Tjugondeförsta Föreläsningen. 9/11 63

|189||669|

Tjugondeförsta Föreläsningen. 9/11 63.

1 Svensk historia.

2 Den döende Karl Kutson hade original: hade efterlemnat en son vid namn Karl Karlson, hkenhvilken han tillerkänt lagliga rättigheter genom att på dödssängen låta viga sig med hans moder, som var dotter till en höfvidsman på Raseborg. Men emedan rådet Denne kungason blef likväl aldrig erkänd som sådan af Sveriges råd och försvann sedan i obekanta öden. Förutseende detta och inseende nödvändigheten af en kraftig hand vid riksrodret, hade kon. Karl sjelf öfverlemnat rikets tyglar åt Sten Sture, med råd att icke söka krona eller konunganamn, utan nöja sig med riksföreståndare värdigheten, – ett råd som befanns godt och följdes af efterträdaren.

3 Sten Sture den äldre var af en gammal och ansedd slägt, i nära skyldskap med Wasa, Totte och Bondeätterna. Han hade då redan ett stort och välförtjent rykte såsom en tapper, erfaren, och kunnig och klok riddare, klok och försigtig i statens styrelse, rättvis och ordhållen i allt hvad han företog sig. Hans vanliga ed, som När han ald lofvade något »vid sina tre sjöblad», som voro ättens adliga sköldemärke, kunde man trygga sig vid hans ord, – hkethvilket var något sällsynt i dessa tider, då sveket af mången ansågs för oskiljaktigt från statsklokheten. Sten Sture uppträdde d. ä. anses också med rätta för ett af de mest lysande namn i Sveriges historia. Beklagligen kuanna vi efterverlden ej tillerkänna honom en lika hög, lika fläckfri ställning i Finlands häfder. Vi ha sett, huru han under det stora kriget både lamt och senfärdigt sörjde för Fds försvar. Man måste göra honom den rättvisan, att han dervid möttes af stora svårigheter, större måhända än man numera känner, och att osäkerheten af hans egen makt måste inverka störande på energin af hans åtgärder. Men det oaktadt fanns der utan tvifvel en inre grund till hans liknöjdhet för Fd, och det var just det som i andra afseenden utgjorde hans ära och storhet, neml. svenskheten i hela hans handlings- och tänkesätt. Ty i samma mån det fosterländskt svenska, under tidernas påtryckning, uppträdde exclusivt, med tanken riktad uteslutande på sina egna närmaste intressen, blef det tillika i hög grad sjelfviskt mot allt,|190||670| RepetitionRepetition 6/5 67. Knut Posse, Wbg
Stora r.ryska kriget 1490–1504.
1495 från Sept.
St Sture: St Eriks banér
Jan. 96. – 10 floder.
Sv. Sture: Ivangorod
Herr Sten.
som icke gick dessa omedelbart svenska intressen rakt på lifvet, och så uppstod den hos Sture den sjelfviska tanken, att om det gällde Sveriges egen säkerhet, kunde Finland i nödfall gifvas till spillo. Denna tanke var äldre än Sten Sture; den hade säkerligen uppstått mer än engång förut under tidernas vedermöda, – redan från första tiderna efter Erik den h., då Fd lemnades åt sitt öde, och sedan hvar gång Sverige sjelf kom i hårdt betryck. Den rättfärdigades äfven till någon del af det då ännu lösa sambandet mellan de båda länderna och af den f.finska kyrkans emancipationstendenser. Samma tanke uppdykar också efter Sten Stures tid, ganska tydligt och många gånger, i Sv.Svenska historien, – under Gustaf Wasa, Carl X, Carl XII – då skilsmessan var så nära att blifva en verklighet – vidare 1743, 1788, 1808 och 1809, då tanken blef verklighet. Men om denna sjelfviska tanke att låta Fd blöda och i nödfall uppoffras för Sverige sålunda genom sekler fortfor att vara den sv.svenska statsklokhetens kallt beräknade nödfallsutväg, måste vi göra sv.svenska folket den rättvisan, att denna tanke städse var främmande för dess hjerta. För sv.svenska folket har Fd alltid varit ett skötebarn, närdt vid dess eget bröst. Äfven i denna moderskärnsleka blandar sig till en viss grad egoism, såsom ännu i dag ingen sSvv.Svenskarne ha svårt att tänka sig någon möjlighet af lycka för Fd, sedan det blifvit undanryckt deras hägnande omvårdnad. I lifvet finna vi en sådan egoism ofta oskiljaktig från de varmaste känslor, och hos Svv.Svenskarne har den sin naturl. förklaring i nationalstoltheten. Men detta hindrar icke, att ju vänskapen för Fd varit och är hos Sv. i hög grad uppriktig. Så finna vi den äfven uti Sten Stures tid, när tanken på Fds uppoffring första gången|191||671| framträdde tydlig och medveten i sv.svenska historien. Sten Sture ville köpa neml. afstå en del af Fd, för att friköpa riket och den öfriga delen från RnesRyssarnes anfall. Hans motiver dertill voro icke ogrumlade af omtanken för egen makt. Men sv.svenska rådet satte sig deremot. Än mer: stora sv.svenska rimkrönikan, som är en röst från folket och i alla öfriga afseenden högeligen tillgifven riksföreståndaren, omtalar med indignation hans vårdslöshet emot Fd och med innerligt deltagande detta lands lidanden.

Ȁrlige herre, varen icke vred!

Detta är eder skuld att så sker.

Jag hafver härtills eder för allom prisat

Och qvädit om edra dater vackra fagra visor.

Många låta öfver eder illa;

Gud gifve det I icke faren ville!»

5 Sten Sture begagnade sin nya makt i Sv. med mycken moderation. Han stödde sig på bönderne, men aktade sig väl att reta de höge herrarnes afund med prakt och hersklystnad; han lät icke engång pregla sitt namn på myntet. Detta hindrade likväl icke kung Kristian, att än engång gripa ett kraftigt tag efter Sveriges krona. Sedan hans partigångare i Sv. blifvit slagne, utrustade han en stark krigshär och inseglade sommaren år 1471 till Stockholm. Här sålde han salt, hvarpå var stor brist i riket, och försökte att dagtinga om kronan, lofvande godtgöra alla sina fordna fel. När detta ej lyckades, landsteg han, och slog läger på Brunkeberg, norrom det dåvar. Sthm, och begynte belägra staden. Men Sten Sture samlade mot honom en stor bondehär och ryckte mot Brunkeberg danskarne. Då stod här den 10 Okt. 1471 det ryktbara slaget vid Brunkeberg. Nils Sture sändes med en del af hären att taga fienden i flanken. De öfrige beredde sig till striden med bön och stormade berget under St Eriks banér. Men på berget stod kung Kristaian med Dannebraogen, omgifven af samt med blomman af Dmks adel och mottog|192||672| de stormande Svv.Svenskarne med en sådan tapperhet, att dessa kastades med stor manspillan tillbaka. Den sedan i Viborg så ryktbare Knut Posse förde då befälet på Sthms slott, och gjorde ett utfall och kom kung Kristian så nära, att han sårade konungen obs. sårades af. Snart måste han fly för öfvermakten, och nu stormade Sten Sture för andra gången. Å båda sidor striddes med största mannamod; en kula borttog tre tänder ur kung Kristians mun; dock kastades Svv.Svenskarne än engång tillbaka från berget. Nu lät Sturen sitt folk angripa de danskar, som stodo vid Klara Kloster, och vid denna anblick skyndade danska hufvudstyrkan ned ifrån sin fördelaktiga ställning på berget, för att bistå de sina. Genast angrep dem Sten Sture ånyo, Knut Posse gjorde ett nytt utfall, och Nils Sture anlände omsider med sin trupp i fiendens flank. Nu brötos efter det tappraste motstånd danskarnes leder, Knut Posse ryckte ned Dannebrogen, sedan 500 ädlingar stupat för dess försvar, och danska hären störtade i vild flykt mot bryggan vid Blasieholmen, för att uppnå skeppen. Men bryggan var undersågad genom Knut P:s tillställning, 900 man störtade i strömmen och drunknade, andra förgingos i öfverlastade båtar, 900 danskar måste gifva sig fångne, och med en ringa qvarlefva af sin här flydde den sårade kung Kristian tillbaka till Dmk, för att aldrig mera återse Sverige. Sten St. och Svv.Svenskarne hade vunnit icke med tusen fallne kämpar för dyrt köpt sin fullständiga seger och Sveriges frihet. Till minne af denna seger lät sedan St. Sture uppresa St Görans bild, som ännu beskådas i Sthms storkyrka.

6 Dmks ansträngningar att underkufva Sverige voro nu för lång tid per brutna, och efter slaget vid Brunkeberg följde en för båda rikena välgörande period af lugn och hvila. Sten Stures regering var vis och lycklig. Rimkr.Rimkrönikan prisar de goda åren, de lindriga priserna på alla förnödenheter, tillgången på salt, humle och utländskaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning varor. Handeln begynte att blomstra: – i Sverige|193||673| och Fd afskaffades den förödmjukande lag, som bjöd att hälften af städernas magistrat skulle bestå af tyskar. Landets odling tilltog, fogdarne höllos i sträng tygel., och för att vinna en motvigt emot den oroliga, hersklystna adeln, begynte Sten Sture att inkalla borgare och bönder till riksmötena. Vid denna tid infördes boktryckerikonsten i Sverige, och när erkebiskopen i Upsala fick höra att Dks konung och erkebiskop fått tillstånd af påfven att inrätta ett universitet i Köphmn, utverkade han en dylik tillåtelse äfven för Sverige, hvarefter Sten St. inrättade Upsala universitet år 1477. Första äÄran att först hafva original: hafva påtänkt ett universitet i norden tillkommer dock Erik XIII af Pommern, som dertill redan utverkat påfvens tillstånd, men icke fick tid att fullfölja sin afsigt, ehuru man redan år 1438 hör omtalas att en mäster i de privilig. studierna höll föreläsningar i Upsala.

7 Kung Kristian sökte att trösta sig öfver förlusten af Sveriges krona. När han träffades af det olyckliga skottet på Brunkeberg, gjorde han löftet att företaga en vallfart till Rom, Jerusalem i fall hans lif skulle räddas, och detta löfte uppfyllde han 1474. Omgifven af 150 hofmän, besökte han först kejsar Fredrik III. och derefter påfven Sixtus IV i Rom. Hans resa liknade ett triumftåg, gatorna i den 500 kejs. ryttare mottogo kung Kr. i Rothenburg, gatorna voro belagda med kläde och beströdda med blommor. Derefter besökte han påfven Sixtus IV i Rom. men mMötet med påfven är betecknande för hans tidehvarf. Kuongungen Kristian öfver norden kysste påfvens toffel och för afhörde hans tilltal i knäböjande ställning; derefter hjelpte han påfven vid påk morgontoiletten och framhöll med egna händer tvättfatet för hans helighet. Påfven kunde icke nog förvåna sig deröfver den nordiska furstens okunnighet i latinska språket. »Pulcra bestiaspråk: latin – yttrade han till sina kardinaler – si non careret loquela!språk: latin» Vid detta möte aftalades högskolan i Kphmn, och vid afresan förärade påfven sin gäst en drägt af guldgyllentyg, en mulåsna, en invigd guldros, invigda näsdukar, helgonaben, ett stycke af det äkta korset och ett resealtare, medan kungen till gengåfva framräckte sitt lands produkter: sill, stockfisk och hermeliner. – Vid en senare resa hade kung Kristian|194||674| ett möte vid Düsseldorf med Carl den Djerfve af Burgund, som hkenhvilken vid detta tillfället bar en med perlor besatt vapenrock, som uppskattades till 100,000 gyllen. – Sina sista år tillbragte kung Kr. med storartade planer att i förbund med Rd och Polen, Burgund och Skottland, der hans dotter var drottning, stäcka Hansestädernas makt, hvarföre man sade i Lybeck: »Nu snos det lin på rocken, som våra efterkommande skola spinna.» Men kung Kr. fick icke tid dertill; han dog, 55 år gammal, den 22 Maj 1481, och en simpel, undangömd graf i Roeskildes kyrka gömmer den för efterverlden den praktälskande konungens stoft. Han lemnade sitt skiftesrika, oroliga lif med det vitsord om sig att han väl icke varit den man, som förmådde sammanhålla nordens åtskilssträfvande riken, men dock en af Dmks berömliga konungar.

8 Kung Kristian öfverlefvdes af sin enka, två söner och en dotter. Efter hans död blef Johan, l.eller Hans, då 26 år gammal, konung i Dmk och Norige. Denne kung Hans var skildras af danska krönikan som en saktmodig, rättfram man, ordhållen, arbetsam, till ytterlighet sparsam, med ringa ärelystnad och derföre föga böjd att inlåta sig uti vidtutseende planer. I sin ungdom var han munter och skämtsam, på i senare år deremot stundom tungsint och misstänksam – var för resten en starktbyggd, högvext herre med rundlätt ansigte och så tarflig i drägt och utseende, att han knappt kunde skiljas från sina egna tjenare. Äfven hans hof var så tarfligt, att hofnöjena den tiden bestodo i att höra skolgossarne sjunga, eller en fröken spela på harpa eller en gyckelmakare göra sina krumsprång på slottsgården. Dock kunde han någon gång, när det gällde, också visa sig i en rock af gyllentyg, som gick ända ned till hälarna och sammanhölls af det breda svärdsbältet. – Som regent visade han för öfrigt god vilja, om också föga snille, och hans grundsats var att ingen låg borde frukta, ingen hög förakta honom.

|195||675|

9 Kung Hans var således icke mycket lysten att med våld genomdrifva sina anspråk på Sveriges krona, utan tog det råd af sin moder Dorothea, som varit förmäld med två sv.svenska konungar och kände sina folk, att hellre försöka underhandlingens väg. I sinadessa planer fick han genast medhåll hos en del af den mäktiga och oroliga sv.svenska adeln, som icke aldrig rätt trifdes under den lagbundna ordning Sten Sture infört i riket., och aldrig kunde förlåta honom att han indragit de lägre stånden i rikets styrelse. Äfven presterne fortforo att vara unionen tillgifne, och i menige mans ögon hade kung Hans ungdomens företräde; de unga tror man alltid gerna om godt. Så förmådde herr Sten icke hindra, att konung Hans på mötet i Kalmar år 1483 blef ånyo korad till Sveriges konung, dock under hårda vilkor, som tydligen voro dikterade af den sv.svenska aristokratin. Der bestämdes neml., att konungen skulle återlemna Gottland och betala sin faders skulder; icke pålägga någon skatt utan undersåternes samtycke; han skulle regera »genom gode inländske män» och icke draga dem någon vanbörding öfver hufvudet; i alla inre reg.regerings åtgärder i krig och fred, skulle han vara bunden af rådets beslut. Hvarje andelig l.eller verldslig frälseman skulle vara konung öfver sin landbo, konung på sin gård, kunna befästa den huru han ville och der neka sjelfva konungen inträde., men der lemna fristad åt dem som fallit i konungens onåd. Deremot skulle hvarke ingen hvarken konungens slägt eller någon ofrälse man få köpa frälsegods. Presterskapets privilegier skulle stadfästas, ingen ny medlem intagas i rådet utan de öfrigas samtycke och konungen vara skyldig att utan missnöje mottaga förmaningar o. s. v.

10 Denna Kalmare recess af år 1483 är – säger Geijer – aristokratins höjd uti Sverige och visar det mål, som den äfven här hade föresatt sig. Men Sten Sture förstod att uppskjuta beslutets verkställigheten och var icke den man, som så lätt lemnade riket ifrån sig. Han satte sig ej med öppen makt emot konungen, utan lofvade att hylla honom, såsnart han uppfyllt vilkoren i sin kungaförsäkran.|196||676| Detta drog ut på tiden, ty kung Hans hade ingen lust att återlemna Gottland, som Ivar Axelson Tott till honom öfverlemnat; ej heller ville han betala sin faders skulder. Möten efter möten höllos om dessa frågor; vid somliga blef herr Sten borta och skyllde på sina sjuka ögon; vid de öfriga blef ingenting uträttadt. Så satte herr Sten slughet mot slughet. Kung Hans förlorade tålamodet och utverkade hos påfven en bannlysning mot Sten Sture och Svv.Svenskarne danska enkedr.enkedrottningens morgongåfva i Sv., men herr Stens förtrogne, doktor Hemming Gadd, reste till Rom och utverkade bannlysningens återkallande. Johans yttersta medel var – som vi sett – att upphetsa RneRyssarne emot Fd, och detta medel verkade. slutligen.

11 RepetitionRepet. 20/11 73. Sten Sture d. ä. Sveriges intresse. Brunkeberg 1471. Christian I. Kung Hans. Kalmar Recess.

12 Sedan 150 år hade man i Sv. knappt ihågkommit RnesRyssarnes tillvaro. När nu deras samlade makt, med en aldrig förmodad styrka och på ett dittills oerhördt sätt, förhärjade Fd, uppstod öfver hela Sverige ett anskri af fasa. Allmänt beskylldes riksföreståndaren för lama och försumliga åtgärder till den östra gränsens försvar, och den pomp, hvarmed herr Sten hade uttågat mot fienden, föranledde bittra jemförelser med det ringa han dermed uträttat. Hans vänner blefvo försagde, hans fiender triumferade. När då Svante Sture i vredesmod öfvergaf finska hären, begynte herr Sten darra för sin makt, följde efter, inneslöt sig på Sthms slott och begynte underhandla med rådet, som uppsade honom tro och lydnad. Detta var 1496. Nu blef Sten Sture formligen anklagad att utan nöd ha blandat sig i den liffländska fejden; att ha lemnat Fd utan försvar; att ha låtit St Eriks banér gå förloradt under den finska fejden; att ha undanhållit Svante Sture hans arf och kallat honom fältflykting; att hafva indragit allmogen i rikets styrelse, och velat utöda rådet genom att icke besätta de lediga platserna, och slutligen att ha förhindrat verkställandet af Kalmare recess. – Dessa anklagelser|197||677| fingo i folkets ögon en bekräftelse genom allmänna landsolyckor. Svår torka och missvext inträffade; förskräckliga stormar betäckte hafven med spillror; 7000 mskormenniskor dogo af pesten i Sthm, och för att råga olyckorna lades största delen af staden genom vådeld i aska. – Nu när sjelfva himlen och hans lycka tycktes ha öfvergifvit riksföreståndaren, inkallade rådet kung Hans, som seglade med en stor flotta till Sthm, men Sten Sture drog sig till Dalarna och hotade med en ny Engelbrekt. I spetsen för en bondehär drog han mot Sthm, men planen blef röjd, en del af hären slagen, och den 11 Nov. 1497 öppnade herr Sten Sthms slotts portar för konung Hans, som två veckor derefter blef formligen krönt till Sveriges konung. Vid de båda medtäflarnes möte frågade konungen skämtsamt, om allt på slottet var väl dukadt och tillredt för att mottaga honom och hans gäster; hvarpå herr Sten svarade: »det veta de bäst, som stå bakom eders nåde, ty de hafva detta både bakat och bryggt, och tör väl hända de göra eders nåde detsamma, då de komma sig före». – När de sedan båda samtalade om rikets styrelse, skall konungen hafva yttrat: »herr Sten, ni har lemnat mig ett ondt testamente i Sverige, ty bönderna, som Gud hafver skapat till trälar, dem har ni gjort till herrar» – en i sanning stor kompliment åt en afgående regent. – Tilldragelsen firades sedan med fester och riddareslag, och om man får tro rimkr.rimkrönikan, har de adliga damernas fåfänga att vilja heta fruar icke litet bidragit till denna statshvälfning. »Hvar frälseqvinna ville heta fruga, På det de andra skulle sig för henne buga.» – Femtio herrar män af vapen riddare, barn i vaggan. – Tyskarnes förbittring.

13 Emellertid bortgaf St. Sture icke sin makt för intet. Han förbehöll sig att icke ställas till rätta för någon af sina reg. handlingar (decharge), fick stora förläningar (svårtyttFinland)svårtytt och utnämndes till rikshofmästare, medan Svante Sture utnämndes till riksmarsk. – Men herr Stens fiender gåfvo sig ingen ro. Man framsökte gamla klagomål, och det vill synas som skulle den annars utmärkte mannen ej ha kunnat två sig ren från alla beskyllningar för girighet och godtycke.|198||678| Konungen sökte bemedla tvisten. Herr Sten måste ingå en förlikning och till hälften erkänna sig skyldig, men miste ändock större delen af sina förläningar. – I fyra år satt konung Hans vid styret, men forma och derunder lät han år 1499 hylla sin då 17årige son, den sedermera så ryktbare Christian II, till thronföljare uti Sverige. Men lika litet kon. Hans förmådde lika litet som sin företrädare att hålla sig qvar på den vacklande thronen. De gamla klagomålen öfver tunga skatter och tyranniske danska fogdar begynte ånyo, Gottland gafs ej tillbaka; Svante Sture klagade att hans tjenster blifvit alltför illa belönta. En tillfällighet bragte fejden till utbrott. Konungen lät fråndöma Nils Kristerson Oxenstjerna ett laxfiske i Dalelfven, hvaröfver denne herre blef så uppretad, att han ihjälslog konungens fogde. Strax derpå reste sig Dalarna och slöto sig till herr Sten. Ryktet att konungen lidit ett stort nederlag mot Ditmarscherna skrämde hans föga pålitliga vänner i Sverige, och när Johan på sommaren 1501 kom med en flotta till Sthm, brast upproret löst. Kungen var på slottet, Sturarne i staden; ingen vågade gå till den andra utan gisslan. 12 Nov. 1501. En dag, när drottn. Christina, kung Hans’ gemål, skulle återvända till slottet från en gudstjenst i Storkyrkan, trädde herr Sten och herr Svante på hvar sin sida om henne, för att ledsaga henne tillbaka, men när man såg detta på slottet, fruktade man förräderi och vände kanonerna mot de antågande herrarne. – Dessa vredgades, och kommo ryckte med en bondehär emot Sthm. och blefvo af borgarne insläppte i staden. Kung Hans for efter förstärkning till Dmk och lemnade sin drottning med 2000 man att försvara slottet. Detta gjorde hon så manligt, att när hon i Mars 1502 måste kapitulera, återstodo af de 2000 endast 80 man. – Wadstena ett år.