Tredje Föreläsningen 19/10 61

|16||24|

Tredje Föreläsningen 19/10 61.

6. Om rullstensfloden.

1 Från dessaPå grund af för hela jordytan allmänna fenomener öfvergå vi nu till tvenne, som för norden äro alldeles egendomliga och som båda stöda sig på det erkända faktum är det otvifvelaktigt, att Östersjöns vattenyta i en forntid stått vida högre, än den nu står. För att finna randen af ett dalbäcken, ett hafsbäcken, måste man draga en linie genom källorna af alla de floder, som utflyta i detta bäcken. Östersjöbäckenets egentliga gräns är således att söka i en linie, dragen i vester den skandinaviska fjällryggen, i norr Maanselkä, i öster Rds vattendelare, Waldais sandåsar, vidare i sydost och söder en linie dragen genom Wolhynien och Galizien öfver Böhmiska och Schlesiska bergen m. fl., så att Weichselns, Oderns och Elbens floddalar falla inom linien, ända fram till Jutland, der Ösjödalens sista dalrand löper ut till Skagens udde. Att nu hela detta dalbäcken engång varit betäckt af vatten – likasom man vet att Svarta hafvet i forntiden strömmat långt inåt Ungern och stått i förbindelse med det Kaspiska – är, som sagdt, otvifvelaktigt. Kasp. hafvet har bevisligen i forntiden stått 234 fr.franska metrer högre än nu, och i ehuru det nu är 100 metrer lägre än Sv. hafvet., är som sagdt otvifvelaktigt, och bevisas af de ofantliga lager af skal af snäckor och mikroskopiska hafsdjur, hvilka finnas strödda kring hela detta område. Men under det att norden af Östersjödalen, till följd af sin granitformation, äger jemförelsevis få alluvialbildningar och snäck lager, äger den deremot ett annat minne af öfversvämningen uti de otaliga s. k. rullstenar, hkahvilka af alla storlekar finnas Men alla anledningar tyda på att denna första öfversvämning varit förhistorisk och omfattat en mycket lång tidsrymd, måhända flera tusende år, under hvilka man ej kan upptäcka något spår af mskansmenniskans tillvaro.

|17||25|

2 Deremot visa andra tecken, att i en sednare period, som faller inom traditionens område, inträffat en ofantelig plötslig och ofantelig och plötslig vattuflod, som kommit plötsligt, men varit af jemförelsevis ringa varaktighet. Några naturforskare ha velat ställa denna period flod i förbindelse med de i Siberien funna Mammuthdjuren, hvilka, sedan de dödats öfverraskats och dödats af floden, så hastigt stelnat af köld, att de ej hunnit förruttna, och anse floden ha uppkommit af genom en omkastning af jordens axel, så att nordpolen, hvilken förut befunnits ungefär i nejden af Canariska öarna, derifrån likasom beskrifvit en half cirkel öfver Skandinavien cirkel till sitt nuvarande läge. Andra förklara den enklare genom en stor jordbäfning, som plötsligen drifvit i höjden ofantliga vattumassor ur jordens inre hålor.

3 Säfströms berättelse 1855 sid. 71, 72.

4 I sammanhang härmed stå de fenomener, som äro kända under namn af jättegrytor. Talrika. I Sibbo och Kyrkslätt 7, 8 à 10 nära hvarandra. – Vid Imatra 25 fot öfver Wuoksen. – Vid Tiveden i Sverige 2 sådana 400 f.fot öfver hafvet – och en, benämnd jättestolen, 500 fot. – Vid Uddevalla en om 17 fots djup – stundom ända till 22 f.fot – bredden sällan större än 3, högst 4 fot.

5 Uppkomst ses vid Imatra. – Forsell i Bohuslän – Nsköld vid Porkala, stenen qvar. – Påbörjade svarfningar – Uppkomma, när klippornas form är sådan, att de åt hvarje återgående våg gifva en cirkelformig rörelse. Nsköld anser att jättegrytan vid Porkala varit fullbildad före rullstensfloden, och att vattnet då – 1839 lät Nsköld spränga ett shakt på Degerö och fann der, 10 fot under nuv. jordytan, tydliga refflor af rullstensfloden.

|18||26|

7. Om vattuminskningen.

6 Dessa våldsama naturfenomener böra icke förblandas med den af prof. Celsius i Sv. Vskaps Akad:s handl. år 1743 uppställda vattenminskningstheorin, hkenhvilken är en successiv, långsam och ännu midtför våra ögon fortgående naturrevolution. De skäl Celsius anförde såsom bevis för sin åsigt, kunna ännu i dag bekräftas och kompletteras af hvarochen ibland oss. De äro i korthet följande:

7 1) Traditionen: tillandningar, savanner, halsar – städerna: Hfors flyttades efter 90 år – de andra. Torneå. – Lund var fordom en sjöstad. – Hudiksvall flyttades efter 58 år – Piteå efter 45 år – Luleå efter blott 28 år.

8 2) Skjälstenarna Namn, som beteckna hafvets granskap: Pedersöre, Kokkolahti, Salo m. fl.

9 3) Fynd: ekbryggan och ankaret i Åkersjön, lika högt som Trollhätte slussar. – Skeppsvrak på Simsjö. – Ankare i Pyhäjoki, 1 mil från hafvet. – I en mosse i Storkyro skeppsvrak och ankare. – Vid Skara benranglet af en hvalfisk.

10 4) Skjälstenarna; Cels. anför flera: en vid Gefle som 1563 stod vid vattenytan och 1731, 168 år derefter 8 fot deröfver. –

11 5) Ränder och refflor = gletscher – Gaimard vid Altenfjord 90 fot – ända till 800 fot – Assiz

12 6) De första vattenmärkena höggos år 1731 norrom Gefle. – Sedermera af Ehrensvärd 1754 vid Hangöudd – af Klingius 1754 vid Bergö i Malaks – 1749 af S. Chydenius vid Ratans hamn – 1774 af Hellandt, också vid Ratan o. s. v. Man har således nu öfver 100 åriga observationer. Men de äldsta märkena|19||27| något olika resultater, på den grund att de gjorts med bristfälliga instrumenter, så att man ej varit säker om medelvattenståndet. Och man vet, att variationerna mellan högsta och lägsta vattenståndet utgöra i F. viken omkring 5 fot, i B. viken ända till 9 fot i vanliga år. Det är först i nyare tider, och särdeles genom F. vskaps soc:sFinska Vetenskaps-Societetens försorg, som noggranna märken blifvit inhuggna och dagliga vattenhöjdsobservationer anställas på flera punkter af kusterna. Isynnerhet prof. Hällström, och nu sednast öfv. löjtn. Stjcrtz, ha uppmätt de äldre vattenmärkena och efterhand korrigerat Celsii första ofullkomliga resultater. Celsius beräknade hafsytans fallande i Ösjön till 45 decimaltum på 100 år, således vidpass ½ verktum om året, hvilket då nyderemot prof. Hms mätningar konstatera, att detn verkliga fallandet apparenta vattenminskningen visserligen utgör: i B. viken på vestra sidan från Torneå till Stockholm och på östra sidan till trakten af Wasa visserligen uppgår till närmar sig nära det af C. beräknade belopp, nemligen i medeltal 4½ fot på seklet, eller ½ tum om året, men vid sydfinska kusten uppgår endast till knappa 2 fot på 100 år. Föroriginal: Först kusten från Wasa till Åbo saknas ännu en tillförlitlig beräkning. WmärkenaWattenmärkena i Sveaborgs klippor utvisa 2 fot på seklet; men vid Revals hamn endast 1½ fot. Vid Kronstadt har kapt. Reinecke observerat 3⁹⁄₁₀ fot på seklet, men derifrån får afdragas Nevans afsatta slamm, som uppgrundat fmynningen. Det bör också märkas, att vattenminskningen aftager vid svenska kusten från Sthm nedåt Blekinge och Skåne, der den upphör nedanom Kalmar; men i Halland börjar den ånyo och motsvarar vid kusten af Bohuslän ungefär dess belopp under samma latitud på Sveriges östra kust.|20||28| I Norige är den ej fullt konstaterad, men man tror sig ha märkt, att shafvet vid Noriges södra kust dragit sig tillbaka 10 fot på 1000 år.

13 Ännu märkligare ärJag nämnde att vattuminskningen upphör vid skånska kusten. Men ej nog dermed. I stället för minus blir der plus. Man tror sig ha observerat, att hafvet under tidernas lopp inkräktar det ena området efter det andra af kusten vid Trelleborg. År 1740 hade Linné vid denna kust uppmätt afståndet mellan den s. k. Stafstenen och stranden. 1827 uppmättes samma afstånd af Nilson, och befanns då vara förminskadt med 380 fot, som hafvet inkräktat. Samma observationer tror man sig ha gjort vid pommerska kusten, hvaraf vill synas, som skulle hafsytan i vid Ösjöns södra kuster stiga, vid de norra åter sjunka.

14 Allt detta förekommer oss numera temligen begripligt, men icke så uti Celsii tid. Derom uppstod en häftig och långvarig strid, som icke ringa ökades deraf, att den ryktbare häfdatecknaren Dalin, på grund af Celsii beräkning att vattnet för 2000 år tillbaka måste ha stått 45 alnar högre, kom till det resultat, att vid den tiden endast Skandinaviens fjällrygg och närmaste höjder kunnat vara bebodda. Denna sats väckte oerhördt alarm bland den dåvar. Rudbeckska skolans anhängare, hkahvilka förde svenska historien tillbaka ända till Gogs och Magogs tider, och Dalin beskylldes för ingenting mindre än att ha velat fäderneslandets urgamla heder. En af hans häftigaste vedersakare var biskop Brovallius i Åbo, som hkenhvilken i ett särskildt betänkande till riksens ständer år 1755 bl. a. anförde som motbevis, att om vattnet fallit 45 fot på 1000 år, skulle syndafloden, som gått öfver de högsta berg, böra förläggas 180,000|21||29| år tillbaka i tiden. – Ett qvistigare motbevis påfanns 1750 af biskop Gadolin i Åbo. Han lät nemligen afväga Åbo slotts dåvar. höjd öfver hafsytans medelstånd och kom till det resultat, att om vattnet fallit 4½ fot på seklet, skulle slottstrappan eller portgången, som år 1750 låg endast 7 fot och 4 tum ofvan vattnet år 1560 ha legat under vatten och hertig Johan således ej kunnat komma torrskodd in uti slottet. Detta argument ansågs dräpande, men berodde, som vi sett, endast på en felaktig beräkning af Celsius. Prof. Hm lät år 1841 ånyo afväga slottsklippans höjd öfver hafvet och fann på dessa 91 år sedan 1750 en höjning af 1¾ fot, hvilket för 100 år ger en sekularhöjning af 1⁹²⁄₁₀₀ fot; hvaraf finnas att hertig Johan kunnat ganska godt komma in torrskodd i slottet och theorin ändå ha i hufvudsaken sin riktighet.

15 På Celsii tid antog man att det var vattnet, som minskades, hafvet, som föll undan, och sökte förklara detta dels genom en allmän minskning af vattnet på jordytan, dels genom deraf att Ösjön befunnits ligga 8 fot högre än Nordsjön och att den uttömde mera vatten genom sina utlopp, än dess floder förmådde ersätta. sid. 85: 1855. Ett snillrikare skäl har i vår tid Agardh uppställt, neml. att floderna blifvit vattenfattigare genom skogarnas aftagande vid Ösjöns kuster. – Emellertid hade Celsii motståndare, utom andra skäl, alltid det ovedersägliga motskälet, att om vattnet förminskades, borde det, enligt hydrostatikens lagar, minskas lika vid alla kuster, och det fanns intet rimligt skäl, hvarföre det skulle minskas 4½ fot vid ofvanom Wasa, då det vid denna minskning visat sig vara orimlig i nejden kring Åbo.

16 Förklaring 1855 sid. 87.

17 Neptunister, Vulcanister. Neptun. Linné, Bergman, v. Raumer, Wagner, Agardh, Vulc. Berze Cuvier, Berzelius, Hällström.

18 B. V. 28 f.fot högre – brist på aflopp –