||

Wårtermin 1867.

I.

|| |1|

Första Föreläsningen. 31/1 67.

Plan:

1 Betydelsen af Finlands och finska folkets historia. Dess sjelfständighet. Dess utveckling. Dess mål.

2 Landet: geografiskt läge. – Naturliga och politiska gränser. – Vattenminskning. – Klimat. Fruktbarhet. – Kulturens inflytande. (Fjäll, moar, åsar, sjöar.)

Första kapitlet.

Inledning.

3 När vi, under vandringen genom lifvet, uppstiga på en höjd, hvarifrån vi hafva en vidsträckt utsigt öfver slätter och dalar, stä haf och land, då vidgar sig vårt hjerta på samma gång som vår blick, och vi känna något inom oss, som lyftar oss och frigör vår ande. Och på samma sätt, när vi från höjden af vår samtid blicka tillbaka på ett helt folks framfarna lif, på dess långa utvecklingsbana genom årtusendens skymning, och de slägten, som efter hvarandra kämpat, och lidit, arbetat, för att ändtligen uppnå den punkt, der vi nu flyta som flarn på tidernas vexlande våg, – då känna vi oss mäktigt höjda öfver de små intrycken i lifvet, – och då förstå vi betydelsen af den bön, som så ofta uppstigit från häfdatecknaresns läppar: min Gud, gif mig stora tankar! obs Hafvet kan icke mätas med skopsmått, och msklighetensmensklighetens förgångna lif kan icke Ty historien är sjelf en stor tanke och måste mätas efter sitt mått. Hon visar oss msklighetenmenskligheten, och inom msklighetenmenskligheten folket, såsom ett organiskt helt, i hkethvilket individen utgör endast en försvinnande punkt; men hon visar oss tillika, att ingen enda sådan försvinnande punkt saknar sin betydelse för det hela. Hon på engång lyftar och förödmjukar oss. Vore historien|2| blott en krönika öfver timade händelser, eller en skattkammare af lärorika exempel, så skulle vi famla i en labyrinth utan utgång och vid hvarje steg stöta på oförklarade gåtor. Men historien är en fortgående utveckling af mskomenniskoanden i hkenhvilken hvarje individ har sin bestämmelse och i hkenhvilken hvarje tidsmoment på engång framstår som ett helt för sig slutsumman af det förgångna och som en öfvergångsperiod till någonting högre. Der finnes ingen slump och intet tillbakagående. Det som i dag synes oss vara en tillfällighet, visar sig efter en mskomenniskoålder längre fram som en nödvändig länk i en stor kedja.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Det som tyckes oss vara en återgång, visar sig slutligen blott som början till ett framsteg. De tvenne polerna af mskomenniskolifvet, frihet och nödvändighet, intelligens och moralitet, sammansmälta der till en enda storartad verldsordning, underkastad utvecklingens lagar, och förmå vi ej fatta denna verldstanke i hvarje nu, så blir den allt likväl klarare, ju större tidsrymder vi öfverskåda och ju mera vi jemföra utvecklingens resultater med de strider den kostat, de hinder den haft att bekämpa.

4 Jag begagnar här tillfället, att engång för alla reservera mig mot en villfarelse, som i grund missleder och förvillar historiens studium, nemligen den, att upplysning, d. v. s. framskridande i en intelligensens ensidiga utveckling, skulle vara msklighetensmensklighetens och historiens högsta slutändamål. Vore det så, då hade visserligen den gamla historien kulminerat under Augusti och Trajani tidehvarf, medeltiden i grekiska kejsare hade haft sitt centrum i Constantinopsvårläst p.g.a. inbindning/konservering och grekiska kejsaredömets förfinade bildning eller Italiens republiker, och den nyare historien i Ludvig XIV:s eller i Voltaires tidehvarf. Men nu visar det sig, att just dessa perioder och tidsforhall voro framför andra maskstungna af ett inre förfall|3| och att det utmärkande hos dem var en sluttande bana, som ledde öfver ruinerna framåt mot någonting bättre,. oOch tvärtom visar det sig, att det, som påtryckt tidehvarfven deras stora helgjutna prägel, legat annorstädes och varit af annan beskaffenhet; ja, att hela verldshistorien hvälfver sig kring ett centrum i msklighetenmenskligheten, en personlighet, som uppträdde för mer än 18 sekler tillbaka, följaktligen oberoende af de omätliga framsteg msklighetenmenskligheten sedan dess har vunnit i intelligens. D. v. s. att msklighetenmenskligheten har gjort sin historia långt mera med hjertat än med hufvudet; att idéernas makt har framgått mindre genom grånade tänkares vishet, än genom den oreflekterade enthusiasmen hos det unga i msklighetenmenskligheten. Häraf kunna vi sluta, att historiens slutändamål måste vara något annat, än denna ensidiga intelligens, denna upplysning, med hkenhvilken i alla tider bedrifvits så mycken afgudadyrkan, och detta kan icke vara något annat, än den sedliga friheten, den sedliga verldsordningen. Intelligens och moralitet äro i sjelfva verket ingenting annat, än tvenne yttringar af samma verldslag, likasom ljus och värme, och otvifvelaktigt skola de äfven i tidernas fullbordan sammansmälta till ett, likasom man stundom, men visst icke alltid, i lifvet finner dem nära förbundna med hvarandra. Och oOm vi derföre uppställa uppställa friheten den sedliga friheten, såsom historiens högsta mål, så kunna vi stöda ett sådant antagande på tre årtusendens vittnesbörd. Men detta hisvårtyttndr förminskar icke den mskligamenskliga intelligensens, den mskligamenskliga forskningens, vetandets, tankens, omätliga betydelse såsom historiens centrifugalkraft; extensiva det innebär endast den moderna, den kristna civilisationens grundtanke, som är ett frigörande af mskomenniskoanden i alla riktningar och som uppställer till sin princip, att sanningen, den eviga, bestående, öfver alla systemer och dagopinioner upphöjda sanningen – gör oss fria.

|4|

5 Ur denna synpunkt kommer jag äfven att betrakta vårt lands historia. Jag erkänner der intelligensens hela makt; jag erkänner vetandets oändliga betydelse; jag blir kan ej och vill ej förneka den katheder, från hkenhvilken jag har den äran att tala. Men Jag vill uppställasvårläst p.g.a. inbindning/konservering den sedliga friheten äfven för oss såsom historiens högsta mål, och jag erkänner ingen kulturmakt, som står i strid med det högsta hos msklighetenmenskligheten, den sedliga friheten. Jag uppställer den sedliga friheten äfven för oss såsom historiens högsta mål, – och jag vill uppsöka den under den lifsform, i hkenhvilken den närmast och trognast afspeglar sig, nemligen, nationalitet.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

6 Detta leder oss in på en annan betraktelse af vår historia. Jag bör först anmärka att Finlands historia är icke alldeles detsamma som finska folkets historia. I strängare mening förstå måste vi med från det f.finska folkets historia afsöndra alla de främmande folkelementer, med hkahvilka detta folk kommit i beröring under tidernas lopp och inskränka oss till att framvisa detta folks egendomliga utveckling i och för sig. Vårt land deremot har inrymt och inrymmer än i dag sådana ursprungligen främmande folkelementer, dem vi ej kunna böra lemna utan uppmärksamhet; – det har genom sitt geografiska läge stått i nära beröring med andra länder, dem vi ej kunna förbise; det har blifvit inveckladt i europeiska konflikter, som för dem vi ej heller kunna lemna utan afseende. Fds historia an omsluter på detta sätt land och folk, inverkan utifrån och återverkansvårläst p.g.a. inbindning/konservering utåt – men kärnan och grundtanken deri är och förblir dock det f.finska folket, – dess öden, dess utveckling till frihet och sjelfmedvetande. På en annan grund kan vårt lands historia icke byggas.|5| Men just deri ligger också dess största svårighet och orsaken hvarföre denna historia ännu icke är skrifven. Ty så politiskt underordnadt, som detta folk har ända till våra dagar varit under andra stater folk, har det nödgats söka historiens första politiska vilkor, staten, hos utom sig sjelf och derigenom löper vår historia fara att ända till 1809 betraktas blott som historien om en svensk provins., såsom också alla svenska häfdatecknare, från Johannes Magnus ända till Geijer och Fryxell ha betraktat den, med undantag kanske endast af Strinnholm. Men det är klart, att den f.finska historien som sådan måste förlora hvarje sjelfständighet, d. ä.det är hvarje högre nationel och vskapligvetenskaplig betydelse. För att rädda åt vår historia en sådan, måste vi uppsöka dess innehåll inom vårt eget folk, och detta innehåll kan ej vara något annat, än nationalmedvetandets utveckling, med allt hvad dermed närmast sammanhänger. Deri ligger den f.finska historiens kärna och grundtanke. Och finns deri någon sanning, så måste den afspegla sig i fakta. De ligga måhända djupt undanskymda af de politiska stridernas dån – djupt begrafna under öfvermakten af en utifrån lånad kultur – men det är lyckligt för oss, att sådana fakta finnas. Jag vill anföra några sådana fakta såsom bevis för vår historias sjelfständighet. Det första faktum, i hkethvilket nationalmedvetandet uttalar sig, är den politiska och religiösa kampen mot ett främmande öfvervälde. – Det andra faktum, är folkandens fortgående kamp mot det främmande och utländska. – Det tredje är den långsama, genom ett halft årtusende gående assimilationsprocess, hvarigenom f.finska folket småningom med sig införlifvat en del af de främmande kulturelementerna – Det fjerde och påtryckt dem sin egendomliga pregel. – Det fjerde är f.finska folkets kreditsida|6| i häfdernas kontobok, jag menar det saldo af blod och egendom, de många utmärkta krigare, statsmän, vskapsmänvetenskapsmän, tjenstemän, literatörer, hvarmed detta land och detta folk under århundraden betalat hedersskulden för Sveriges kultur och politiska vapenbrödraskap. Vexelverkan. Det femte faktum röjer sig slutligen i den ofta förvånande olikhet, som under hkenhvilken samma historiska tilldragelser, samma histor. personligheter uppträda här och i Sverige, en olikhet, som blifvit af sv.svenska häfdatecknare för det mesta alldeles förbisedd, men påtrycker den f.finska historien en väsentligen olika pregel vid sidan af den svenska.

7 FörAlla dessa och andra fenomener i det framfarna får jag längre fram tillfälle att närmare framvisa. Jag vill här endast konstatera den obestridliga sanning, att den f.finska folkanden till en viss grad ro utvecklat sig fritt och sjelfständigt under historiska former, hvilka blifvit den påtvungna och för en ytlig betraktelse tyckas ha beröfvat densamma all sjelfbestämmelse. Men är det så, då har vår historia i sj.sjelfva verket ett innehåll i sig sjelf – då är den icke mera historien om en svensk provins, utan historien om ett eget folk, en nation, som måste hafva sin mission i verldshistorien och uppställa denna mission som sitt egendomliga, sitt slutliga mål. – Att f.finska folkets mission är af öfvervägande kulturhistorisk betydelse, har ofta blifvit upprepadt och är väl heller knappt något tvifvel underkastadt. Geografiskt läge, folknummer, tillgångar, grannars öfvermakt och, mer än allt detta, folkets eget inåtvända kontemplativa lynne, som afspeglar sig i hela|7| dess historia, rädda oss från faran af ärelystna politiska drömmar om en framtida stormaktsställning. Men detta hindrar icke vårt folk att uppfylla en sin bestämmelse uti verldshistorien. Med det mått af politisk frihet, som är nödvändigt för en sann utveckling, kan äfven denna lilla nation, i spetsen för talrika, nu till hälften förlorade stamförvandter, intaga en aktad ställning bland Europas kulturfolk,. och bBurent af tidens mäktiga våg, som mer och mer erkänner nationaliteternas rätt, skall det f.finska folket utveckla en ny sida af msklighetenmenskligheten och känna sig stolt att hafva fyllt ett värf, som intet annat folk i verlden förmått, det att hafva fört civilisationen ända till den bebodda verldens yttersta gräns och att der stå som en förmur för Europa och msklighetenmenskligheten.

Första kapitlet.

8 Jag börjar hvad vi kunde kalla vår historias första kapittel med några ord om vårt land.

9 Nyckeln till denna historia är att söka i 3 omständomständigheter: 1) geogr. läge, 2) Naturliga gränser, 3) Folkegendoml. Finska halfön bildar nordöstra vallen mot Ösjöns vågbäcken och är för detta haf af den största betydelse, emedan den på båda sidor om sig bildar Ösjöns längsta vikar. Tänker man sig Fd borta, skulle Ösjön vara ett långrundt, ovalt haf, ungefär som Kasp. hafvet, och visserligen af större vattenmassa, men af vida mindre betydelse som kulturväg. Ty ett rundt haf äger den minsta möjliga kust; men på kusternas utsträckning och mångfald bero hafvens inflytande på handel och civilisation. Ösjöns betydelse i detta afs.afseende förminskas väl icke ringa derigenom af två olägenheter: den ena 1) att de nordliga hafsvikarna äro 5 månader af året betäckta af is; den andra genom Fds farliga, af klippor och grund uppfyllda kuster, som ännu dertill i hvarje mansålder förändras.|8| Men dessa ismassor och klippor utgöra å andra sidan naturliga bollverk mot fienders anfall; och när härtill komma det dominerande geografiska läget, de goda hamnarna tillgången på skeppsvirke och öfvade sjömän, finner man just i detta Fds läge nyckeln till en stor politisk konflikt stridsfråga, som i 7 hela århundraden genomgår vår nordens historia och, så att säga, utgör dess dramatiska konflikt, neml. striden om herraväldet öfver Ösjön. Det skall blifva oss klart, att herraväldet öfver Ösjön väsentligen berott af Fds besittning, och alla de makter, som täflat derom, hafva förstått det af politisk instinkt. Så Sveriges Erik IX, Birger Jarl, Erik XIV Gustaf Wasa, Erik XIV, Carl IX, Gustaf II Adolf, Gustaf III; så Dmks Margaretha och Kristian II; så Rysslands Peter I, Catharina II och Alexander I. Sålänge Kristian II ägde Fd, var hans Severin Norby herre öfver hafven; sålänge Sv:s konungar ägde Fd, vågade ingen mäta sig med dem på Ösjön. Den ryska sjömakten är samtidig med Fds eröfring af Peter den store, och först med förlusten af Sveaborg var föll Sv:s sjömakt till mindre än andra rangen.

10 Detta som en vink om betydelsen af vårt lands geografiska läge. Men innansvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande i förh. till hafvet. Dess andra geogr. betydelse beror af landets naturliga gränser. Men innan vi komma dertill måste vi göra oss förtrogna med allt hvad förbindelsen med Ösjön innebär för vårt land.

11 En naturinstinkt drifver folken att sluta sig tillsamman i massor, betingade icke blott af stamförvandtskapen, religionens, och sede språkets och sedernas band, utan äfven af|9| geografins bestämda anvisning. Der folkenheten icke motsvaras af en geograf. enhet, d. v. s. naturliga gränser, der blir alltid det nationela sambandet svagare och faran större att söndersprängas af yttre påtryckning. Exempel derpå ha vi i sjelfva centern af Europa, i Polen, och i de turkiska lydländerna, men ännu tydligare hos de talrika folk, som utbreda sig öfver Norra Asiens ofantliga slätter, medan deremot de länder, som ha de starkaste naturliga gränser, såsom Italien, Spanien, Frankrike, England, Skandinavien, bildat inom denm en nationalitet af motsvarande styrka. Floderna äro vilkorliga och lätt öfverstigliga gränser; insjöarna äro öppna farleder; endast hafven, bergsryggarna och ödemarkerna äro naturliga skyddsmurar. – Första blicken på kartan säger oss, att Fd är en naturligt afrundad geografisk enhet, väl icke så fullt afrundad, som Europas stora öar och halföar, men dock i bestämda gränser öfverträffande de flesta öfriga länder i denna verldsdel. Med Lapplands fjällar och Ishafvet i norr, med Bottn. viken i vester och F. viken i söder, är vårt land mot alla dessa sidor skarpt begränsadt; med deremot svagt i den del af v.vestra gränsen, som vetter mot Sv. och ännu svagare i vår gräns emot öster. – Suomenniemispråk: finska – Suomensaarispråk: finska. – Det sednare är den rätta geografiska, naturhistoriska och ethnografiska enheten; – geogr. – naturhist., – ethnogr. –

12 Naturrevolutioner, som igenfyllt och politiska förhållanden, som lösryckte från Fd dess fordna systerområde Bjarmalandernas rike vester om Dvina, hafva tillintetgjort vår naturliga gräns i öster och i dess ställe gifvit oss en nästan godtycklig gräns, åtkomlig för hvarje inbrott österifrån. Följderna deraf ha varit ändlösa gränsfejder och århundradens olyckor för östra Fd. – Den vestra gränsens svaghet visar sig åter deri, att större delen af Skandinav. fordom varit finskt område. – Landfast sammanfogadt. – Fusvårtyttran. – Naturliga stöd.

|10|

13 RepetitionRepetition. Historiens mål. Historiens grundtanke. Finlands, f.finska folkets hist. Naturbestämningar. Geografiska Ethnografiska. F.Finska folkets mission. Geografiskt läge. Östersjön. Naturliga gränser.