2 C. X. G., som mottagit riket i fred med alla dess grannar, hade lemnat det i krig med halfva Europa. Han ensam hade i sin hand burit alla underhandl:sunderhandlingars trassliga trådar – han ensam hade ännu burit möjligheten af segerns möjlighet på spetsen af sitt svärd. Första behofvet, första omsorgen var nu att afsluta fred. – Redan 1659 hade kon. låtit börja underh.underhandlingar med Polen i Thorn, hvarifrån de flyttades till Oliva kloster. Dessa underh.underhandlingar knötos ånyo. och funno ett stöd hos Förgäfves sökte Österrike, Brdbg och Dmk att hindra fredsslutet. Förgäfves kon:skonungens död. Men Polens drottning, som önskade fred, för att få sin slägting prinsen af Condé utnämnd till thronföljare i detta rike, ochPol:nePolackerne sjelfve fruktade RnesRyssarnes ständigt vexande makt, och fr. sandebudetFr., so i hvars intresse det låg att hafva en stark bundsförvandt emot Österrike, understödde kraftigt de sv.svenska fredsunderhandlarne. Så kom man hastigt öfver alla ceremonier och inkast, och den 23 April år 1660 slötsos med freden i Oliva mellan Sv. och Polen de nästan oupphörliga krig, som utmattat dessa båda makter 100 år alltsedan 1561, först om besittn.besittningen af Estld och Liffland, sedermera tillika för thronstriderna mellan ättlingarne af det sv.svenska och det polska Wasahuset. Oaktadt Sv. då af alla sina eröfringar i Polen endast ägde Marienburg och Elbingen, med svaga, uthungrade garnisoner, som snart skulle ha blifvit tvungne att gifva sig, blefvo fredsvilkoren i detta fredsslut, hvari äfven Österr. och Bburg motvilligt förenade sig, oväntadt fördelaktiga. Österrike De sistn. makterna måste åt Sv. återlemna det eröfrade Pommern, hkethvilket den preuss.preussiska örnen redan hade ansett för sitt säkra byte. Kon. Joh. Cas. afstod alla sina anspråk på Sv:s krona och på Wasaättens arfvegods, och Pol. erkände Sv.:ssom rättmätig besittning af Estld och Liffld norrom Düna. Hert. af Kurland återfick sin frihet och sitt härjade land, både han och Polen utan all skadeersättning.
|251|
3 Derefter kom ordningen till Dnmk, der en återstod af sv.svenska hären ännu från sitt befästade läger vid Bronshöj beherrskade och utsög det olyckliga Seland och från Kroneborgs fäste beherrskade Sundet. Likasom Dd.Danskarne och Sv:s andra fiender sökt hindra freden med Polen, så sökte nu äfven Pol., Österike och Brdbg att hindra freden med Dmk. Men handelspolitiken blef här den som dikterade fredsslutet. Hvarken England eller Holland fann det förenligt med deras intressen i Ösjön att samma makt beherrskade båda stränderna af Öresund, och likasom de förut satt en damm för C. G:s djerfva anspråk, så tvungo de nu Dmk med hotelser att afstå från alla förhoppningar att återvinna sina förlorade provinser på Skandinav:s fastland. Med dem förenade sig Fr., en sv.svensk flotta lade sig åter hotande framför Dmks hufvudstad, och d. 27 Maj undertecknades freden i Köpenhamn. Vilkoren voro att Sv. skulle behålla sina i Roeskilder freden erhållna provv.provinserSkåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och ön Hven samt få tullfrihet i Sundet. Deremot afstod Sv.Trondhjems amt uti Norige och afträdde ön Bornholm, mot ersättning af adliga gods i Skåne. Gläd Ändtligen kunde Dmk och dess hufvudstad åter andas. Glädjen i det arma, utblottade Dmk var icke mindre än i Sv. Kanonsaluten från sv.svenska lägret vid Bronshöj besvarades af kanonerna från Kphmns vallar och från örlogsflottorna. Fyra dagar senare förde utmarscherade sv.svenska hären ur sitt läger för att öfverskeppas till Sv., under ett oräkneligt tillopp af åskådare från Kphmn. Stolta som segrare utt defilerade denna lilla skara förbi den danska folkmassan; den utgjorde då endast 3000 man, hvaribland äfven en ringa qvarlefva af de f.finska regementerna, men denna hand full af tappre hade nu i mer än 1 ½ år hållit Dmks rike och hufvudstad i fruktan. – Genom freden i Kphmn blef Sv:s och Dmks förh. – till 1814. – Hvälfning i Kphmn – envälde – adelns unionsplaner. Nya Sv. intogs af Holl. 1655.
|252|
4 Nu återstod Rd, hkethvilket man i Sv., med en segervanans blindhet ansåg för den obetydligaste bland rikets fiender. 1658 hade med denna makt ett stillestånd på 3 år blifvit afslutadt i Walkiasaari, dervid RneRyssarnehadeoriginal: hadt. v.tills vidare fått behålla några af dem besatta orter i Estld och Ingermanld. RneRyssarne fordrade nu att få behålla dessa orter – de ville med all gevalt hafva hamnar vid Ösjön – den r.ryska jätten kipade efter begynte att åter vädra hafsluft. ochTsar Alexei M. inkallade holländske skeppsbyggmästare och ville hafva en flotta. Den byggdes vid floden Oka och seglade derifrån ut till Kasp. hafvet, men förstördes snart af kosackerne. – Obenägenhet för fred – Äfven i Sv. krigsparti; – Militärbefälet och den rika adeln – Tillämnadt krig med Polen – 25000 m.man till Rd – Ryktet härom gjorde RneRyssarne, som vid samma tid lidit flera nederlag mot Pol.PolackenCzarnecki, mera fredligt sinnade. I Mars 1661 öppnades derföre nya fredsunderh., och den 21 Juni 1661 slöts freden i Kardis. Rnd återlemnade dervid de orter det ockuperat i Estld och Liffld, och för öfrigt upp stadfästade detta fördrag freden i Stolbova, hvartill hörde fri handel och religionsöfning. – 15000 tunnor säd åt besättningarne i Liffland.
6 För första gången alltsedan bon mer än 50 år hade nu Sv:s rike och Fd fred på alla sidor. Vuxetn i vidd och makt, fick denna nya stormakt ändtligen rådrum att ordna sig, att samla sig, hämta sig efter så långvariga skakningar och att i inre välstånd söka en varaktigare kärna för sittn politiska storhet, än vapnens osäkra framgångar. Detta blef förmyndarstyrelsens stora arbete, och det syntes verkligen på god väg att lyckas genom den starka tillvexten i handel och näringar under de första fredsåren.
7 Olyckligtvis fanns inom den styrelsen ett starkt parti, som både hatade och fruktade freden. – Adeln – Slöseri –|253| Militären. – Kl. Tott, Wrangel, B. Skytte. Folket – Redan 1663 förslag till nytt krig med Rd – Eröfring på eröfring – Pleskov, Novgorod. – Ständerna: fred. – Hvilande frågor. – – Reduktionen. Rådet, Bornholm. – Vacklande mellan krigs- och fredsparti – Bremen – Trippelalliansen 1668 – Sålde förbund för subsidier. P. Brahe t 1661 – M DelaG. och Gust Bonde 61–65. – M. DelaG 65–67. – M. Delag. och Bjelkeska partiet 67–72. – Sedan P. Brahe med sina 70 år drog sig mer och mer tillbaka, fanns ingen öfverlägsen – G. Bonde.
Trettiosjunde Föreläsningen. 21/4 65.
1 RepetitionRepet
2 C. X. G., som mottagit riket i fred med alla dess grannar, hade lemnat det i krig med halfva Europa. Han ensam hade i sin hand burit alla underhandl:sunderhandlingars trassliga trådar – han ensam hade ännu burit möjligheten af segerns möjlighet på spetsen af sitt svärd. Första behofvet, första omsorgen var nu att afsluta fred. – Redan 1659 hade kon. låtit börja underh.underhandlingar med Polen i Thorn, hvarifrån de flyttades till Oliva kloster. Dessa underh.underhandlingar knötos ånyo. och funno ett stöd hos Förgäfves sökte Österrike, Brdbg och Dmk att hindra fredsslutet. Förgäfves kon:skonungens död. Men Polens drottning, som önskade fred, för att få sin slägting prinsen af Condé utnämnd till thronföljare i detta rike, och Pol:nePolackerne sjelfve fruktade RnesRyssarnes ständigt vexande makt, och fr. sandebudet Fr., so i hvars intresse det låg att hafva en stark bundsförvandt emot Österrike, understödde kraftigt de sv.svenska fredsunderhandlarne. Så kom man hastigt öfver alla ceremonier och
inkast
, och den 23 April år 1660 slötsos med freden i Oliva mellan Sv. och Polen de nästan oupphörliga krig, som utmattat dessa båda makter 100 år alltsedan 1561, först om besittn.besittningen af Estld och Liffland, sedermera tillika för thronstriderna mellan ättlingarne af det sv.svenska och det polska Wasahuset. Oaktadt Sv. då af alla sina eröfringar i Polen endast ägde Marienburg och Elbingen, med svaga, uthungrade garnisoner, som snart skulle ha blifvit tvungne att gifva sig, blefvo fredsvilkoren i detta fredsslut, hvari äfven Österr. och Bburg motvilligt förenade sig, oväntadt fördelaktiga. Österrike De sistn. makterna måste åt Sv. återlemna det eröfrade Pommern, hkethvilket den preuss.preussiska örnen redan hade ansett för sitt säkra byte. Kon. Joh. Cas. afstod alla sina anspråk på Sv:s krona och på Wasaättens arfvegods, och Pol. erkände Sv.:s som rättmätig besittning af Estld och Liffld norrom Düna. Hert. af Kurland återfick sin frihet och sitt härjade land, både han och Polen utan all skadeersättning.
|251|3 Derefter kom ordningen till Dnmk, der en återstod af sv.svenska hären ännu från sitt befästade läger vid Bronshöj beherrskade och utsög det olyckliga Seland och från Kroneborgs fäste beherrskade Sundet. Likasom Dd.Danskarne och Sv:s andra fiender sökt hindra freden med Polen, så sökte nu äfven Pol., Österike och Brdbg att hindra freden med Dmk. Men handelspolitiken blef här den som dikterade fredsslutet. Hvarken England eller Holland fann det förenligt med deras intressen i Ösjön att samma makt beherrskade båda stränderna af Öresund, och likasom de förut satt en damm för C. G:s djerfva anspråk, så tvungo de nu Dmk med hotelser att afstå från alla förhoppningar att återvinna sina förlorade provinser på Skandinav:s fastland. Med dem förenade sig Fr., en sv.svensk flotta lade sig åter hotande framför Dmks hufvudstad, och d. 27 Maj undertecknades freden i Köpenhamn. Vilkoren voro att Sv. skulle behålla sina i Roeskilder freden erhållna provv.provinser Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och ön Hven samt få tullfrihet i Sundet. Deremot afstod Sv. Trondhjems amt uti Norige och afträdde ön Bornholm, mot ersättning af adliga gods i Skåne. Gläd Ändtligen kunde Dmk och dess hufvudstad åter andas. Glädjen i det arma, utblottade Dmk var icke mindre än i Sv. Kanonsaluten från sv.svenska lägret vid Bronshöj besvarades af kanonerna från Kphmns vallar och från örlogsflottorna. Fyra dagar senare förde utmarscherade sv.svenska hären ur sitt läger för att öfverskeppas till Sv., under ett oräkneligt tillopp af åskådare från Kphmn. Stolta som segrare utt defilerade denna lilla skara förbi den danska folkmassan; den utgjorde då endast 3000 man, hvaribland äfven en ringa qvarlefva af de f.finska regementerna, men denna hand full af tappre hade nu i mer än 1 ½ år hållit Dmks rike och hufvudstad i fruktan. – Genom freden i Kphmn blef Sv:s och Dmks förh. – till 1814. – Hvälfning i Kphmn – envälde – adelns unionsplaner. Nya Sv. intogs af Holl. 1655.
|252|4 Nu återstod Rd, hkethvilket man i Sv., med en segervanans blindhet ansåg för den obetydligaste bland rikets fiender. 1658 hade med denna makt ett stillestånd på 3 år blifvit afslutadt i Walkiasaari, dervid RneRyssarne hadeoriginal: had t. v.tills vidare fått behålla några af dem besatta orter i Estld och Ingermanld. RneRyssarne fordrade nu att få behålla dessa orter – de ville
med all gevalt
hafva hamnar vid Ösjön – den r.ryska jätten kipade efter begynte att åter vädra hafsluft. och Tsar Alexei M. inkallade holländske skeppsbyggmästare och ville hafva en flotta. Den byggdes vid floden Oka och seglade derifrån ut till Kasp. hafvet, men förstördes snart af kosackerne. – Obenägenhet för fred – Äfven i Sv. krigsparti; – Militärbefälet och den rika adeln – Tillämnadt krig med Polen – 25000 m.man till Rd – Ryktet härom gjorde RneRyssarne, som vid samma tid lidit flera nederlag mot Pol.Polacken Czarnecki, mera fredligt sinnade. I Mars 1661 öppnades derföre nya fredsunderh., och den 21 Juni 1661 slöts freden i Kardis. Rnd återlemnade dervid de orter det ockuperat i Estld och Liffld, och för öfrigt upp stadfästade detta fördrag freden i Stolbova, hvartill hörde fri handel och religionsöfning. – 15000 tunnor säd åt besättningarne i Liffland.
5 RepetitionRepetition. 20/4 69. Förmyndarstyrelsen. Fd. – Tillbaka. – Krigarne. Drottningen. Hertigen. H. Fleming. Reger.formen. Oliva 23/4 60. Kphmn 27/5 60 Kardis 21/6 61.
6 För första gången alltsedan bon mer än 50 år hade nu Sv:s rike och Fd fred på alla sidor. Vuxetn i vidd och makt, fick denna nya stormakt ändtligen rådrum att ordna sig, att samla sig, hämta sig efter så långvariga skakningar och att i inre välstånd söka en varaktigare kärna för sittn politiska storhet, än vapnens osäkra framgångar. Detta blef förmyndarstyrelsens stora arbete, och det syntes verkligen på god väg att lyckas genom den starka tillvexten i handel och näringar under de första fredsåren.
7 Olyckligtvis fanns inom den styrelsen ett starkt parti, som både hatade och fruktade freden. – Adeln – Slöseri –|253| Militären. – Kl. Tott, Wrangel, B. Skytte. Folket – Redan 1663 förslag till nytt krig med Rd – Eröfring på eröfring – Pleskov, Novgorod. – Ständerna: fred. – Hvilande frågor. – – Reduktionen. Rådet, Bornholm. – Vacklande mellan krigs- och fredsparti – Bremen – Trippelalliansen 1668 – Sålde förbund för subsidier. P. Brahe t 1661 – M DelaG. och Gust Bonde 61–65. – M. DelaG 65–67. – M. Delag. och Bjelkeska partiet 67–72. – Sedan P. Brahe med sina 70 år drog sig mer och mer tillbaka, fanns ingen öfverlägsen – G. Bonde.