Trettioförsta Föreläsningen 19/4 66

Trettioförsta Föreläsningen 189/4 66.

1 Repetition1775: Finland. Jordbruket m. m. Spanm.export. Helsovård. Wasa hofrätt. Kuopio, Tfors, Ka 6 Juni 79. Kuopio 5 Mars 76–82. – Kaskö 30 Juli 85. Missnöjet. Handeln. Beväpnade neutraliteten mellan Sv., Rd, Dmk. Partierna Ostind. komp. förnyades på 23 år. – Vestind. komp. nytt – Barthelemy. – Grönl. kompan.svårtytt

2 RepetitionMyntrealisationen 50 % Tortyrens afskaffande Strafflagar mildras. Religionsfrihet: Bref af Pius VI. Kath. gudstj.Katholsk gudstjenst i Sthm och luthersk i Rom. Under det att i Tyskland dr Barth landsförvistes för det han öfvs.öfversatte Nya Testam.

3 Försvarsväsendet: fästningar (Sveabg, Thus), flottan – Wasaorden (vasen) för jordbruket. Fd. Skattläggn. dittills ojemn. Savolaks och Karelen hade dittills aldrig varit refvade, hkethvilket gjorde så mycket större villervalla, som t. ex. den enda socknen Kuopio upptog 51 sv.svenska qv.qvadratmil. – FörDet var för att få reda i denna villervalla, som länens antal förökades från 4 till 6.

4 – 1777 i Juni resa till Pbg – till 16 Juli – väl emottagen – dyrbara presenter – käpp, värd 60,000 rubel. – Ändamålet: att utplåna intrycket af 1772. – Vanns – (Köpenhamn, surpris), – Nationaldrägten – Ulr. Scheffer piket – blindhöna – Ej krig sålänge de lefde

|215|

5 Det första allvarsama missnöjet uppstod år 1775 emot en åtgärd, som nästan intager främsta rummet bland så många anklagelser mot Gustaf III, nemligen hans bränvinslagstiftning. Det är bekant, huru ingen fråga både i Sv. och Fd under de sednaste hundra åren blifvit så lifligt diskuterad och gså experimenterad på alla möjliga sätt. Mången tror att det är G. III, som infört bränvinet i landet, eller åtm. lärt folket supa. Rätta förhållandet är, att man har säkra spår af bränvinets tillvaro i Sv. redan år 1498, ehuru det länge i början tillverkades endast som medicin på apotheken. Gustaf Wasa föreskref att man skulle gifva bränvin åt trupperna i Wiborg, för att lifva deras mod emot Ryssen. Redan under denne konungs regering blef det på en del orter så allmänt, att reg.regeringen måste förbjöd all bränvinsbränning under missvextår. I Fd var det ännu på i början af 1700 talet föga kändt. – Puhakka. – På näsdukarna. G. III:s tid. Det var kanhända fallet i landets inre och aflägsnare delar. Vid kusterna utbredde sig bränvinsfloden öfverallt under frihetstiden. Den tidens styrelse ömsom tillät, ömsom förbjöd bränvinet, men när G. III uppsteg på thronen, var det tillåtet mot en viss afgift till kronan, utgörande för hela riket 11 tunnor guld. G. III förbjöd det i början allenastdeles (Bellmans klagovisa: »Bränvinsförbudet må nu gerna vara»); dock skulle afgiften till kronan fortfara. Några a Spanmålsexport. Några år derefter, när kon.konungen vid myntrealisationen var öfvertagit rikets bankens skuld och statskassan var i sådant trångmål, att man »ej såg någon dag», tillgrep kon.konungen en utväg, som redan 1747 var af ständerna föreslagen och som äfven i andra länder var bruklig, neml. att förklara bränvinet för en nödvändighetsvara och bränvinsbränningen för ett regale. Den utbjöds då, som i våra dagar, åt förpaktare, men då inga anmälde sig, uppförde kronan stora brännerier öfverallt i riket, hkahvilka sedan utarrenderades åt enskilde personer. Åtgärden var i sig sjelf högst opopulär – ty att röra vid bränv.bränningen, det var att röra vid bondens ömtåligaste sida, det finna vi af våra dagars erfarenhet. Följden var också olycksbringande, – bränvinet rann ut i strömmar, man söp för fäderneslandet; och likväl bortläkte den förmodade stora vinsten för det mesta i arrendatorernes och lönnbrännarnes fickor.|216| Krogar vid kyrkorna.original: kyrkorna Vid 1786 års riksdag erkände kon.konungen sitt misstag och erbjöd sig att upphäfva regalet, mot en årlig skatt till kronan af 18 t:rtunnor guld. Ständerna vägrade, och derefter infördes ett nytt bränvinsarrende, så att enhvar som ville fick bränna den ädla varan, mot afgift till kronan. Hela denna fråga efterlemnade emellertid ett frö till missnöje, som skickligt begagnades af kon:s fiender.

6 En annan anledning till obelåtenhet voro de ryktbara tjensteackorden. Det hade varit tillåtet eatt en officer, som i öfrigt ansågs kompetent, kunde köpa sin grad i armén af sin företrädare och på samma sätt sälja den åt sin efterträdare. Dessa tjensteköp la blefvo nu förbjudna, och de, som betalt sina tjenster, skulle vid afskedstagandet få ersättning ur pensionskassan. Men nu kom en mängd officerare, som hade vänner vid hofvet, och begärde i enskild nådeväg att få köpa eller sälja sina grader, liksom förut. Det beviljades, och undantagen blefvo snart allmännare än sjelfva regeln. Häraf uppstod mycken villervalla, många ansågo gamla officerare ansågo sig förfördelade och togo afsked, andra det klagades att alla tjensterne derigenom blifvasvårläst p.g.a. överskrivningit dyrare än förr. Prestlägenheter.

7 Men all denna obelåtenhet kände sig ännu vanmäktig mot den allmänna tillfredsställelsen, när en ganska oväntad och lycklig tilldragelse gaf kon.konungen anledning att s:kallasammankalla rikets ständer år 1778. Kon. Gustafs och drottn. Sofia Magdalenas äktenskap hade ej varit lyckligt. De hade länge lefvat åtskilda, intilldess att tre af kon:s förtrogne, Munck, Ehrensvärd och Ekeblad, ishtisynnerhet M. lyckades tillvägabringa en försoning, der båda makarna erkände sina fel och med tårar – Deras nära 12 åriga förening hade härtills varit barnlös, kon.konungen hade förlorat hoppet om en thronarfving och utsett sin närmaste bror hertig Carl till sin efterträdare, när slutligen drottn. d. 1 Nov. 1778 skänkte honom en prins, den sedermera så olycklige Gustaf IV Adolf. Kon:s och hela rikets utomordentliga glädje öfver denna lyckliga tilldragelse stördes likväl snart af husliga sorger. Det var den häftiga, misstänksama enkedrottningen, och den tanklöse hert. Carl,|217| som först gåfvo anledning till en oförskämd smädelse, hvilken genljudat ända till våra dagar och som innebar ingenting mindre, än att den fromma, i all sin vandel så englarena drottn. Sofia Magdal. skulle med kon:s eget samtycke ha blifvit i hem lagligen skild från sin gemål och i hemlighet vigd af erkebiskop Wingård med stallmästaren Munck, hvarföre den nyfödde prinsen då skulle ha varit hans och icke konungens son. Det är lätt att föreställa sig med hkenhvilken begärlighet kon:s fiender skulle omfatta, utsprida och med de svartaste lögner söka bevisa en så ytterlig skandal, så mycket mer som thronföljarens berättigande till kronan derigenom sattes i fråga. Smädelsen utbredde sig derföre med ökad det ena tillägget efter det andra öfver hela G. III:s och hela G. IV Adolfs regeringar och bidrog ganska verksamt, om icke direkt till G. IV Adolfs afsättning 1809, så desto mer till uteslutandet af hans ätt ifrån sv.svenska thronen. Hela dennaoriginal: Denna historie är dock endast en af dessa mörka fläckar, som blott i en så upprördt och moraliskt sjunket tidehvarf som G. III:s, kunde spridas och tros, och jag nämner blott, emedan det är en pligt mot den historiska sanningen, en pligt mot drottn. Sofia Magdalena och G. III, att förklara hela denna berättelse för smädelig lögn, såsom den inför den mest samvetsgranna forskning visat sig vara. Redan förut har Geijer m. fl. allvarligare häfdeforskare dragit den starkt i tvifvel, men först nyligen har v. Beskov med yttersta omsorg granskat och sammanställt alla de många dithörande berättelser, som härtills varit i omlopp, – och för ingen enda af dem finns ens ett sken af bevis, som skulle uthärda en närmare pröfning. Alltsammans reducerar sig vid närmare påseende till ett hofsqvaller, som var så begärligt för tidens skandalkrönika, – samma sqvaller, som sedan åberopades äfven emot den olyckliga drottn. M. Antoinette, för att afmåla henne som en styggelse ibland qvinnor.|218| Det enda verkliga i berättelsen reducerar sig dertill, att kon. Gustaf af denna anledning upptog sin mors, enkedrottningens oförsigtighet ytterst illa och att från denna stund en söndring inträffade mellan mor och son och fortfor ända till enkedrottningens död 1782. Försoning.

8 RepetitionRepetition 21/11 70. – Oförsigtighet. – Resa till Pbg. – Bränvinet. – Tjensteackord. – 1 Nov. 1778. – Smädelse.

9 Ständerna vorooriginal: vor, med anledn. af den förväntade lyckliga händelsen i kungafamiljen, skalladesammankallade till d. 19 Okt. 1778 och bjödos af kon. till faddrar för den nyfödde kronprinsen. Ständerna svarade med att bevilja som faddergåfva 42 trtunnor guld och ställde till kon:s förfogande andra 50 trtunnor g.guld för oförutsedda händelser. – För öfr.öfrigt var denna riksdag eg.egentligen vigtig såsom ett slags bekräftelse och komplettering af 1772 års reg.formregeringsform och på det hela mycket loyal. För riddarhuset infördes ånyo 1626 års indelning i 3 klasser, hkenhvilken hade varit aflagd sedan 1719. Relig.frihetensvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande. – De ofrälse stånden täflade i underd.underdånigt nit, sjelfva bränvinsfrågan – men ett hemligt missnöje gäste bland adeln och yppade sig först i frågan om bankens förvaltning – säkerställas – A. Fersen banken – tysthetslöfte

10 Slutet blef att kon. skyndade att hemförlofva ständerna och beslöt att icke så snart s:kallasammankalla dem ånyo. – Efter denna tid trodde man sig också förmärka, att kon.konungen begynte regera mera enväldigt än förr. – Hans popularitet var ännu så stor, att han lyckades i en förändring, hvari man sett de mest absoluta reg.regenter misslyckas, neml. inför.införandet af den s. k. sv. nationaldrägten – frivilligt – reflexioner.

11 Vid denna tid: tryckfriheten. – 1772 till allm. lagen. – I början, när opinionens vindar öfverallt blåste med, var G. III en vän af tryckfriheten och förklarade den för reg:sregeringens likasom folkets säkraste värn – Utvidgades – liberalt – Det var likväl på en tid, när i sj.sjelfvaste London John Wilkes insattes i Tovern och hans tidskrift North Briton offentl. brändes af bödeln, för det han tillåtit sig förklenande yttranden om G. III – och medan|219| det fria Schweitz hade en censur, som strök alla för de styrande misshageliga artiklar ur tidningarna. Om Kopernik. systemet – mot bibeln – infusionsdjuren mot anständigheten. 1783, 85 – Men efter 1778 motvind i opinionen – och 1780, utkommo flera förordningar, som alldeles upphäfde tryckfrihetens anda – böter – ansvar för boktryckare – Och det blef tyst i tryckpressen, men desto bullersamareoriginal: bullersamar i det hemliga skandalskrifveriet. Alla lögner, alla smädelser dolde sig nu under trycktvångets mantel och blefvo trodda på den grund, att de föregåfvo sig ej kunna som sanningar framträda i tryck. – Åbo Tidningar upphörde 1779–81. – Sv. Lag förbjuden, tryckfel – Halldin, Schildt till döden för bränvinsbränn. Benådades. – Den ena tvångsförordningen ledde till den andra. 1787 nödgades reg.regeringen låta utgå en särskild »kungörelse och varning mot obehöriga och vrånga omdömen om kgl. Maj:s författningar», och allt klander förbjöds vid dödsstraff. – Ej tillämpadt, men principen var farlig. 1788. – 1790 indrogs tidskriften »Medborgaren», »emedankonsekvensändrat/normaliserat, som det hette, red. med en mindre lycklig urskiljning i valet af ämnen och sättet att dem behandla illa uppfyllde hvad allm. bordt sig förvänta». Literatur och politik skildes åt. Stockholmsposten »mot ledsnad», »emedankonsekvensändrat/normaliserat i en monarkreg.monarkregering, der folket är entledigadt från alla bekymmer om egen välfärd, der en arbetar och millioner njuta, ingenting är farligare, än att lemna hopen åt den syslolöshet, som en oafbruten sällhet nödvändigt medförer.» Det var Kellgren, »som sjöng kärleken, men hellre skulle hafva sjungit friheten». – Förbud att införa något om fr.franska revolutionen – Slutl. förbud 1792 d. 9 Febr. att trycka något, som rörde kon:s l.eller riksens ständers göromål. – Det var en sluttande bana, som ledde till fall, – och samme konung, som sjelf yttrat att intet tryctvång hade kunnat hindra Carl I:s afrättning l.eller Jakob II:s afsättning, bevittnade få veckor derefter med sitt eget blodiga slut sanningen af sina egna ord 1774: »för att riket ej skulle återföras till fordna ohyggliga osäkerhetstider, fordrades att tryckfriheten, beskyddad och bibehållen, upplyste allmänheten om dess sanna väl och ej lät regenten vara okunnig om dess tänkesätt.»

|220|

12 RepetitionRepetition. Resa till Pbg, 77. Kphmn. Bränvinet. Tjensteackorden. Pastoraterna Kronprinsens födelse Enkedrottn. hert. af Småland. 1778 års riksdag Riddarhusordn. Banken – Nationaldrägten, svart och röd. Lättare att ändra lagar, än seder.