Tredje Föreläsningen. 25/9 71

Tredje Föreläsningen. 25/9 71.

1 Rullstenar. Om bergen förblifvit i deras ursprungliga form, så kunde man icke förklara tillvaron af de oräkneliga lösa stenar och stenmassor, hvilka ligga strödda kring Skandinaviens och Finlands hela yta, men deremot alldeles saknas längre i öster på de ryska slätterna och endast högst sparsamt förekomma söderom Östersjön och dess vikar. Reval. Schwedenstein. De få, som der finnas, äro påtagligen ditförde af isen från Finland och Skandinavien. Man har många exempel på den ofantliga|6||24| kraft, hvarmed isen förflyttar stora tyngder. Islossningen i våra större elfvar medför ofta tunga stenblock. År 1838 om våren flyttade hafsisen ett stenblock af en million skålpunds vigt från kusten af finska fastlandet till nordvestra kusten af Hogland, der blocket blef liggande såsom en förut okänd klippa.

2 Rullstenar. De s. k. erratiska blocken, rullstenarna, bullerstenarna, anträffas öfverallt i Finland, dels enstaka, dels samlade i hopar eller rös. Man finner enstaka block, stora som hus, och stund än fritt liggande på en slättmark, än äfventyrligt upptornade på flata bergshällar, på branta sluttningar eller på fasta klippspetsar. På andra ställen finner man dem till många tusental af alla storlekar likasom hopfösta i kummel eller stenrösen af ofta betydligt omfång och sällsama skapnader, medan trakten deromkring kan vara jemförelsevis slät. De förekomma utan åtskilnad i det inre af landet, vid kusterna och under hafsytan, likväl talrikast i det norra och nordvestra Finland. Stundom antagasa dessa stenkummel en så sällsamt regelbunden form, att man vore frestad anse dem hafva tillkommit genom mskohandmenniskohand. Man ser någongång åsar eller kammar, hvilka på afstånd synas jemnt kullriga och bestå af otaliga stenar, så konstmessigt hopfogade, att de största bilda åsens bas och underlag, de medelstora dess midt och de mindre dess kamm. I Kuusamo Lappmark förekomma sådana af flera versts längd. I Paldamo har ett sådant kummel|7||25| gifvit anledning till sagan om Hiisis slott. I medlersta och södra Finland förekomma de glesare och mera ojemna, men i landets östra delar uppträda de åter af storartade dimensioner.

3 Rullstenar. Undersöker man nu närmare dessa rullstenar, så finner man genast, att de alla utan undantag äro afnötta i kanterna, ofta nästan glattslipade i en mer eller mindre afrundad form. Denna observation är så allmän och så konstant, att man högst sällan finner andra rullstenar med skarpa kanter, än sådana, som blifvit splittrade af åskan, eller på annat sätt, eller också af mskohandmenniskohand i nyare tider blifvit klufna. Och afnötningen kan man icke gerna tänka sig ha skett på annat sätt, än att alla dessa stenar genom någon våldsam naturkraft, antagligen vattnet, blifvit kastade om hvarandra och öfver de fasta bergen, hvarigenom de sjelfva blifvit afstötta, afslipade i kanterna och på samma gång refflat eller afslipat bergens ytor.

4 Sandåsar. Det närmast dermed sammanhängande fenomenet är våra sandåsar. De genomstryka, stundom i flera mils sträckor, hela Skandinavien och hela Finland. Hoj Deras relativa höjd öfver närmast liggande slättland går stundom till 100 fot och deröfver, medan deras absoluta höjd öfver hafsytan går ända i högländerna ända till 800 fot och deröfver. Man har gjort den märkvärdiga observationen, att dessa|8||26| Sandåsar. sandåsar både i Sverige och Finland gå i samma sträckning, som flodernas hufvudsträckning mot Bottniska viken, d. v. s. i Sverige hufvudsakligen från NV. till SO., i Finland deremot från NO. till SV. Sandåsarne äro en välbekant företeelse för en hvar, som genomrest åtminstone någonsvårläst p.g.a. inbindning/konservering mils område af vårt land. En stor del af hvad vi kalla våra höjder och bergskedjor, isynnerhet långa sträckor af den mångbugtande Maanselkä med dess förgreningar, äro icke annat, än kullriga, skogbevuxna högre eller lägre sandåsar. Att sådana uppkommit genom vattnets inverkan, är ögonskenligt. Likasom sandbankar ännu årligen bilda sig inför våra ögon vid grundare hafskuster, och likasom de vid södra kusterna af Östersjön bilda låga, långsträckta landtungor, så hafva också våra sandåsar i alla delar af landet ursprungligen bildats varit sandbankar, bildade af ett öfver hafvets landets nuvar. yta svallande haf. Deras lägen och sträckning ha då berott af hafsströmmarnas riktning och rådande vindar, likasom vi ännu se sandbankarna bildas vid våra kuster i hufvudsakligen samma riktning inbördes, beroende utaf ström och vind.

5 Jordlagren. Dernäst bevisa äfven de öfver hvarandra liggande jordlagren af Finlands yta, att landet fordom varit betäckt af vatten. Sandmoar. Antingen man gräfver en brunn, eller terasserar en jernväg, eller när de undre jordlagren blifvit blottade vid jordrasoläsligt p.g.a. konservering/inbindning eller när vårfloden i strömmarna genomskurit vallarsvårläst p.g.a. strykning och blottat strandvallarna,oläsligt p.g.a. konservering/inbindning|9||27| finner man, att den sålunda blottade profilen af jordskorpan icke består af samma jordart alltigenom, utan af olika beståndsdelar, hvilka lagervis hopat sig öfver hvarandra. Sålunda ser man tydligt åtskilda lager, än af grus, än af slammjord, än af lera, än af svartmylla, ligga öfver hvarandra till olika tjocklek, ofta åtta till tio lager omvexlande. Detta kan endast förklaras genom hvad man kallar alluvier eller alluvialjord. Det är hafsvattnet, som under många sekler afsatt sitt slamm på den dåvarande bottnen; och antingen har detta hafsvatten under olika perioder af urtiden innehållit olika jordarter, eller ock har hafsytan undergått flerfaldiga förändringar, så att landet tidtals varit betäckt af vatten, tidtals åter i sekler varit upphöjdt öfver hafsytan.

6 Jag förbigår åtskilliga andra bevis för vattnets inverkan och vill endast tillägga, att hafvet i åtskilliga delar af landet qvarlemnat direkta spår af sin dervaro, ehuru dessa spår icke äro så talrika i Finland, som annorstädes, emedan landets grund är granit och graniten sjelf icke lemnar innehåller spår af hafslemningar. Emellertid finnas såväl i Finland, som Sverige s qvarlefvor af hafsdjur och hafsvexter i jorden. Kinnekulle i Vestergöthland är likasom byggdt af mussleskal. Ofvanför Skara fanns i jorden benranglet af en hvalfisk. Spår af ostron och hafssnäckor äro talrika i södra Sverige. Lemningar af mollusker finnas i trakten|10||28| af Nådendal på 60 fots höjd öfver hafvet, på Kampen vid Helsingfors vid 20 fots höjd och på flera andra ställen i landet. Saltsjövexter ha blifvit funna på temmeligt afstånd från den nuvar. kusten, bland andra i Laihela socken af Österbotten.

7 RepetitionRepet. 26/9 71. Rullstenar. Sandåsar. Moar. Moar. Jordlager. Hafsdjur m. m. Rullstensfloden.

8 Jag återkommer längre fram till de många bevis, som traditionen förvarat om haf der det nu är land. Af hvad jag härtills anfört: af refflorna i bergen, af jättegrytorna, af rullstenarna, af sandåsarna sandmoarna, af de olika lagren alluvialjord och slutligen af hafsdjurens och hafsvexternas qvarlefvor, framgårå tillräckligt två fakta, som för på daningen af Finlands yta haft en stor och obestridelig inverkan, nemligen: 1) att detta land fordom varit betäckt af hafvet och 2) att under denna tid inträffat stora naturrevolutioner, hvilka gifvit de landets yta dess nuvarande gestalt.

9 Härom äro naturforskarne fullkomligt ense. Men i frågan om beskaffenheten af dessa naturrevolutioner i forntiden söndra de sig i två hvarandra motsatta läger. Den äldre hypothesen finnes klarast uttalad af prof. Säfström i Sv. Vsk. Akad: Handl. för år 1836:svårläst p.g.a. inbindning/konservering (Se Föreläsn. för vårtermin 1855, sid. 71)

10 Rullstensfloden. Detta är den ännu för 20 år sedan allmänt antagna hypothesen om den s. k. rullstensfloden. Den förklarar de flesta fenomenener, men icke alla. Den nödgas t. ex. för de afvikande refflorna i Finland antaga en afvikande riktning af floden. Den lemnar också ett vidt fält för gissningar angående flodens upphof|11||29| Rullstensfloden. Några ha gissat på stora jordbäfningar i polartrakterna, hvarigenom Ishafvets botten plötsligt upplyftats och dess vattenmassor kastats från Nordvest först öfver Skandinavien, sedan öfver Finland. Andra ha satt detta fenomen i förbindelse med den stora nordliutanför pappret (radslut)ga fjällryggens plötsliga upplyftanutanför pappret (radslut)de. Åter andra ha gått så långt, att de antagit en i forntiden skedd omsvängning af jordens axel, vare sig till följd deraf, att jorden sammanstött med en komet, eller deraf att jordklotets tyngdpunkt blifvit förflyttad genom öfverhopandet af dess massa åt ena sidan. Mammuth Glacièretheoutanför pappret (radslut)rin. Då emellertid dessa hypotheser befunnits nog vågade, ha naturforskarne efterhand öfvergått till den först af schweitzaren Agassiz uppställda glacièrtheorin, (gletscher) hvilken har sitt upphof från studium af Alpernes glacierer och i nyaste tider fått ett ökadt intresse genom d. y. Nordenskölds iakttagelser på glaciererna vid Grönlands kuster.

11 Enligt denna hypothes, har Skandinaviens, Finlands och i allmänhet nordens landyta i en aflägsen forntid varit, till följd af luftens afkylning under en lång tidrymd, betäckt af oöfverskådliga isfält. Dessa isfält eller glacierer ha varit, på samma sätt som man iakttagit på Alperna och Grönland, uti en ständig, fastän långsam rörelse, dels till följd af isens egna tyngdlagar,|12||30| Glacièretheorin. dels derigenom, att smältande vatten från ytan beständigt bildat bäckar, som undergräft de nedre lagren af isen. Genom detta isfältens långsama framskridande får man nu visserligen en förklaring af refflorna, jättegrytorna och möjligen rullstenarna, men för att förklara sandåsarnas bildning, måste man i alla fall taga sin tillflykt till antagandet af ett rörligt, ofruset haf, som under en annan tidsperiod betäckt landets nuvar. yta. – Glacièretheorin har således den förtjensten, att förklara åtskilliga fenomener på grund af ett faktum, som man ännu i dag kan studera, och säger oss att refflorna m. m. skeddtt genom en långsamt verkande naturkraft, utan att man behöfver antaga våldsama och hastiga omstörtningar. Men deremot nödgas denna theori antaga den vågade hypothesen af periodiska förändringar i de nordiska ländernas temperaturförhållanden och är äfven i andra afseenden nog svårfattlig. Ty på en så ojemn yta, som Finlands bergbotten, faller det sig svårt att tänka ett sådant framskridande af glacièrerna, som på Alpernas sluttningar eller Grönlands isplatåer. – Utan att vilja gå geologernes rätt för nära, torde man således böra förbehålla åt framtida forskningar, att afgöra mellan de båda|13||31| hypotheserna, eller möjligen finna en förmedling emellan dem båda.