdelades mot Horn och till förmån för Åkerhjelm, blef Lhpt landtmarskalk med 331 röster mot 318. – Ytterligare engång vid samma riksdag, när GborgskaGyllenborgska partiet framkom med en mängd småaktiga anmärkningar mot gr. Horns utrikes politik, såsom att han ej låtit uppläsa den utl.utländska korrespondensen i rådet, att rådsprotokollerna voro illa skrifna, opaginerade m. m. och när Horns fiender dervid upphäfde ett så häftigt larm, att sjelfva landtmarskalken bortkastade klubban och förklarade att han ej kunde föra ordet vid en sådan öfverläggning, uppstod en rådman från Hfors vid namn Urväder,svårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut och ropade med så dundrande stämma, att han tog ljudet af alla andra: »gunstige herrar, är icke grefve Horn den bästa man vi hafva i riket näst konungen? Och är det icke obilligt, att mot honom skall af visst folk utgjutas så mycken hädelse, som här vankas?» – Larmet tystnade, och anmärkningarne lemnades utan afseende och stormen lugnades åter för denna gång.

2 C. E. Levenhaupt. 1691, systerson till Aur. Köngsmk. Fadren i Sachsisk tjenst. Sonen fr.från 1710 i sv. tj.svensk tjenst Löjtnant vid C. XII:s drabanter fr.från 1716. Gen.maj. af Kavall. Öfv. för södra Skånska kav.regt. – Tapper, ärlig, oegennyttig, utan hufvud och studier. 1734 års riksdag hade egentl. att afgöra om Sv:s utrikes politik under det då utbrustna polska successionskriget. August den starkes arm hade domnat i döden. Frankrike ville på p.polska thronen uppsätta Ludv. XV:s svärfader kon. Stanislaus, som äfven af Pol.Polackarne blef vald, men ett pannat parti, mutadt med ryskt och österrik. guld, uppsatte på thronen August III, kurf. af Sachsen. Tidens politik utmärktes af mycken äfventyrlighet och ombytlighet. Fr. låg i krig med Österrike och ville genom en diversion af sv.svenska vapen hindra Rd att komma Österrike till hjelp. Franske ambassadören Casteja upprepade öfverallt i Sthm att Fr. ville återställa det gamla systemet i norden, d. v. s. Sv:s rang som europeisk stormakt.

|76|

3 Som en löpeld flög genom det unga Sv. ett rop, att nu vore tiden inne, nu hade Europa krig, nu borde man skynda att återtaga allt hvad man förlorat. »Det var – säger Gr – som hade Carl XII:s vålnad åter tågat öfver skådebanan af fordna segrar.» Hans minne var ännu oförbleknadt och verkade med hela traditionens makt icke blott på hans gamla, qvarlefvande Karoliner, utan ännu mer på den hetsiga, ärelystna ungdom, som uppvuxit under freden och af k liksom barn vid paraderna, kände af krigets blodiga yrke endast den lysande utsidan. På denna ungdom »verkade krigsryktet som en stormklocka» och den harmades öfver en sjuttioårig minister, som var nog feg, sade man, att ej frukta litet krutrök och ej genast skyndade att med fr.franska pgarpenningar skicka en här 10,000 man till Polen. Jemte gardesofficer. såg man Sthms unga damer af de högsta kretsarna dricka enthusiastiska skålar i förtäckta ord. Grefvinnorna Dela Gardie och Lieven samt frih. Buddenbrock: Was wir lieben.språk: tyska Grefvinnan Bonde: iche denke mirs.språk: tyska Bandrosor, nipper, som hattar. Men Horn lät icke vilseleda sig; han han visste hvad kriget innebar, hade ock sjelf gjutit sitt blod på slagfälten; han var ju en gammal karolin, äfven han. Nu motstod han frihetstidens stormiga opinioner, likasom han fordom motstått enväldets anspråk, och lofvade att väl med Sv:s sympathier, men icke med Sv:s vapen understöda kon. Stanislaus. Utgången visade snart att han haft rätt. Fr. hade med ett krig i norden endast den biafsigt att sysselsätta Rd, och när kon. Stanislaus blef belägrad och tvungen att fly från Danzig, uppsteg August III ate på Polens thron, och ovädret gick det försigtiga Sv. förbi.

4 Men det qvarlemnade inom riket mycket grummel och ett gä vexande missnöje hos det slagna Hattpartiet. På samma gång Hattpartiets chefer, de s. k. triumvirerne Höpken, Fersen och Gyllenborg, allt mera ställde sig in hos kung Fr. genom att smickra hans passion för den kungl. älskarinnan fröken Taube, på samma gång blef förh. mellan konungen och den stränge Horn alltmera spändt. Allt hofvets inflytande (embeten) tillföll numera Hattarne. En tillfällighet vidgade klyftan mellan de pbåda partierna. Gyllenborg och hans vänner, som ursprungl. hållit med r.ryska partiet, hade af r.ryska ministern|77| grefve Bestuscheff mottagit betydliga pgesummorpenningesummor, för att användas till mutor. Fr.Franska ambassadören Casteja lyckades då a i sin tur att muta en sekreterare i r.ryska kansliet vid namn Panov, som rymde med en hop vigti hemliga papper, deribland förteckningen på alla de personer, som uppburit de r.ryska penningarne. Man hade då ännu icke nog hård panna att anse sådant för småsaker af ingen betydenhet. Gborg och hans Hattar råkade i ångest och skyndade till fr.franska ambassadören med anbud att genast och obetingadt förorda det fr.franska intresset, derest de återfinge de farliga papperen. På detta säges det, blef Hattpartiet bundet vid Fr:s intresse, under det att Horn och hans Mössor satte sin ära uti att icke oberoende af utl.utländska förbindelser hafva fria händer för den politik, som mest öfverensstämde med rikets sanna intressen.

5 Midtunder dessa partistrider lade rikets församlade ständer kronan på ett verk af helt annan betydelse och som äfven för Fd blifvit af de vigtigaste följder, neml. Sv. rikes lag af 1734. Denna lag är egentl. ett arf och ett verk af Carl XI. Kon. Kristofers landslag, som ända till denna vtid var gällande i riket, hade under 300 års förlopp blifvit alltmera föråldrad och obrukbar. Språket var numera för mängden obegripligt, många stadgar stodo i strid mot de vigtigaste nyare förhållanden, såsom lutherdomen och arfriket; andra trosvårläst p.g.a. strykning oumbärliga lagbud saknades alldeles. Redan Carl IX hade gjort ett försök att låta utarbeta en ny lag, men hann aldrig dermed under sina många krig; G. II A. ej heller; Kristinas förmyndare upprepade försöket med lika liten framgång. Carl XI upptog saken ånyo med sin vanliga kraft och uppmuntrad af sin framgång med kyrkolagen af 1686. Redan samma år tillsattes en kommission för utarbetandet af en ny allmän lag, och det var icke en lagkomité af det vanliga slaget, som i flera decennier uppbär sitt arfvode, utan att något uträtta. Redan 1694 voro 3 balkar|78| utarbetade och granskade (ärfda- giftermåls- och byggningabalkarna). 1696 var konungabalken färdig, och brottmåls och rättegångsbalkarna likaså nästan färdiga. Konungens död afbröt det stora verket, som annars ofelbart blifvit under hans tid inom kort fulländadt. Arbetet fortsattes sedan under hela C. XII:s regering, men ofta lamt och med delad uppmärksamhet, men dock ständigt fortskridande, tilldess att det 1731 var i hela sitt omfång utarbetadt. Granskning hann ej afslutas vid denna riksdag och fortsattes derföre vid riksdagen 1734 af rådet gemensamt med de 4 riksstånden. Den 13 Dec. s.samma år 1734 blef ändtligen hela lagen af ständerna godkänd och stadfästades sedermera af konungen 1736. Att denntta lagverk är ett för sin tid högst utmärkt arbete och jemförligt med det bästa som lagstiftn. i något land har att framvisa, detta har länge och allmänt varit erkändt. Dess välberäknade och shängandesammanhängande innehåll, äfvensom dess korta, klara och bestämda språk anses vara i sitt slag ett mästerverk, och förtjensten deraf tillkommer i främsta rummet presi grefve Gustaf Cronhjelm, president i lagkommissionen sedan 1710, hvarföre också 1731 års ständer läto till hans ära slå en praktfull minnespenning. – Redan 1739 befallte sv.svenska styrelsen att denna lag skulle till finskan öfversättas, och en öfvs. hvilken under haft en hård strid att bestå mot f.finska språkets outbildade terminologi, som derföre till stor del lånats l.eller efterbildats från sv.svenska, men dock utmärker sig genom en berömlig samvetsgrannhet. aAlltsedan har 1734 års lag bildat den eg.egentliga fasta grunden för f.finska folkets rättsmedvetande. Numera är också den i mycket föråldrad: nya tider, nya förhållanden, nya åsigter i rättsläran och ett nytt språk ha vuxit deröfver och med nya anspråk; men ända till våra tider har detta ärofulla minne af Carl XI:s och Arvid Horns styrelse qvarstått som grundvalen för all rätt i vårt land, och när Fds ständer numera utarbeta nya lagar, har arbetet af 1734 legat för dem till grund och torde äfven i sina grunddrag blifva bevaradt uti de nya.

|79|

6 Sekreta utskottet godkände för denna gång Horns politik, men tillade betydelsefullt att Sv:s utrikespolitik borde hädanefter som hufvudändamål uppställa »Fr:s vänskap, kon. Stanislai bästa och Rds förnedring.» Tillika efterlemnade Utskottet ett s. k. testamente, att af Kgl. Maj. i rådet brytas, derest något märkeligt omskifte skulle innan nästa riksdag inträffa i den politiska konjunkturen. Detta ord betecknar sinnesstämn. Det var det unga krigslystna Sv., som väntade blott på ett passande tillfälle att bryta löst.

7 Horn gaf efter, men med sin vanliga försigtighet. I Juni 1735 afslöts verkl. en subsidsvårläst p.g.a. strykning allianstraktat med Fr., dock med det så att Sv. »förbehåöll sig sina förbindelser med andra makter.» Och när den 12 åriga defensivtraktat, som Sv. afslutat med Rd, gi år 1724, gick skulle gå ut år 1736, blef denna traktat förnyad på Rds begäran, äfven med ett förbehåll, neml. att de polska angelägenheterna ej skulle vara deri inbegripna. Man ser huru varsamt Horn på alla håll sökte hafva händerna fria och icke sälja sitt lands intressen åt någon främmande makt. Det var denna försigtighet, som störtade honom. Geijer klandrar den som en falsk medelväg: men kunde Horn följa en annan väg, utan att inveckla riket i allt detn utländska trasselliga som politik, som då hvarje ögonblick satte Europas fred på spel.

8 Men Fr. och dess anhängare uppblossade af harm. 3 år. En obeskriflig förbittring intog sinnena och begagnades skickligt af Gyllenborgs parti. Man beskyllde grefve Horns vänner för att ha hotat sina motståndare med de ryska galererna. Upphängas vid fötterna – Plomgren, Kjerrman – Gatsopare. Opinionernas vindar ryckte hit och dit, och partierna ändrade front. Sedan Gyllenbg och Hattarne med lif och själ öfvergått till fr.franska förbundet, lutade Horn alltmer åt det ryska. Konungen öfvergick till hans åsigt mot vilkor att få behålla fröken Taube och hennes fader till riksråd; men deremot öfvergingock Levenhaupt och alla hans många vänner bland militären med flygande fanor till Hattarnes parti.

|80|

9 De tvenne personer, som nu främst trädde på skådebanan, jemte Gyllenborg, för att störta Horn och fredspartiet, voro C. E. Levenhaupt och C. G. Tessin. Levenhaupt var d nu original: dsvårtytt den populäraste man i Sv. Alla berömde hans ärlighet, hans talensvårläst p.g.a. strykning vältalighet, hans vackra värdiga hållning, hans vänliga, älskvärda umgessättumgängessätt, men hans oroliga ärelystnad, som blifvi hans häftighet och envishet kände man icke. Han var en af dessa godhjertade män med inskränkt omdöme, hkahvilka, när de uppbäras af lyckan, lätt tro sig i stånd att styra riken, och efter 1734 års riksdag ansåg sig Lvhpt i stånd till allt. – C. G. Tessin var en ännu mera glänsande personlighet, hvars försigtigare ärelystnad endast afbidade tiden,svårläst p.g.a. inbindning/konservering för att spela en stor rol. Son till den ryktbare arkitekten och hofintendenten Nicodem. Tessin, som i Sthms kungaborg efterlemnat ett så varaktigt prof af sitt snille, hade C. G. Tessin redan som ung vid utl.utländska hof och på fleråriga resor förvärfvat en hofmannabildning, en utsökt smak, ett diplomatiskt snille och en verldserfarenhet, hvari ingen annan sv.svensk man, än hans store mästare gr. Horn kunde med honom täfla. Född talare, förstod han med sitt fyndiga, smidiga hufvud, sitt säkra omdöme och sin fina takt att vinna alla, af hkahvilka han kunde hafva någon fördel. Ty hos denna ärelystne och intrigante statsman var allt beräkning, allt, utom hans naturliga böjelse för vetenskaperna och konsten, för hkahvilka kärleken var honom medfödd. Grefve Tessin var en född artist – hans tids anda och uppfostran gjorde honom till dilettant i konsterna och virtuos i statskonsten, ehuru naturen menat tvärtom.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

|81|

10 C. G. Tessin hatade grefve Horn af dubbla skäl: först såsom afgjord anhängare af Fr. och sedan emedan gr. Horn ansågs ha medverkat till hans fars afsättning från öfv. hofmarsk.öfverste hofmarskalksembetet 1727. Hattarne utsågo honom till landtmarskalk vid riksdagen 18738, och när drottningen yttrade en önskan att man måtte välja dertill en annan, gick Tessin till slottet, aflemnade sjelfmant sin värja och bad att få träda i arrest tilldess att det blefve utredt hvarigenom han, ensam bland sSv:s adel, hade den olyckan att anses ovärdig till detta embete. Den välberäknade scenen gjorde effekt, och T. blef med stor pluralitet vald till ldtmsklandtmarskalk. Redan Tessins första tal på riddarhuset, när han tillträdde sitt embete, var ett förebud till hvad som komma skulle. »Riksens ständer, sade han, äro alltid beredvillige att preferera ett vigouröst krig framför ett nesligt stillasittande.» – Det innehöll i få ord båda partiernas programm och gaf tillkänna hkethvilket nu hade makten. Denna makt hade Hattarne med alla medel förstått att tillegna sig, i det att de än med flygskrifter med öppet köpslagande om fullmakter skaffat sina anhängare in på riddarhuset, och man hade redan så kommit in i konsten, att på mutor franska mutor vid denna riksdagsvalen användes omkr. 200,000 riksdaler. Fr:s ifver härrörde denna gång deraf, att man snart väntade ett allmänt krig om thronföljden i Österrike efter kejsar Carl VI:s död, och det var således åter af vigt för Fr. att kunna sysselsätta Rd vid detta rikes egna gränser.

11 Vår frihet! Pro patria et libertate!språk: latin

12 Dessa medel verkade. Riksdagen 1738 blef drog under häftiga tvister ut på tiden, men allt mera stärktes Hattarnes, allt mera försvagades HattarMössornes makt. Med förbigående af rådet, afslöt Sekr. Utsk.Sekreta Utskottet En allians moted Fr. blef afslutad på 10 år mot 300,000 rdr hamb. bkoriksdaler hamburger banko i subsidier årligen i 3 år och det vilkor att ingen annan allians skulle af någondera makten ingås utan den andras samtycke.|82| Meningen blef snart uppenbar. 2 regg.regementen afsändes till Fd, och flottan fick befallning att efter 6 mån. vara segelfärdig! – Anklagelsen mot Rådet Orsaker – 6 herrar, Grefvarne Bonde, Hård, Bjelke, Barck och Creutz – Afsked med titlar och pension – Taube bibehölls – Horn afbidade ej denna utgång – Bruten af åren, tog den 74 årige mannen afsked – gen. Tessin – Sedan loftal –

13 RepetitionRepetition. 34 års lag. 34 års riksdag. Polska Succession. Opinionen och Horn. Allians med Frankr. Dito med Rd. C. E. Levenhaupt. C. G. Tessin. 38 års riksdag.