Femtonde Föreläsningen. 26/3 72

|368||384|

Femtonde Föreläsningen. 26/3 72.

1 Den mörka norden.

2 Otvifvelaktigt ligger för dessa vackra och skimrande dikter om norden ett naturintryck till grund. Det är intrycket af ett beständigt ljus, kämpande med ett beständigt mörker. – Den mörkare föreställningen om norden fick insteg redan under Romarnes senare period och fortgick alltsedan genom hela medeltiden. Norden blef då ett mörkrets och fasornas hemvist, befolkadt af ohyggliga vidunder eller original: eller onda mskormenniskor, fruktansvärda för sin trolldomskonst. Denna föreställning genomgår icke blott de latinska, utan äfven de germaniska folkens traditioner. Men emedan norden för medlersta Europas folk betydde Ösjöns kuster, flyttades mörkrets och fasornas land till dessa nejder, och de vid Ösjöns södra kust boende Wenderne blefvo då för Tyskarne det egentl. trolldomsfolket. Efterhand uppslukades äfven Wendernes område af Tyskarne, och nu flyttades norden än längre bort, till Skandin. och Fd. Slutligen stadnade i den Skandinav. sagan nordens onda rykte, som mörkrets och trolldomens hembygd, dels på det nordliga Skandinav., dels och hufvudsakligen på Finland, som sålunda på sig koncentreradeoriginal: kocentrerade hela den skuggan, som föll öfver norden. Inom Fd sjelf förvisade denna skugga än högre upp, till Lappland, och i våra dagar, när äfven Lappld ej mer är en mörkrets gåta, nödgas man uppsöka den högsta norden i Spetsbergen.

3 Litus Septentrionalis.

4 De gamles föreställning: jorden en platt skifva, kringsluten af oceanen. Nu visste man om Norden egentl. blott att dit var mycket långt. Men emedan geografin uppstod på M. Asiens kust, låg Europas vestra kust, liksom den norra, mycket långt derifrån. Och härigenom kom man att förblanda vester och norr, så att t. ex. också Tartesus, d. v. s. Spanien, räknades till norden. Från M. Asien hade man deremot icke särdeles långt till Kaspiska hafvet, om hkethvilket man hyste den tron, att det var en vik af norra oceanen. Deraf kom man på den tanken, att man från M. A. hade kortare väg till norra oceanen, än till Herkules stoder (Gibraltar sund), och detta gjorde, att man tänkte sig Europa smalare i S. och N., än i Ö. och V. Hela vår verldsdel fick derigenom en skef ställning på de Ptolemeiska kartorna, som ända långt in i medeltiden voro de enda och bästa man ägde. Europas N.V. kust blef likasom inplattad – de Britanniska öarne förlades nästan norrom Tyskland, (Rhens mynningar) och Norra oceanens kust (lsvårtyttitus septentr.septentrionalis) tänktes gående från Cimbriska halfön gående ungefär rakt i Ö. ända till Kasp. hafvets inbillade utflöde i oceanen. På detta sätt försvann Ösjön i oceanen. Man likasom bortskar från Europas kontinent hela Skandinavien, Finland och den nordryska kontinenten. Men då man likväl erfor, att det lågo länder ännu längre bort, norrom denna inbillade kust, så måste dessa länder i de gamles föreställning nödvändigt blifva öar.|370||386| Plinius kallar Balthia ett omäteligt land, men tviflar ej på, att det dock är en ö. Skandia kallas en verld för sig och tänkes dock som en ö. Det är alltså bland dessa öar i den norra oceanen, som vi på de Ptolemæiska kartorna ha att uppsöka Finland.

5 Geografisk jagt.

6 Jag kan ej här anföra alla de många ovissa, ofta fabelaktiga skildringar, genom hkahvilka man mödosamt måste leta sig väg, för att besvara den frågan, om och hvar Fd hade sin plats på gamla tidens kartor. Man börjar denna denna geografiska upptäcktsresa i Homeri Odyssé, der tennet och bernstenen omtalas. I Hesiodi »Herkules sköld» finner man Skytherne omtalade – Pindaros, Escsvårtytthylus, Euripides, Aristeas, Hekatæus omtalara Hyperboreerne – Romaren Herodotus känner Britannien och Rhens mynning – Pytheas landar vid Thule Feniciern Himilco styr år 500 f. Chr. efter polstjernan till Skandinav:s vestkust Abolus – Baltia – Pytheas landar år 320 f. Chr. vid Thule, som antages vara Noriges S.V. kust – men ännu ha vi icke upptäckt ett spår af Ösjön.

7 Först hos Pompon. Mela år 50 e. Chr. finna vi Ösjön: Codaniska viken med 7 öar. – Codanonia. m. fl. öar Plinius d. ä. † år 79 e. Chr. träffa vi Skandinav. under namn af Abolus, Basilia, Bannomanna, Raunonia, Oserikta m. fl. och slutl. Osilia, Ösel. – Der ligga två stora öar, Scandinavia och österom den Epigia samt andra ögrupper, som kallas insulæ Oonæ, bebodde af folk, som kallas POanotii, Hippopodes och Fanesii.

8 Det är vid dessa fakta vi stadna. Namnen äro grekiska följaktligen äldre än Romarnes tid.

|371||387|

9 Epigia.

10 Sedan Plinius först beskrifvit Scandinavien som en mycket stor ö i Codaniska hafsviken, »en annan verld», bebodd af Hillevionerne i 50 byar härader, säger han: »Nec est minor opinione Epigia.språk: latin» Här är således fråga om en ö i Ösjön, jemförlig i storlek med Scandinavien. Epigia, Hippogaia, betyder hästlandet. Epigia är den äldre läsarten, som sedan ändrats till Eningia.

11 Detta får sin förklaring, när man strax derefter får höra i samma nejder Hippopodes, hästfötterne, omtalas. Med detta folk förstås påtagligen skidlöpare. Oonæ betyder åter äggätare, Panotii ett folk, som helt och hållet bestod af öron, d. v. s. ett folk klädt i vilddjurshudar. Vi finna således här en fabelaktigt utsmyckad beskrifning på vilda nordboer. När sedermera Tacitus och Ptolemæus österom Scandinavien omtala Finnarne, äro vi berättigade till den slutsatsen att Epigia, eller hästlandet, måste, betec oaktadt alla skäl, som man anfört deremot, beteckna Finland.

12 Plinius förlägger detta land i närheten af Weichseln, der äfven Tacitus placerar Finnarne. Förklaring. Vigtigare är, att både Plinius placerar Epigia och Tacitus placera Finnarne i salldeles den ordningsföljd mellan de skandinav. och sarmatiska folken, som det nuvar. Fds invånare måste intaga.

13 Ha vi nu således funnit Fd på de Ptolemæiska kartorna, återstår att äfven upptäcka Finnarne i den klassiska forntiden.

|372||388|

14 Fenni.

15 Detta namn träffa vi första gången hos Tacitus, omkr. 98 e. Chr., Tacitus, i hans berömda arbete om Germanien, hvari han uppräknar alla detta lands folk i ordning efter deras förmodade bostäder från V. till Ö. I det stora Sueviska hafvet, på öarna, omtalar Tac. Svionernes mäktiga samhällen; bortom dem Sithonerne som styrdes af en qvinna; vidare Hesthyi, Peuceti, Venedi, Fenni, Finnar, som afsluta raden af Germaniens folk,. och bBortom dem säger han allt vara fabelaktigt. Taciti skildring af Finnarne utvisar ett folk på de lägsta trappstegen af mskligmensklig kultur, utan fasta bostäder, utan åkerbruk, utan metaller, lefvande endast af jagt, klädt i djurhudar och sökande sin tillflykt i trädens grenar. – Man har gissat i dessa Taciti Finnar velat igenkänna Lapparne. Gissningen må vi lemna derhän man kan lika gerna tänka sig hkenhvilken annan bortkommen, barbarisk spillra som helst af den stora vida utbredda finska folkstammen. Dess förmodade bosättning vid Weichseln är ej heller mycket att bygga på. Men det finska namnets tillvaro redan vid tiden närmast efter Christi f.födelse bevisar oss tydligt gör det sannolikt, att detta namn är ett folknamn, icke ett geograf. namn och af äldre ganska gammalt ett äldre ursprung,svårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut än att det skulle kunna härledas från Finlands kärr.

16 Ptolemæus 150 e Chr.

|| ||