2 Alla rinnande vatten utmärka sluttningar, och sluttningens höjd finner man genom att mäta höjden af det rinnande vtsvattnets källa i förh. till dess utlopp. Hade också aldrig en höjdkarta blifvit uppritad, så skulle en vanlig flodkarta säga oss, att Fd sluttar från öster till vester och från norr till söder. Men ju starkare sluttningen är, desto stridare är floden. Derutaf veta vi, att t. ex. Uleåborgs läns kuster slutta starkare än Wasa läns, och åter östra Nylands och Wiborgs läns kuster starkare än vestra Nylands och Åbo läns. Dertill bidragavVisserligen bidraga andra orsaker, t. ex. vatten till flodernas stridare lopp, t. ex. vattenmassan och det motstånd han möter. Just för det alla våra floder, utan undantag, större och mindre, äro strida och uppfyllda af forsar, leda vi oss till den slutsats, att Fd, som äger blott få slätter, äger intet egenteligt slättland. Rhen, Donau, Elben t. ex. äro segelbara, emedan de i deras nedra lopp flyta genom slättländer – relativt taget. Fd har ingen enda segelbar flod. Hvarföre? För det att sluttningen här kontinuerar från dal till dal och för det att våra rinnande vatten af graniten likasom pressas i snörlif.
3 Huru ha våra floder uppkommit? Jag har redan antydt det. Alla, eller nästan alla,|31||39| ha de ursprungligen varit sund från sjö till sjö eller haf sjö till haf. Ju mera landet höjt sig – d. v. s. ju mera sluttningen tilltagit i förh. till hafvet – ju högre flodens källa, sjön, har höjt sig öfver dess utlopp – desto mera har ett sådant sund smalnat och det fordom lugna vattnet antagit strömnatur. I samma mån har strömmen begynt suga sin källa och dragit ut dess vattenmassor – d. v. s. enligt hydrostatiken, att vattenytan i den högre liggande sjön har sträfvat till jemnhöjd med vmassanvattenmassan i det lägre liggande hafvet – och derigenom har händt, att sjöns yta fallit, så jemnt så mycket, att dess yta vid utloppet i floden är jemnt så mycket högre än flodens yta vid utloppet i hafvet, som qvantiteten af dess årliga nya tillflöden motsvarar – en nivellerings process, hvilken just genom dessa nya tillflöden är permanent.
4 De sidosluttningar, hvilka forHärmed sammanhänger ett af de tydligaste bevisen för en fortgående landhöjning, neml. forsbildningen i våra floder. (1855 sid. 89, 90)
5 De sidosluttningar, hkahvilka fordom utgjort sund eller hafsvikar, ha genom landhöjningen efterhand förvandlats till floddalar. En del af dessa ha en betydlig bredd i förh. till sin längd, såsom t. ex. WuoksensKemis floddal; andra åter en ringa bredd, men betydlig längd, såsom de ÖbottniskaWasa läns floddalarna. Dessa dalar äro oåterkalleligen uppritade af höjdsträckorna, men inom deras områden kunna betydande förändringar äga rum, hvarpå vi snart skola anföra flera exempel.
7 Kärr och mossar upptaga 2,280 □ mil, eller en tredjedel af landets yta; afräknas sjöarna, 803 □ mil, så befinnas de ofvan- och underjordiska vattnen upptaga inemot hälften, eller 45% af Fds hela område.
Sjette Föreläsningen. 30/10 61.
11. Sjöarna.
1 Framställning efter 1856 sid. 8 ff.
12. Floderna.
2 Alla rinnande vatten utmärka sluttningar, och sluttningens höjd finner man genom att mäta höjden af det rinnande vtsvattnets källa i förh. till dess utlopp. Hade också aldrig en höjdkarta blifvit uppritad, så skulle en vanlig flodkarta säga oss, att Fd sluttar från öster till vester och från norr till söder. Men ju starkare sluttningen är, desto stridare är floden. Derutaf veta vi, att t. ex. Uleåborgs läns kuster slutta starkare än Wasa läns, och åter östra Nylands och Wiborgs läns kuster starkare än vestra Nylands och Åbo läns. Dertill bidraga vVisserligen bidraga andra orsaker, t. ex. vatten till flodernas stridare lopp, t. ex. vattenmassan och det motstånd han möter. Just för det alla våra floder, utan undantag, större och mindre, äro strida och uppfyllda af forsar, leda vi oss till den slutsats, att Fd, som äger blott få slätter, äger intet egenteligt slättland. Rhen, Donau, Elben t. ex. äro segelbara, emedan de i deras nedra lopp flyta genom slättländer – relativt taget. Fd har ingen enda segelbar flod. Hvarföre? För det att sluttningen här kontinuerar från dal till dal och för det att våra rinnande vatten af graniten likasom pressas i snörlif.
3 Huru ha våra floder uppkommit? Jag har redan antydt det. Alla, eller nästan alla,|31||39| ha de ursprungligen varit sund från sjö till sjö eller haf sjö till haf. Ju mera landet höjt sig – d. v. s. ju mera sluttningen tilltagit i förh. till hafvet – ju högre flodens källa, sjön, har höjt sig öfver dess utlopp – desto mera har ett sådant sund smalnat och det fordom lugna vattnet antagit strömnatur. I samma mån har strömmen begynt suga sin källa och dragit ut dess vattenmassor – d. v. s. enligt hydrostatiken, att vattenytan i den högre liggande sjön har sträfvat till jemnhöjd med vmassanvattenmassan i det lägre liggande hafvet – och derigenom har händt, att sjöns yta fallit, så jemnt så mycket, att dess yta vid utloppet i floden är jemnt så mycket högre än flodens yta vid utloppet i hafvet, som qvantiteten af dess årliga nya tillflöden motsvarar – en nivellerings process, hvilken just genom dessa nya tillflöden är permanent.
4 De sidosluttningar, hvilka forHärmed sammanhänger ett af de tydligaste bevisen för en fortgående landhöjning, neml. forsbildningen i våra floder. (1855 sid. 89, 90)
5 De sidosluttningar, hkahvilka fordom utgjort sund eller hafsvikar, ha genom landhöjningen efterhand förvandlats till floddalar. En del af dessa ha en betydlig bredd i förh. till sin längd, såsom t. ex. Wuoksens Kemis floddal; andra åter en ringa bredd, men betydlig längd, såsom de Öbottniska Wasa läns floddalarna. Dessa dalar äro oåterkalleligen uppritade af höjdsträckorna, men inom deras områden kunna betydande förändringar äga rum, hvarpå vi snart skola anföra flera exempel.
13. Kärren.
6 (1856svårtytt sid. 12 ff.)
7 Kärr och mossar upptaga 2,280 □ mil, eller en tredjedel af landets yta; afräknas sjöarna, 803 □ mil, så befinnas de ofvan- och underjordiska vattnen upptaga inemot hälften, eller 45% af Fds hela område.