Adertonde Föreläsningen. 28/10 64

|133|

Adertonde Föreläsningen. 28/10 64.

1 RepetitionRepetition. 1628–29. Snöplogen. Horn vid Düna. Gortzno 2 Febr. 1629. Arnim. Strid. vid Stum. Planer. – Pest. Stillestånd 26/9 1629. Svenskar. Folket. 16/10 74.

2 Wi ha följt G. A. i hans första krigsskola mot Dnmk, mot Rd, och på hans första segerbana söderom Östersjön. Konungen står der främst; näst honom hans härförare; efter dem de jernklädda lederna af hans krigare. Men bakom denne konung, dessa härförare och dessa soldater stod ett folk, ur hvars leder de alla utgått, förutan hkethvilket de endast hade varit spillror af personlig tapperhet, och som om de stodo så upphöjda, var det emedan folket blott derföre att folket hade likasom upplyftat dem på sina sköldar och bar dem som en kär, en ärofull, men också tung börda på sina axlar. Det är sagdt, att resultatet af G. A:s regering var en militär-aristokrati. Det krigiska Sverige, det krigiska Fd, träder under och genom honom, genom tidens och snillets förenade makt, i förgrunden. Vi ha derföre ställt den yttre kampen främst i berättelsen, och den kommer ännu att draga våra blickar till sig med hela den krigiska ärans hänförande tjusningskraft. Men vi måste också se detta folk under ärans bördor, se det utan rustningens glans, vid plogen, vid yxan, vid hammaren, i sina torftiga kojor och gråa vadmalsjackor, – vi måste lyssna till dess suckar, som komma till oss genom seklernas afstånd – se det arbeta, lida, älska, hoppas, bygga på sin framtid, offra för sin konung och tillbedja sin Gud. Denna tafla blir mindre lysande, men icke derföre mindre värd vår hågkomst och vårt deltagande.

3 Wi ha sett huru Carl IX lemnade icke blott sina krig, utan äfven sitt stora arbete för lag och rätt, för samhällsordning och kultur knappt mer än börjadt, i alla riktningar ofullbordadt. Sådana stora framtidsarbeten behöfva yttre lugn för att rotfästas, och utvecklas och fulländas. Beklagligen var hela hans C. IX:des regering och hela det följande|134| tidehvarfvet så hemsökt af svåra krig och politiska stormar, att det fredliga och kulturens arbetets fruktbärande frön icke blott sällan fingo tid och rådrum att rota sig; fastmer åter hvarföre också G. A:s regeringstid genljuder af samma klagan, öfver nöd och förtryck, som kommer ljuder till oss från det nästföregående tidehvarfvet. Allt ännu finna vi samma nöd, samma oreda, samma förtryck råda i Fd. De tyckas snarare till- än aftaga. Så långt konungens öga arm och öga nå, upprycker han dessa tistlar på det f.finska samhällets mark, men de uppskjuta ständigt ånyo på andra ställen, der hans öga ej ser, dit hans arm ej når. Det är som vore sjelfva marken förvildad och uppfylld med ogräsets rötter. Så kommera nu dertill ånyo krigetet,s som slukarar folk och skatter, – kriget, som i sig sjelf är ett rättslöst våld och som ej ofta ej kan – stundom ofta ej engång vill – fråga efter huru det fyller sina behof, allenast de fyllas. Derigenom blir regeringen tvungen att se genom fingrarna med mycken orätt, som annars blifvit bestraffad, och tillsluta sina öron för mången klagan, som annars blifvit hörd. Hvad båta alla goda författningar, om de ej efterlefvas? oOch hvad gagna alla nyttiga åtgärder för det allm. välståndet, om en regering nödgas taga med ena handen hvad den hon gifvit med den andra? Detta är frånsidan af tapperhetsmedaljen. – Taflan är således fortfarande mörk. Men der saknas ej ljuspunkter, och dess fond är belyst af en hög hänförelse. Fd har upplefvat många sorgfulla tider utan ljusglimtar. G. A:s tidehvarf visar oss den underbara anblicken af ett folk, som är stolt att lida. Sällan har ett tidskifte i allt sitt mörker på samma gång varit så ljust. varit belyst af så klara dagrar.

|135|

4 För att gå till roten af det onda, som denna tid tryckte Fds folk, måste vi återkomma till den förut ofta omtalade striden mellan två samhällsmakter, hkenhvilken likasom en röd tråd genomgår Sv:s och Finlands hela historia under fem sekler igenom, nemligen striden mellan adelsmakt och folkmakt, aristokrati och demokrati. – När G. A. uppsteg på thronen, var

5 Vi ha sett huru denna strid fördes mellan af Sigismd och adeln å ena mot Carl IX och folket å andra sidan och derunder blef så våldsam, att den väpnade norra Fd mot södra Fd och södra Fd mot Sverige. Med Carl IX segrade folkmakten och släckte sin vrede i adelns blod. Men striden var långtifrån utkämpad, ännu adeln långtifr. besegrad ännu. Så mäktig var denna samhällsklass genom sin historiska häfd, genom sina stora besittningar, genom sin högre bildning och sina lysande talenter, hvarigenom att den fortfarande gick i spetsen för folket, och att sjelfve Carl IX icke kunde umbära den, utan nödgades dagtinga med den adeln, innan offrens blod på stupstockarna ännu hunnit kallna,. – och redan Redan vid landtdagen i Åbo vid hans 1601 vågade f.finska adeln framkomma med anspråk på särskilda privilegier framför adeln i Sv. Dessa anspråk tillbakavisades, men glömdes icke. De framdrogos ånyo vid G. A:s thronbestigning. Hela sv. Adeln, som i hjertat hängde fast vid Kalm.Kalmare Unionens herrestyrelse och hatade arfriket, beslöt visserligen att erkänna G. A., men blott i hopp att kunna sälja icke för intet bortskänka sitt bistånd. Man lät honom konungen förstå, att hans rätt till kronan ingalunda var obestridlig; att han kunde behöfva adelns stöd, så invecklad som han då var i tre krig, hvaraf ett gällde direkt hans krona. Dessa skäl verkade, så mycket mer, som den unge kon. förut var af Axel O. dragen till adeln, tvärtemot Skyttes råd att söka konungamaktens stöd hos demokratin. G. A. älskade icke folket folket, men icke som ett maktägande folk; Han ansåg det för okusvårläst p.g.a. överskrivningnnigt och rått; Han hade på nära håll|136| lärt känna och afsky sina farbröders och sin faders gunstlingar af ofrälse börd: Olof Sverkerson,original: Olof Sverkerson Tegel, Elofson; Chesnecopherus; han mindes också hkenhvilken börda af hat Göran Pehrson hade dragit öfver den olycklige Erik XIV. Deremot vaoro hans innersta sympathier riktade mot det stora och lysande, i börd, snille, tapperhet och talenter, och allt detta fann han på sin tid, tapperh. undantagen, uteslutande hos adeln. Derföre blef han, som redan i var i sitt hjertat en vän af adeln, också en gynnare af dess makt och företräden, och hans konungaförsäkran, vid 17 år, dikterad under tidernas trångmål, utan tid att mäkla om vilkoren, var i sj. v.sjelfva verket en till sina följder vigtiga bekräftelse af adelns afgjorda öfvervigt gentemot massan af folket.

6 Konungen, hette det, skulle hålla alla ständer, särdeles adelsståndet, i tillbörlig vördning och hvartoch ett embete vid dess myndighet och makt (jmfr kung Johan III:s privilegier). Utan ständernas samtycke skulle, som f enligt landslagen, ingen ny lag göras, ingen ny skatt påläggas, intet krig föras utom rikets gränser. Men nuoriginal: Nu tillades att sådant ej heller skulle ske utan rådets – det uteslutande adliga rådets – bifall. Utan rådets bifall skulle hvarken krig, fred, stillestånd eller förbund ingås. Härigenom fick rådet en medlaremakt mellan konung och folk, och när ständerna trötta vid Carl IX:s årliga riksd.riksdag, undanbådo sig att besväras med alltför täta riksdagar möten skomstersammankomster – var detta ett farligt undanbedjande. Ty hHäraf följde neml., att rådet småningom under mellantiden ansågs repres. ständerna, – utskottsriksdagar. Tillika uteslöts ur den gamla konungaförsäkraneden det stadgande, som förbjöd Sv:s konung att bortskänka l.eller minska kronans egendom.

7 Med denna till sina gränser mycket obestämda makt, var det klart att rådet, d. v. s. adeln, skulle tillvälla sig ett inflytande, som ställde ständernas uti skuggan. Folkrepresentationen sjelf var ännu i formerna mycket obestämd. Konungen skalladesammankallade rikets ständer när han så fann för godt; man kunde|137| tillägga: huru han fann för godt. Ty detta berodde af häfd, ännu icke af lag. Så se vi Carl IX kalla äfven krigsbefälet till riksdagarna. Och G. A. kallade ännu dertill några af underbefälet och manskapet. Biskopar: prester – borgmästare.original: borgmästare Hvarje myndig adelsman hade rätt att personligen infinna sig vid riksdagarna och deltaga i omröstningen. Naturligtvis blef då detta stånd talrikast representeradt, och då öfverläggningarna vanligen skedde uti gemensamt plenum för alla stånd, måste således afv adeln få en afgjord öfvervigt äfven vid riksdagarna. Häraf: att adeln vore företrädesvis riksstånd; adelsmannen ensam omedelbar, men bonden endast medelbar undersåte. Sederm. formligt anspråk, att adeln ej borde kunna öfverröstas af de öfriga riksstånden. G. A:s regering har i sj. v.sjelfva verket grundlagt

8 Allt detta innebar stora faror både för kronans makt och folkets frihet. G. A:s regering har i sjelfva v.verket på bekostnad af båda, grundlagt bekräftat adelns allt förtryckande öfvervälde, hvarifrån riket sedermera, trött vid herrestyrelsen, kastades in i två motsatta ytterligheter: enväldet under Carl XI och folkväldet efter under frihetstiden.

9 Men derigenom att makten på ingendera sidan hade klart bestämda gränser, berodde ännu mycket, ja det mesta på konungens personlighet. Under en svag stark konung var friheten räddad; under en svag var friheten förlorad, – eller rättare: under en svag konung fanns var i Sv. och Fd numera endast adeln fri, alla öfriga trälar, om ej de jure, så dock de facto, – om ej efter bokstafven, så dock i verkligheten.

10 Det kom nu an på – Följderna dröjde ej heller att visa sig, till en början för kronan. G. A. började sin reg.regering med en akt af försoning och rättvisa. Amnesti. Derefter bekräftade och utvidgade han adelns privilegier. Han fick ganska snart erfara, hkenhvilken makt han derigenom ställde vid sidan af konungamakten. All adel skulle, enligt tidens begrepp, vara en tjensteadel, d. v. s. tjena med sin person och för sin jord utrusta ryttare i krig. Detta var ett så ovilkorligt förbehåll, att den frälseman, som icke häri uppfyllde sina förbindelser, miste sitt adelskap. Carl IX bokliga konster. – Detta glömdes under G. A:s regering, när den militäriska andan genomträngde allt och civila tjenster, fredliga sysselsättningar ansågos med ett visst förakt. – Dock krigstjenst.

|138|

11 Det oaktadt tog adeln denna skyldighet numera så lätt, att under danska kriget stundom knappt 8 adelsmän funnos i sv.svenska hären,. aAdeln fritog sina bönder från alla gärder, och och rRusttjensten försummades på ett sätt, som väckte den unge kon:s lifliga missnöje. Han hade icke regerat mer än ett år och en månad, innan han redan, i Jan. 1613, lät utgå ett slags förklaring öfver de adeliga privisvårläst p.g.a. inbindning/konserveringlegierna, hvari han hotar att frälse hemman, som icke rusta, skola läggas till skatte och yttrar sig med mycken skärpa mot alleh.allehanda missbruk af adelsprivilegierna. – Än värre var det med adelns försök att under allehanda förevändningar slå under sig kronans gods och egendom,. Förläningaroriginal: förläningar till säterier. Ingen nytta. Hugg och slag. hkethvilketDet gick så långt, att år från år kronohemmanens antal och dermed äfven kronans inkomster, minskades på ett skrämmande sätt. HketDetta gjorde att kon. vid sin kröning 1617 nödgades payrka på kronans rättighet att återtaga de gods, hkahvilka henne med orätt blifvit frånhända. – en en rättighet, hkenhvilken innehöll fröet till C. X:s och Carl XI:s ryktbara reduktioner, men aldrig kom att begagnas under G. A:s regering. Tvärtom förskingrades under hans tid kronans egendom mer än någonsin, derigenom att han, under krigens nödtvång och penningebrist, var tvungen att utde bortförläna ett nästan oräkneligt antal socknar, byar och gårdar såsom belöningar åt sina härförare och krigare. – Fd bortförlänadt. Förpantningar. Hela Kexholms län på 6 år åt DelaG. – G. A. sjelf: att mesta parten af land och län var bortförlänad.

12 Men om adelns makt sålunda blef farlig för kronans rätt och makt, så blef den ännu dubbelt farligare för folkets frihet. Vi kunna förbi allt hvad adeln i detta afs.afseende tillät sig i Sverige.I Fd måste det adliga sjelfsvåldet uppträda med ännu hårdare panna, redan derföre att landet låg aflägset ifrån centralmakten, och ännu mer måhända genom den allt närmare bekantskapen med Estland och Liffland. – Liffländare och utlänningar.

|139|

13 Den f.finska adeln ansåg sig, i likhet med den estl.estländska, för sjelfständiga herrar på sina jordagods, och fritog sina bönder från gärder, transporter, dagsverkenoriginal: dagsververken m. m. till kronan, men ingalunda af ömhet för deras bästa, utan för att sjelfva kunna utpressa desto mer. Adeln beskattade sina bönder efter godtycke och behandlade dem föga bättre än slafvar. – Den mest målande skildring af adelns hushålln. i Finland gifver kon. sjelf i sitt »försvarelse bref för alla förläningsbönder i Fd»original: Fd, dat. t 31 Maj 1613:

14 obs. Waaran. Landt. s. 6, 7. »Oss är i sanning förekommet, huru mest alla af adeln i Fd, såväl Liffländare, som de andre der bosatte äro, fast otillbörligen handla med de bönder, som de bekomma uti förläning, att de så utsuga, uttvinga och utarma dem, att många nödgas öfvergifva hemmanen och draga derifrån, derigenom de alldeles öde blifva. Hvilket sig mest deraf förorsakar, att den som förläningen innehafver, tycker sig vara oviss huru länge han den behålla må. Så aktar han intet hvad böndernes råd kan vara .... och hafver derföre intet tålamod med någon, tilldess han kan få bättre råd, utan tager af honom ko och so och allt hvad han äger. Och när han således hafver gjort hemmanen öde, kommer han återigen och beklagar sig ingen nytta eller uppbörd hafva af förläningen ... och begär så åter att bekomma andra i stället, som kunna behållne vara. Och när han då några bekommer, gör han så lika med dem, som med de förra. De tvinga ock andra bönder, som de hafva i förläning, att häfda öde ägor, och blifva så de bönder, som något behållne äro, i dubbel måtto betungade. Så finna de ock på den behändighet till att utarma bönderne, att när smör, spanmål och annat stiger i pris, vilja de icke anamma deras skatt i dessa persedlar, utan tvinga bonden att gifva sig reda pgarpenningar, eftersom det då dyrt gälla kan, huru svårt det ock blifver bonden att komma pgarpenningar tillväga. Så att härigenom blifver skönt hela landet obesatt, öde och obrukadt, att vi framdeles ingen nytta l.eller uppbörd deraf hafva kunna.»

|140|

15 Man ser här tydligt huru kronans fördel sfallersammanfaller med folkets frihet och huru vfarligt adelns öfvertag blef för dem båda. – Kon:s bref 1613 gällde bönderne i adelns förläningar. Man skulle mycket misstaga sig, om man trodde att adeln på sina egna gods och säterier behandlade sitt folk på ett mildare sätt. Här fritogo de etc. – sjelfständiga herrar. Några exx.exempel skola vittna för efterverlden vittna om detta förfarande.

16 En af de värste bondeplågarne var Joachim Berendz l.eller Berndes, ståth.ståthållare på fästn. Koporie i Ingermanl. Fransm.Fransman ink.inkallad under G. Wasa. Vid ransakning med Elimä fjärding år 1616 upplystes om denne herre, att han byggt sin sätesgård på ett hemman, Peipola, som han med våld tagit af sin landen bonde och uppbrännt för honom 10 hus. Bonden hade då begifvit sig till Hfors och fått kon:s dombref att han skulle återfå sitt hemman. När bonden hemkom, sände Berndes fru, Anna Johansdotter von Rosen Gertrud von Ungern Sternberg – hennes namn förtjenar på sitt sätt en hågkomst – hon sände sin hofmästare till bonden, som just då höll på att plöja,. hHofmästaren högg sönder hans plog, fråntog honom plogbillen slog honom »allt omkring», och ref halfva skägget af honom, så att mannen med nöd kom undan till skogen. Derpå tog Berndes gårdsskrifvare på fruns befallning bondens häst, red med den till Borgå och blef der i 8 dagar. – Bonden gick än engång till Hfors Vidare lät Berndes gårdsfogde stänga bonden från hans egen tomts brunnar, att han icke fick vattna sin boskap, och tog från honom en ny lada på hans äng; och på bondens bästa åkerteg lät fogden anlägga en trädgård. Fru B. lät så hans åker, men gaf bonden intet. – Att svara härpå, stämdes fru B. till Elimä ting, men brydde sig ej om stämningen, utan befallte sina tjenare att fortfara med den öfverklagade byggnaden – skjuta bonden ihjäl och rymma till Rd.

|141|

17 Dermed lät ej nämden sig nöja, utan reste till Borgå och fann der fru B., som kom ur kyrkan och steg i sin båt. Saxby. – Hvarför hon ej kom? – Var intet af nöden. –Man kom ej till rätta med frun –

18 SammeFörut hade Berndes fråntagit samme bonde hans häst, och när bonden klagade, lät B. 2 gånger döma honom till 40 markers pligt för det han begynte så sin åker igen, dref honom från hemmanet och röfvade hans spanmål. Fru B. sörjde också för att denna deras fiende fick så mycken tillräcklig inqvartering, en gång af 10 ryttare, engång af 180 fransmän, hkahvilka uppåto och spolierade allt hvad han ägde. – B. fritagit 96 bönder, af hkahvilka endast 14 lågo inom den s. k. frihetsmilen; – hans son hade skickat 4 karlar att slå en af länsm:slänsmannens betjening nästan till döds, sedan hade B. sjelf låtit 5 karlar slå länsm., för det han fordrat skjuts af deras B:s bönder. Ochoriginal: och då borgm. i Borgå höfligt bad honom ställa detta tillrätta, svarade han, att hans folk icke slagit länsm. tillräckligt. – Slutet på rättegången: – emedan B. sjelf ej var tillstädes, hänsköts saken till Kgl. Maj. – Intet åtal – B. kammarråd. 1621. Detta 1616 – – Man tycker sig läsa berättelsen om en estl.estländsk godsherres framfart ännu i våra dagar. – Detta skedde dock i Fd 1616 – och öfverklagades. 2½ sekel framom. – Men ej enstaka.

19 Axel Kurk på sin ålderdom: fråntog Lars Anfastson en fattig krigare förläningsbönder – brände och sköflade hans gård – ställde försåt för hans lif. –

|142|

20 RepetitionRepetition. Inre affärer. Samma oreda: 1) 2) Aristokratin. G. A. Militäraristokrati. Rådets medlaremakt. Adeln vid riksdag. Kon:s person. Inknappa privileg. Förläningarna.