Femtonde Föreläsningen. 6/3 65

|104|

Femtonde Föreläsningen. 6/3 65.

1 RepetitionRepetit. 22/2 69. Prag 16 Juli 48. K. Gustaf. Öfvers. af 30åra Kr. Dess ändamål. Dess härjningar. Dess följder. –

2 Fredsorsaker: – Krigets olyckor. – Kejsaren och hans bundförvandter – – Bajern – Spanien, Portugal uppror. – Frankrike – Holland – Sverige – Tyskland – Första Saxiska fredsförslagen – Banérs segrar – Torstensons dito. – Sv. mindre angeläget. – Kejsaren sände först Lutzov till Hambg 1638 – Fredskongress 1643, sv.svenskarne i Münster, fransmännen i Osnabrück. – Johan Ox. Adler Salvius – Medlare Venedig,original: Venedig Spanien, Holland, påfven, alla tyska stater – Arméerna. Fransmännens ståt. Kejs. Trautmansdorfe. – Kejs:sKejsarens sändebud kom först, d. 30 Juli – Sv. Fransmännen sist: i Mars och Maj 1644. – Hela detta år förgick i tvister om toma titlar och företräden. – 1645 de första anspråken – krigslyckans vexlingar. – Ränker – bakslughet. – 6 band. – Först Fr. och Sv:s ersättningsanspråk. – Orsaken. – Prutningar (Sv. hela Schlesien, hela Pommern) Fredsslutet den 14/24 Oktober 1648. – Nürnbg 1650: Frankr. fick stadfästelse på biskopsd.biskopsdömena Metz, Toul och Verdun (1552), största delen af Elsas med G och rättighet att hålla garnison i Filipsbg, men skulle betala 3 mill.millioner livres åt erkehert. Ferdinand Karl. K. G. Piccolom. Skildes. Tyskarne klagade med skäl, att deras rikes förmur sålunda blifvit såld åt en ständigt eröfr.lysten granne.

3 Sverige erhöll VorPommern med Rügen, Usedom, Wollin,original: Wollinsvårtytt Stettin, arfsrätt staden Wismar med dess område, samt biskopsdömena Bremen och Werden och 5 millioner rksd.riksdaler (af 20 m.) Län under tyska riket: 3 röster. I st.stället för Osnabrück 80,000 rdr.riksdaler Det var sistn. anspråk, som de sista åren hållit Sv:s härar och soldtrupper vid godt mod, ty summan skulle hufvudsakl. utgå till deras tillfredsställande. Hvar ryttare erhöll 40 rdrriksdaler och hvar soldat 12 rksdrriksdaler, befälet i proportion. K. G. fick 60,000 rdrriksdaler, G. Horn, Torstenson och Wrangel hvardera 30,000, Banérs barn, Königsmk 12000, Wittenbg, A. Lillje 15000, Magnus dela G. 22,000. – I en heml.hemlig artikel utfäste sig kejsaren att till drottn. Kristina personligen utbetala 200,000 rdrriksdaler, och dessutom efterskänktes 400,000, som utgjorde de nya provinsernas skatt till tyska riket.

|105|

4 Sv:s bundsförvandt Hessen K. erhöll abbotsstiftet Hirschfeld, 4 amt och 600,000 rdrriksdaler. – Brandenburg, hvars original: Kärnankärnan till den blifvande stormakten Preussen som från denna tid begynte äta omkring sig i T:land, erhöll i ersättning för VorPommern, biskopsstift. Halberstadt, Magdeburg, Minden och Cammin. Bajern behöll kurfurstevärdigheten samt Öfre Pfaltz – för pfaltz. husets återstående besittningar inrättades en åttonde kurfurstevärdighet. – Meklenbg och några andra t.tyska stater fingo ersättning. Allmän amnesti utfärdades. – Religionsfreden i Augsburg stadfästades och utsträcktes till de reformerta. – Vigtigast för Tysklands inre förhållanden var att de tyska staternas gamla, ännu till namnet qvarstående länspligtighet under kejsaren i Westfal. freden upphäfdes och derefter hvarje tysk stat blef sjelfständig, hvarje furste suverän, så att kejsaren derefter erhöll endast ledningen af det tyska förbundets angelägenheter och ingenting kunde företaga i riksfrågor utan riksständernas bifall. Härigenom fullbordades Tysklands splittring – Fr.– Sv. Fordom: påfven X kejsaren, korset, svärdet. – Luther bröt påfvedömet – G. A. bröt kejsaredömet. – Protestantismens blodsdop och erkännande – med den Tankefriheten. Den polit. friheten. – Följderna: för T:land fattigdom och förnedring, vanmakt och splittring, moraliskt elände, kryperi för makten, franskt inflytande, franska seder. – För Frankrike inkastades på den bana af eröfringar, som sedan fullföljdes af Ludvig XIV och för en yttre glans åsidosatte folkets välfärd till 1789. – Sverige inkastades likaså på denna glänsande bana, som förde genom så många segrar och skiften först till aristokratin, sedan till enväldet, slutligen till fallet. 1741 – fFolkets håg riktades uteslutande på krig – häraf aristokratins makt – ökadt af de hemkommande krigarnes vana vid sjelfsvåld – vanan att lefva för dagen –original: dagen Spelare – prakt och öfverflöd – Vikingatiderna gingo igen. – Fd. – Stora vinningen.

|106|

5 Innan vi afsluta berättelsen om 30åra kriget, är det billigt att egna ännu en blick åt de f.finska landsmän som i denntta långa storartade europeiska vapenskifte med med offrat sitt blod och sin bästa kraft för första gången köpt Fd en rättighet verksam andel i bestämmandet af Europas öden. Att denna andel icke var ringa, finna vi deraf, att det f.finska namnet, ehuru doldt under det svenska, dock likasom lyfte igenom och qvarlemnat tydliga spår både i tideböckerna och uti folkens minnen. Icke böra vi derföre af nationalfåfänga öfverskatta landsmäns bragder och egna vapens ära – vi hafva erkänt det obestridliga faktum, att sv. fanan dessa bragder utfördes under sv.svensk fana, i Sv:s namn och vid sidan af sv.svenska vapenbröder, som voro Ff.Finnarne till antal öfverlägsna, likasom vid sidan af skottar, fransmän och tyskar. Men emedan hvarje nation, och Svv.Svenskarne icke minst, har en böj ser sakerna ur sin synpunkt och alla 30åra krigets hos oss lästa häfdatecknare varit ant.antingen Svv.Svenskar l.eller Tyskar, är det naturligt, att äfven den berättigade andel, som i detta krig tillkommer Ff.Finnarne, blifvit hos dessa häfdatecknare ant.antingen glömd eller bortskymd. Det är således rättvist, att samma bragder skildras engång äfven ur f.finsk synpunkt, med historiens oväld, utan ett öfverskattande, som från vår sida endast vore löjligt obefogadsvårtyttt i godt, men äfven också utan det underskattande, som våra landsmän torde från andra håll ha erfarit. Denna historia är icke skrifven ännu, och jJag beklagar att här endast kunna framställa några spridda drag derutaf, likasom jag vid några föreg.föregående tillfällen sökt bilda oss en oväldig åsigt om den andel i krigsäran, som tillkommer Ff.Finnarne.

6 Räkna vi att under de 18 åren från 1630 till o. m. 1648 54000 man om året blifvit i Fd|107| utskrifne till krigstjenst och öfversände till T:land, till Ösjöprovinserna eller till tjenst på sv.svenska flottan, hkenhvilken beräkning snarare är för låg, än för hög, emedan vi veta att under G. A:s föreg.föregående krig Fd uppställde omkr.omkring 5000 m.man om året – så utgjorde detn offer skatt af blod, som Fd betalat till 30åra kriget omkr.omkring 76,000 man – ett oerhört antal på en tid, när invån. folkmängden icke anses ha öfverstigit 5400,000 invånare. Af dessa 76,000 kommo återvände ganska säkert endast hvar 4:de eller 5:te till hemlandet, oftast brutne af mödor och blessyrer. De dubbla och tredubbla gärderna, som utskrefvos alltsedan 161730 för krigets behof, utgöra Fds kontribution i pgarpengar, och proviant, hästar och och krigsförnödenheter, som icke kuanna med någon tillförlitlighet till beloppet beräknas. DenOch denna kontribution torde föga motsvarats af den andel i bytet, som f.finska krigare hemförde till deras land, ty allrastörsta delen deraf gick till Sv. – De indirekta förlusterna för Fds handel och näringar kunna likaså litet till ziffran beräknas; men då man ej kan tänka sig, att ett land kan bära så dryga bördor, utan att någonstädes få medel dertill, så måste vi antaga att någon ersättning vunnits i den raskare företagsamhet, den ansträngdare verksamhet, som åtföljer krigen.

7 Strax efter Westfal. freden l.eller 1655 befinnes den finska armén hafva utgjorts af följande regem.regementen

8 Kavalleri: Adelsfanan 800 m.man – Åbolänningar 1,202. – Tavastehus dragoner 1,215. – Wiborgs läns dragoner 1,198 – Summa kavalleri 3,615 m.man

9 Infanteri: Österbottens reg.regemente 2006 m.man – Åbo läns reg.regemente 1126 m.man – BborgsBjörneborgs reg.regemente 1057 m.man – Tavastehus reg.regemente 829 och Wiborgs reg.regemente 1,198 m.man – Summa infanteri 6,094 m.man = Landtrupper 9,709. – Med 600 båtsmän 10,309.

|108|

10 Wi ha sett huru krigskonsten under 30åra kriget alltmera ledde derhän, att rytteriet blef det förnämsta vapnet, som afgjorde stridens utgång, under det att infanteriet alltmera glesnade och proportionen minskades. – Bland sv.svenska arméns kavalleri intogo Ff.Finnarne obestridt främsta rummet, hkethvilket de endast vid några tillfällen delade endast med Smålänningarne och Skottarne. Demmin, Breitenfeld, Alte Veste,original: Alte Veste Lützen, Wittstock, Leipzig, Neuburg, Schlesien, Jankovitz m. fl. – Det f.finska infanteriet utmärkte sig likaledes vid flera tillfällen, såsom Bfeld, Wurtzbg, Lützen; användes sedermera mest vid stormningar och fästn:sfästningars försvar. – Det finska sjöfolket deltogo i sjöslagen vid Femern och Laaland 1645. – Bland de f.finska härförarne i detta krig var Åke Tott snöplogen, både den äldste och den som tidigast tog afskedades ur tjensten 1632. Hans lefnad och karakter ha vi skildrat förut. Med Tottarnes stolta ärelystnad förenade han i sina ådror det heta Wasablodet och var lika öfvermodigt tapper i striden, som han i det enskilda lifvet var ett praktexamplar af de kavaljerer från denna tid, som W. Scott så ypperligt skildrat från Stuartarnes tidehvarf och som till Fds skogar från utl.utlandet endast hemförde andra länders adels obändiga förakt för –

11 Sonen Klas Tott. Riksamiralen Klas Fleming ha vi likaså redan skildrat. Han var ett praktiskt ordnande hufvud, oförskräckt krigare, duglig sjöman, redlig fosterlandsvän – lefde och dog mest utom Fd.

12 Dernäst G. Horn. I sitt fängelse skref han en bok »om en fältherres pligter.» – 1642 utvexlad mot generalerne Hofkirchen, Buchheim och den fruktade De Werth. Från Ingolstadt tog han återvägen öfver Frankrike – öfverallt hedrades som en furstlig person – och när han besökte Ludvig XIII i Perpignan, saluterades han af hela franska armén. – Vid återkomsten tog han sin plats i rådet – mot Dmk 1644, 45. –

|109|

13 RepetitionRepetition 23/2 69. Freden. – Kejsaredömet. Fds andel. Krigarne.

14 Erik Slange. Ätten (Schlange) hörde till de mest ansedda i Fd på 1500 talet och skref sig till Wiurila och Balkis. Fadren Klas Slang utmärkte sig under G. A:s krig med Rd, var en tid underståth.underståthållare i Narva och erhöll betydande förläningar i Bjerno. Sonen trädde i fadrens fotspår, utbildades i Polen m. m. och erhöll för sin utm.utmärkta tapperhet vid Neubgs försvar 1641 hedersnamnet den sv.svenska Leonidas. Vid belägringen af Saalfeld hade han mist venstra armen – vid i slaget vid Leipzig 1642, der han anförde sv.svenska härens venstra flygel, stupade han genast i början af slaget för en pistolkula. Han E. Slang var då gen.major Han och synes ha varit en af dem, som föga syntes, men uträttade mest. Gång efter gång finner man honom i förbigående omtalad – han E. Sl. slog fienden. o. s. v. Med honom utgick hans ätt.

15 Arvid Wittenberg var son till ståth.ståthållaren öfver Nyslotts län, sederm.sedermera assessorn i Åbo hofrätt Hans Wittenberg – af en längesedan inflyttad tysk slägt, som skref sig till Waderhoff, Gerknäs (= Eriksnäs) och Sparbacka (= Johannisberg). A. Wbg ingick i krigstjenst 1622 och blef 1629 kapten, efter ett djerft och lyckadt försök att undsätta Strassburgs fästning. Hans namn förekommer nästan på hvarje blad i 30 åra krigets historia, och alltid med ära, oftast med framgång. I slaget vid Hameln 1633 anförde han Ff.Finnarne jemte Stålhandske. Vid Nördl. blef han fången, men snart derpå utvexlad och utmärkte sig i spetsen för Ff.Finnarne uti slaget vid Wittstock 1636. – 1637 nedgjorde han en division af de kejs.kejserliga vid Mellentin och 1639 bidrog han väsentligen till Sv:s seger vid Chemnitz. I en rad af lyckliga fäktningar slog han fientliga skaror gång efter gång; led också engång, i April 1640, ett nederlag vid Plauen. – När Banér hade dött i Maj 1644,|110| var Wtbg en af de tre, som den döende fältherren anförtrott öfverbefälet. Fienden ville begagna sig af Sv:s bestörtning och anföll dem d. 19 Juni 1641 med stor häftighet vid Wolfenbüttel. Genom lottning mellan de tre hade Wbg blifvit utsedd tillatt den dagen föra öfverbefälet. Och han mottog fienden – bajrare – såsom denne ej hade väntat. Nästan hela det bajerska infanteriet blef förstördt – mellan 5 och 6000 man stupade, 500 blefvo fångne, fienden förlorade kanoner, tross och 24 fanor: Piccolomini sjelf blef sårad. – Sent på hösten 1641 kom Torstenson till hären och sände Wbg före sig till Schlesien. Der tog Wbg det starka Glogau med storm d. 24 April 1642, och var sedan med om att slå F. A. af S. Lbg vid Schweidnitz. – Vid Leipzig s. å.samma år anförde Wbg Sv:s högra flygel – vi minnas huru hans tapperhet väsentligt bidrog till denna lysande seger. – Och 1643 slog han Piccolomini för andra gången vid Senftenberg – kort derpå skingrade han hans kroater helt och h.hållet vid Zwian. – I kriget mot Dmk anförde Wbg en af de kolonner som inträngde i Holstein. – Så bar det åter af med på T:sons blixtlika bana nedåt Böhmen, och här var det som A. Wbg anförde Sv:s högra flygel vid Jankovitz 1645. – När då vägen var öppen förde Wbg sina f.finska ryttare ända till bryggan vid Wien, öfverallt utbredande häpnad bland fienden. – När sedan T:son lemnade armén, anförtrodde han befälet åt Wbg, tilldess rådet utnämnt en ny fältherre. Hvarföre godkände ej rådet T:sons val – orsaken – 1646 kämpade Wbg mot Montecucoli i Schlesien – med stor skicklighet – och framgång – jagade sin|111| motståndare ända till närh. af Prag. Innan kort hade han eröfrat både Mähren och Schlesien. Detta var hans svar. – Sedan följde Wbg med samma trohet K. G. Wrangels fanor – och hans sista bragd under 30åra kr.kriget var intagandet af fästet Tabor d. 30 Aug. 1648, der han tog rikt byte, hvarefter han ännu d. 13 Sept. slog kejs.kejserliga armén under Buchheim och tog B. till fånga.

16 RepetitionRepetit. Westfal. freden 24 Okt. 1648. Följder. Fds kontribution Åke Tott. Klas Flg.original: Klas Flg G. Horn. E. Slange. Arv. Wittenbg.