Tredje Föreläsningen. 9/10 65

Lukuteksti

|18|

Tredje Föreläsningen. 9/10 65.

1 Repetition27 Sept. 1869. 1660–72

2 Förmyndarstyrelsen efter Carl X Gustafs död var den sämsta styrelse riket haft under detta århundrade. Slappt och sSorglös och oklok gaf satte denna styrelse rikets inre välfärd och europeiska ställning på spel, icke dålig vilja, än mindre förrädiska planer fläcka dess hågkomst – den var slapp – slapp som en mogen frukt, hkenhvilken är färdig att falla från trädet. Förmyndarstyrelsen var den mogna frukten af Sv:s långa eröfringspolitik: lyckans bortskämda barn, som lefde i prak skrytsam prakt vida öfver sina tillgångar och lefde för dagen, utan att bekymra sig om hvad morgondagen bar i sitt sköte. Men förmynd.styrelsenförmyndarstyrelsen var äfven den mogna frukten af adelsväldet i Sv. och Fd – denna adel, som fick sitt sköldemärke af Magnus Ladulås – denna adel, som vexte likt frodiga rotskott kring Folkkungaättens murknande stam – denna adel, som gjorde Kalmare Union och sedan i mer än tre sekler kifvades om makten med Sturar och Wasar – denna adel, som under Johan III ville tillställa en ny Union och under Sigismd var färdig att köpa sin makt med polska vapen – denna adel, som C. IX så blodigt tuktade och G. II A. så be så klokt förstod att hålla i tygeln med sin makkraftiga herrskarevilja, men som det oaktadt vexte beständigt högre och mäktigare genom de beständiga oupphörliga krigen och kronans behof af dess understöd, tilldess att den under Kristina och C. X G. slutligen nått sin höjd och begynte att utsträcka sin djerfva hand efter folkets frihet och landets jordegendom, – denna adel slutligen, som med rätta kan åberopa en så|19| lysande andel i rikets ära och makt och som verkligen en tid förtjenade namnet af rikets gode män, men som blef en omsider, genom öfvermåttet af sina anspråk och sina rikedomar, blef en fara för alla. Af denna sv.svenska och f.finska adel utgjorde C. XI:s förmyndarstyrelse den verkliga spetsen frukten, och Magnus DelaG. var dess åter dess främste magnat. Men stjelken af denna frukt begynte redan att hänga löst vid trädet, grenen och C. XI blef den man som skulle skaka trädet, så att frukten föll.

3 Han var ett klent barn med en svag mor; och hela dynastins och kanske en god del af rikets bestånd hvilade på denna sjukliga gosse. Derföre lät man honom stärka sin kropp och så litet som möjligt anstränga sig med studier. Han vexte upp och blef den okunnigaste konung Sv. haft på mer än 200 år; men som vid 9 års ålder knappt kunde läsa svenska innantill och vid 17 år knappt skulle ha fått betyg öfver försvarliga insigter från en af den tidens skolor: en märkelig motsats således till hans företrädare, som allesamman, alltifrån G. Wasa, hade varit lärde män. dDeremot blef han härdad i alla kroppsöfningar, krigisk till lynnet och af ett oförfäradt mod, som icke gaf någon af hans företrädare efter, – dertill också sjelfrådig, styfsint och envis, ty han hade som barn fått ständigt sin vilja fram, och lemma startännu dessutomkommentar sluten till som en förseglad bok. Ty det intryck, som C. XI medförde från barndomen, när han d. 18 Dec. 1672 vid 17 års ålder tillträdde regeringen, var ett djupt inrotadt misstroende mot sina förmyndare och alla den tidens framstående män, hkahvilka han genomskådade mer än de trodde. Det oaktadt började han sin regering med en tacksägelse till sin mor och riksförmyndarne, dem han frikände från allt ansvar – tillsvidare. Och så gingo de första åren, nästan utan att man märkte någon förändring: kungen for på jagt och M. DelaG. styrde riket. Men den 18 årige ynglingen lyssnade och lärde – han hade börjat på egen hand studera sig in i statskonsten, och hans förmyndare begynte att falla för folkets hat.

|20|

4 Vid denna tid Emellertid rådde i riket ett starkt missnöje med adelsstyrelsen och de maktägande begynte hade greipoit till det gamla bepröfvade botemedlet, emot ett utländskt krig. Sv. hade slutat förbund med Ludvig XIV och skickade en krigshär emot hans fiende kurfursten af Bburg. D. 18 Juni 1675 led sv.svenska hären nederlaget vid Fehr Bellin, och miste sitt gamla rykte om oöfvervinnelighet. I en hast vexte alla Sv:s gamla fiender liksom ur jorden: Holland, Österrike, Dmk förklarade krig – och M. DelaG. satt i lugn på sina landtegendomar. De gamla, berömde fältherrarne voro döde eller halfdöde af ålderdom; Der fanns ingen man att ställa i spetsen mot faran, allt syntes förloradt, och Sv:s fiender delade redan i tankarna dess besittningar, – frukten af mer än 70 års krig och eröfringar.

5 Då upptog den unge konungen rikets fallande tyglar: han var då 20 år – under faran och pröfningen vexte han hastigt till man. Med oväntad kraft tog han sjelf ledningen af rikets försvar – lemma starthans flotta blef slagen vid Ölandkommentaren Kristian V landsteg med 16000 danskar i Skåne – städer och fästningar föllo uti hans händer – men när allt motstånd syntes fåfängt och kung Kristian ansåg sig säker om segern, ryckte Carl XI emot honom med en i hast samlad här af 15000 man och slog honom i en lång, het och förtviflad drabbning vid Lund d. 4 Dec. 1676. Sedan fortfor kriget med omvexlande lycka, tilldess att Ludvig XIV fick öfverhanden och dikterade fredssluten i St Germain, Nimvegen och Lund 1679, dervid det räddade Sv. behöll sina gamla besittningar.

6 Följden af denna oväntade räddning var att den unge konungen blef sitt folks afgud, och följden deraf blef åter enväldets införande 1680 och 1682. – sid. 26:

|21|

7 Eg.Egentliga upphofsmannen härtill var den energiske, sluge, storartade f. d. republikanen, numera riksrådet Johan Gyllenstjerna, den ende man, som då ägde kon:skonungens förtroende. Han upplefde icke sitt verks fullbordan, men han gladdes uti sin dödsstund, att de principer, för hkahvilka han lefvat, skulle styra Sv:s rike efter hans död.

8 I hela Europa låg tidens riktning åt enväldet, och de tre ofrälse stånden voro dess afgjorde anhängare. C. XI:s hela lynne var sjelfrådigt, och han hade med dold förbittring sett hela uselheten af den dittills herrskande aristokratiska rådsstyrelsen. Han gick till väga med mycken förställning, syntes föga eller intet sjelf, men lät sina anhängare tala efter en slugt på förhand öfverenskommen plan. Så genomdrefs, genom en skicklig surpris, vid riksdagen 1680; att kon.konungen kunde efter godtfinnande förändra regeringsformen, och att han behöfde fråga sitt riksråd endast när han så fann för godt. Vid 1682 års riksdag genomdrefs med samma skicklighet, att kon.konungen kunde utan ständernes hörande ändra allmän lag och utskrifva soldater; och senare blef icke ens ständernas rätt att afslå eller bevilja skatter alltid respekterad, ehuru denna rättighet heller aldrig blef formligen bortgifven. – Härmed var emellertid enväldet lagligen grundlagdt: rikets råd förvandlades till kungliga råd och de fem höga riksembetena förvandlades till mot presidentplatser i motsvarande fem kungl. kollegier. Byråkratin. Patriark.Patriarkaliskt Reglementer

9 Hela denna statshvälfning var närmast riktad emot högadeln och genomdrefs med tillhjelp af de tre ofrälse stånden och en del af den afundsama lågadeln. Senare ångrade sig flera af medhjelparne: konungamakten hade på ett vådeligt sätt vuxit dem alla öfver hufvudet.

|22|

10 Landet hade blifvit utledset vid herrestyrelsen och helsade derföre denna förändring med jubel. Men Kungamakt och folkmakt hade slutat förbund med hvarandra för att krossa den mellan dem båda stående, för båda lika farliga adelsmakten. Det var samma förbund, som man sett engång förr, mellan C. IX och hans den tidens demokrati. Skillnaden var att man nu hade fred och kunde umbära adelsväldetn, då deremot C. IX:s många krig ej gjorde den oumbärlig.

11 Men om adelns öfvermakt skulle varaktigt brytas, så måste adeln, som härtills varit rik, – ja den enda rika i landet, – för framtiden göras fattig, och derföre var stod enväldet endast i närmaste steget till samband med reduktionen.

12 Med reduktion förstods, som vi minnas, kronans rätt att från hvem som helst, adel eller ofrälse, återtaga sådana gods eller lemma starträntorkommentar, som fordom tillhört kronan och sedan genom allehanda förläningar, gåfvor, förpantningar eller t. o. m. köp hade kommit i enskilda personers händer. Man utgick dervid ifrån den grundsats, att statens egendom var oförytterlig: följaktligen kunde lagligen återtagas, när den blifvit lagstridigt bortgifven.

13 Hela denna ryktbara reduktion utgör en förundransvärd blandning af den klara rättvisa och orättvisa; – men den var dock någonting vida mer än en partimanöver, riktad af tre stånds afund emot det fjerde, eller riktad af konungamakten emot dess farligaste rival. Reduktionen var en politisk och social nödvändighet, förutan hkenhvilken hvarken stat eller samhälle kunde i längden äga bestånd: – politisk, emedan kronan var utarmad ända till vanmakt, – social, emedan det gällde att värna alla ofrälses lemma startborgerligakommentar frihet och särskildt tillvaron utaf ett fritt, jordägande bondeståndoriginal: bondestånd. i Sv. och Fd.

|23|

14 Vid denna tid hade 38,750 hemman blifvit bortskänkta af nästföreg.nästföregående tre regeringar, af Krist. ensam 20,000, och af 65000 hemman i Sv. och Fd ägde adeln mellan 40 och 50,000. I Fd ensamt funnos 9 grefskaper och 24 friherreskaper, utom otaliga mindre adliga gods och förläningar. Af omkr. 35 34,988 hemman voro 21,862 bortförlänade, och alla dessa med frälserätt, så att icke allenast kronan miste af dem sin ränta och frälsebönderne ansågos nästan som lifegne, utan äfven den återstående ofrälse skattejorden blef olidligt betungad med skatter, emedan hvarje adelsman betalade endast halfva utskylder och ställde endast hälften soldater mot skattejorden. Första ropet om reduktion förnams i de ofrälse ståndens skarpa inlaga till drottn. Kristina år 1650. Hon lyssnade sålänge derpå, som hon behöfde ett vapen mot P. Brahe och Ax. Ox. – sedan föll saken i glömska, men ej längre än till 1654, då den åter upptogs af C. X och gaf anledning till den s. k. fjerdepartsräfsten, der adeln gick in på att afstå ¼ af sina förläningar, för att rädda återstoden.

15 C. X G. hade fullt allvar med denna räfst – så mycket mer som han och kronan behöfde pgarpenningar och voro dock ofta fattigare än mången grefve i riket. Men de långa krigen kommo emellan, man fick annat att tänka på och detoriginal: Det gick likväl temligen lamt med lamt med denna första reduktion. Efterhand förstod adeln att bringa den nästan i glömskan, och det under förmyndarstyrelsen blef det tyst med efterräkningarna. Men gömdt var icke glömt, och det fanns något, som ständigt höll frågan öppen, och det var kronans tilltagande fattigdom, skattebördornas vexande och böndernes förtryck. C. XI Vid 1680 års lojala riksdag bragte bönderne frågan åter å bane och efter häftigt motstånd på riddarhuset gick den igenom. Det beslöts att indraga alla grefve- och friherreskaper, jemte en stor mängd andra förläningar af flera slag. Hvad som ännu då blef ovidrördt fick samma öde genom de ofrälse ståndens enhällighet vid riksdagen 1682.

|24|

16 Bakom alla dessa beslut den stod konungen osynlig med trådarna i sina händer. lemma startC. X:s främste reduktionsman hade varit en finne, riksamiralen Klas Fg, som derföre efter kon:skonungens död blef afföll från utstötta ur förmyndarstyrelsen. Hans son, Herman Flemg, blef C. XI man uti samma riktning.kommentar

17 Och nu gick reduktionens stora jernskrapa först öfver de stora besittförläningarna, sedan öfver de mindre, slutligen öfver de små, bortsopande med ett penndrag den rikes skatter och enkors tarfliga bostäder. Det v Fordna Konungars löften och statens skuldförbindelser Det var en lemma startstatsbankruttkommentar – en revolution i äganderätten, lemma startoch liksom alla revolutioner, uppslukade reduktionen sist sina egna anhängarekommentaroriginal: anhängar. Efter högadeln kom turen till lågadeln; derpå förenade sig den hämdlystna adeln med bönderne för att frånrycka städerna deras donationsjord och med presterne för att frånrycka bönderne deras nyodlingar uti kronoskogar. Sjelfva presterne sutto slutligen icke säkra: de darrade för sina boställen. Från 1680 till 1697 indrogos till kronan gods, som afkastade 2 ½ mill.millioner rdrriksdaler i årlig inkomst, och ännu mer hade qvittats från kronans skulder. – Följderna voro närmast: statsskuldens betalande, goda finanser, skatternas nedsättande, som skedde 1693, och slutligen indelningsverket, som blef möjligt genom de indragna hemmanen; derigenom blef åter hela försvarsverket enklare, billigare och regelbundnare än förr. Konungamakten vexte. Egendomen, som dittills varit samlad på några få händer, blef nu jemnare fördelad; de ofrälse stånden stego i välstånd och bildning; bonden räddades från en hotande lifegenskap. Adeln sjönk till en skugga af hvad den varit, men riket steg till högre välmakt än någonsin.

|25|

18 Der saknades icke skuggor i denna tafla. En så djupgående kris måste för en tid medföra en svår rubbning i alla förhållanden. Många hundrade dittills rika l.eller välmående familjer sågo sig plötsligt bragta till tiggarestafven. Riket var uppfylldt af missnöje och klagorop, knot och förbannelser. Det syntes en tid, som hade all äganderätt varit rubbad i sina grundvalar; ingen visste mera med säkerhet hvad han ägde: ett gulnadt pergament kunde bevisa att hans gård eller åker hade i längst förflutna tider varit ett kronojord ... Och hvil hvem vågade på hvad skulle man nu mera förlita sig, när kungaord hade förlorat sin helgd och när man såg regeringen sjelf taga tillbaka hvad den gifvit dagen förut? – Ej heller saknades politiska skuggsidor: mot adeln den dittills allrådande adeln i Estland och Liffland förfor reduktionen med så oblidkelig stränghet, att ett djupt hat emot sv.svenska väldet inrotade sig och bidrog sedan till förlusten af dessa provinser. – Debet och Credit sammanräknade, blef var likväl reduktionen rikets räddning – utan hvilken det knappt skulle kunnat öfverlefva kommande tiders stormar – och när såren blifvit läkta efter den skarpa amputationen, genomströmmade en känsla af helsa och kraft hvila den så länge feberaktigt skakade statskroppen.

19 Det är reduktionen, som ådragit C. XI dent något tvetydiga binamnet kronofogden. Han var en sträng poliskarl. Hans sak var ordning och dlandets materiela utveckling: mot den högre bildningen hyste han ett visst misstroende. – Enväldet Ordning, grundad på enväldig styrelse, var grundtanken i hans regering. Sådan var äfven hans kyrkolag af 1686: öfverst står en sträng, rättfärdig, oblidkelig Gud och under honom en enväldig konung med Guds nåde. Stat och kyrka voro ett.|26| Gud och konungen. Gezeliska tidehvarfvet. Den som försummat kyrka l.eller nattvardsgång, dömdes till tukthus; den som vrängde bibelns ord, blef landsförvist – den som förde lasteligt tal mot Gud l.eller konungen, fick springa gatlopp i tre städer och insattes sedan i lifstidsfängelse. – Principer – våra dagar.

20 Allt detta måste dömas ur den tidens synpunkt – C. XI:s inflytande mycket stort – på samtid och efterverld – Han var motvigten mot det utåtsträfvande, stormiga, äfventyrliga hjeltelynnet tillagt av utgivaren Efter den blodige C. IX den efter G. II A, som hörde verlden till, efter den lysande och lätts. Kristina, efter den kunglige äfventyraren C. X. – efter den adelsstyrelsen – praktiskt förstånd – gudsfruktan – allvar – sträfhet – Hofvet – sederna –

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    3 ännu dessutom dessutom; ännu här finlandism.

    5 hans flotta blef slagen vid Öland sjöslaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676.

    12 räntor till kronan tillkommande prestationer, som genom förläning eller förpantning överlåtits på annan person.

    13 borgerliga samhälleliga.

    16 C. X:s främste reduktionsman [...] riktning. Topelius förväxlar de många Flemingarna här. Karl X Gustavs rådgivare i fjärdepartsräfsten var Herman Fleming (1619–1673); dennes son Klas Fleming (1649–1685) var ett effektivt verktyg för Karl XI:s reduktion.

    17 statsbankrutt Topelius använder ordet bildligt, jfr nedan: betald statsskuld, goda finanser.

    17 och liksom alla revolutioner, [...] anhängare Det här är en referens till franska revolutionen 1789 och till det av anti-revolutionären Jacques Mallet du Pan år 1793 myntade uttrycket: »Liksom Saturnus, slukar revolutionen sina barn.»

    Faksimile