Sjette Föreläsningen 12/2 64

|47|

Sjette Föreläsningen 12/2 64.

1 Tidehvarf. G. Wasa. Kungsarbete. Riket. Början.

2 Reformation betyder omgestaltning, ombildning, och då rättast återbildning, och då man gerna uti en ny form tänker sig ett bättre innehåll, har ordet fått betydelsen af en förbättring., – här kyrkans och trosbekännelsens.

3 Jag behöfver ej länge upprepaehålla mig vid de bekanta anledningar, som för gjorde denna förbättring nödvändig. Den kath.katholska kyrkans förfall i 14:de och 15:de seklerna, påfvarness och prelaternes omättliga girighet, herrsklystnad och sedeförderf begynte äfven hos de mest fördragsame väcka skandal. Jag vill nämna Jag har förut erkännt den kath.katholska kyrkans ljusa sidor i Fd.original: Fd Här blott några få exx.exempel Påfven Johannes XXIII, som i sin ungdom varit sjöröfvare, anklagades och afsattes vid kyrkomötet i Costn., bland annat, för att hafva förgifvit sin företrädare påfven Alexander V – att hafva förledt sin broders maka till äktenskapsbrott – att hafva f vanärat 300 nunnor; att hafva förnekat uppståndelsen och det eviga lifvet – Påfven Sixtus Paul II begynte sin styrelse med att bryta den högtidliga ed han nyss förut svurit Sixtus IV var, utom för andra laster, känd för en sådan girighet, att han ockrade med spamålspannmål i hungersnöd och öppet försålde biskopsdömen och kardinalsvärdigheter åt den mestbjudande. Under Innocentius VIII hvimlade Rom af alla slags missdådare och alla dessa förbrytare kunde för en ringa penning köpa sig aflat för både begångna och tillämnade synder. Det fanns intet brott så afskyvärdt, för med hkethvilket icke giftblandaren Alexander VI hade befläckat den påfliga stolen. Julius II, en annars duglig påfve, drog sjelf, omgjordad med svärdet, i fejd mot sina upproriska vasaller. Den konstälskande Leo X af slägten Medici utsände kring hela XhetenKristenheten sina aflatskrämare för att utpressa penningar till fulländandet af Peterskyrkan i Rom. Ofelbarhet. Alla tidehvarfvets krönikor äro uppfyllda med skildringar af presters och munkars skändliga lefverne, af prelaternes öfvermod, prakt, yppighet och uppenbara laster. En djup okunnighet om xdomenskristendomens sanningar rådde hos både prester och lekmän. Icke blott var bibelns öfversättng på modersmålet förbjuden; man satte sig äfven emot den hebreiska och grekiska gundtextens allmännare spridning, af fruktan att derigenom blotta de många vanställande tillsatser med hkahvilka kyrkan under sekler hade orenat den bibliska sanningen Sv. Nya Testam.|48| Vid sidan af den gröfsta vidskepelse stod då, som alltid, den gröfsta otro. Vid samma tid noriginal: Nåär en påfve kunde anklagas för att förneka uppståndelsen, flyktade religionen till konstens skapelser. Dantes Divina Comedia, Rafaels Sixtinska Madonna innehöllo vida mera sann XdomKristendom, än påfvarnes bullor och de flesta bland den dåvar.dåvarande kyrkans prålande ceremonier.

4 Sådan var i några få drag den svarta skuggsidan. Luther målar den ännu svartare. Ljuspunkter funnos också, likt stjernor i natten – vi kunna här gå dem förbi. Mindre lasternas afsky, än maktens missbruk framkallade motstånd och reaktion. Med Bonifacius VIII kulminerade i början på 1300 talet påfvemaktens anspråk på herraväldet öfver verlden. Detta ledde till striden med Filip den sköne, påfvens flyttning till Avignon och stora schismen, då XhetenKristenheten hade på engång två, slutligen tre påfvar, hkahvilka ömsesides bannlyste och fördömde hvarandra. Schismen åter ledde original: i fören. med till de stora allmänna kyrkomötena i Pisa, Costnitz m. fl. under 1400 talet, hkahvilka uppställde sig som domare öfver påfvemakten. Med stor slughet förstodo likväl påfvarne, understödde af hierarkins tusende legohjon, att undandraga sig och kyrkan alla påyrkade, alla utlofvade verkliga reformer. I sjelfva verket fanns då, liksom i våra dagar, ingen annan räddning för påfvemakten, än non possumusspråk: latin. Försynen slog desse öfvermodige prelater, med en sådan blindhet, att de icke allenast pockade på alla kyrkansoriginal: kyrkan äldre rättigheter anspråk, utan ständigt tillskapade nya. Så tillvexte ishti synnerhet handeln med syndernas förlåtelse – aflaten. Den hade fått sin egentl. storartade utbredning genom aflatens utdelande vid den stora jubelfesten i Rom åtr 1300 under Bon. VIII. År 1500 Inkomsten var lönande: jubelfesterna förnyades allt oftare – för snart hvart 50, så hvart 33:dje, slutligen hvart 25:te år. – År 1500 förklarade röfvaren och mördaren påfven Alexander VI att han afvsvårläst p.g.a. strykning för pgar af faderlig barmhertighet ville för en spottstyfver lösa äfven de aflidnas själar ur skärselden. Priset billigt Aatt förlossa en själ ur skärselden, kostade efter vårt mynt omkr.omkring 20 kop. silfver. 1 mk 60 penni. Från denna tid begynte själamarknaden blifva till ytterlighet oförskämd. Jag har förut nämnt Tetzel och Archimboldus röda kors. Flera än Petrus. – Denna handel var slutligen den droppe som kom det bräddfulla kärlet att flöda öfver.

|49|

5 Af historien är bekant hkethvilket öde, som under 4 sekler drabbade alltifrån 1100 talet drabbade många fromma kristne som drefvos af sin själs djupa törst att forska i skrifterna och bekänna en annan tro, än den rådande kyrkans. För deras omvändelse inrättades dominikanerorden och inqvisitionen. Under namn af kättare blefvo de på det grymmaste förföljda, dömda till bålet, tortyren, hungersdöden eller evigt fängelse. De jagades som vilda djur, de slagtades i skaror af flera tusen, de uppsöktes öfverallt af kyrkans bannstrålar. – Förgäfves: hvarken bålet, bilan, fängelset eller bannstrålen förmådde att döda sanningenoriginal: sanningen döda mskomenniskoandens eviga törst. Reformatorer uppsto Från alla sidor begynte frihetens luft att blåsa in genom fangelse remnornaoriginal: remnorna. i fängelsemuren. Från alla. I England uppträdde den i denna anda den fromme Johan Wycliffe (Wiklef) och var den förste reformator, som slöt sin lefnad, icke oantastad, men oåtkomlig år 1384 på sitt gods, som märkvärdigt nog hette Lutterworth = Luthers ord. Ur hans skola uppvexte Böhmarne Johan Huss och Hieronymus från Prag, hkahvilka båda som sanningens vittnen ledo martyrdöden på bålet i Costnitz 1415 och 16. Lågorna från dessa bål tände Hussitkrigens mordfackla, men Böhmarne behöllo kalken i nattvarden och blefvo sålunda det första folk, som trotsade kyrkans bekännelse. En rad af reformatorer begynte skaka katholicismens grundvalar, bland dem Luthers föregångar der uppträdde Johan Wessel från Gröningen och slutligen Martin Luther. Jag förbigår hans kända historia. Vändpunkten i hans lif var hans resa till Rom år 1510. Sju år derefter, år 1517 den 31 Okt, på aftonen, uppslog han, med anledning af Tetzels aflatskrämeri, sina ryktbara 95 teser på kyrkodörrarna i Wittenbg. Ännu de följande åren underhandlade Luther med påfven Leo X om en reformation i godo. Christian II Gustaf Wasa – Han talade till klippan – brytningen skedde svaret blef en bannlysning.original: bannlysning Denoriginal: den 10 Dec. 1520 uppbrände han L. denna bannlysn. framför Elsterporten i Wbg; dermed var brytningen fullständig, och reformationens ski Läran reformationen [-----]oläslig handstil protestantisk, och reformationen innebar en skilsmessa från romerska kyrkan.|50| 1521 försvarade Luther sin bekännelse tro inför kejsaren och riksfurstarne, hvarpå han blef förklarad i akt. MenDe följande åren vexte hastigt den nya lärans anhängare. Sachsen och Hessen voro de första stater som antogo den evang.evangeliska läran. 1518 hade Calvin uppträdt i Zürich. Tiden var mogen: utsädet föll i en fruktbar jord, och sydvindarna förde dess frön till norden.

6 Vi börja anmärka tidpunkten. Det var Luthers uppträdande inföll just vid den tid, när frihetskampen streds uti norden och alla sinnen voro upprörda af upprörda och mottagliga för stora idéer. Hvardagsvanor. Striden mot Kristian II och danska väldet var visserl.visserligen af politisk natur: på en religionsförändring tänkte vid denna tid ingen. Men anledningar till en sådan funnos många. Den kath.katholska kyrkan i Sverige hade ingalunda gått fri från det allmänna sedeförderfvet. Högmod, hersklystnad, girighet och andra laster hade länge varit utmärkande drag äfven hos de svenske prelaterne: biskoparne Jöns Bson Oxenstjerna och Gustaf Trolle hade förolämpat folkets rättskänsla med ett öfvermod, en prakt, en förmätenhet utan gräns like. Om Som prof påpPrestersk:s seder. vVid denna tid berättas att när G. Wasas egna tvenne kaplaner sutto med hvarandra till bords d. 29 Jan. 1523, slog den ena ihjäl den andra med en stridshammare.original: stridshammare Ensam fri och sjelfständig, under det att folket suckade under förtryck, – Eensam romätligt rik, under det att alla andra voro fatt hungrade i fattigdom, måste retade kyrkan redan derföre vara emot sig en mäktig afund. Att hämnas hennes öfvermod, att plundra hennes skatter, var i hemlighet en frestelse, hkenhvilken ishti synnerhet adelns önskan o med begärlighet omfattade. Äfven de lägre stånden, der kyrkan dock hade räknade sina tillgifnaste anhängare, hade hon retat och förnärmat med småaktiga sin egennytta och sitt högmod. Om Det klagades t. ex. att om en bonde fors stadnat i rest för tionden, l.eller om han annars var skyldig en prest, blef han af denne utestängd från nattvardens bruk. – Mer än allt detta skadades kyrkans anseende genom de ovärdige män, som denna tid sällsynt många beklädde dess högsta embeten, Hvad skulle man t.ex. tänka om biskopar somsvårtytt somligesvårläst p.g.a. överskrivning ikläddeoriginal: ikläddsvårläst p.g.a. överskrivningde sig svärd och harnesk för verldsliga strider, andra liggande biskopar som lågo i ömkliga fejder med sina domkapitel, andra anklagade och afsatte för smutsig girighet och flera skändliga brott.original: brott då Kristian II upp upphöjde den hatade och föraktade D. Slaghök J. Beldenacke|51| anstiftaren af Sthms blodbad, på Strengnäs biskopsstolen i Skara Strengnäs, under det att den, om möjligt än högre afskydde f. d. barberaren Jöns Beldenacke Didr. Slaghök, anstiftaren af Sthms blodbad, utnämndes först till biskop i Strengnäs Skara, derpå till erkebiskop i Upsala, D. Slk för att innan kort föras, ett mål för folkets hån och förbannelser, på bödelskärran till stupstocken och brännas som kättare. – Och mest af allt blef det kath.katholska kyrkans förderf, att hoennes i sina hon såsom det skedde i biskoparne skilde sin sak från fostäderneslandets. – Derigenom blef hon en främm.främmande makt.original: makt aAtt hon gång efter gång under unionstiden för egna fördelar såltde landets frihet och välfärd åt utländske förtryckare, – aAtt biskoparnearne Oxenstjerna och K. Wase förrådde Carl Knutson – att bisk. K. Wase G. Trolle förrådde Svanteten Sture d. y. och G. Wasa – detta kunde redlige Svenskar icke förlåta. Redan Engelbrekt riktade mot biskoparne hotande ord. En mera hatad man, än biskop G. Trolle, har icke funnits i Sv. Så snart derföre det fosterländska partiet segrat, var kath.katholska kyrkans sak i sj. v.sjelfva verket med detsamma förlorad. Luthers uppträdande afgjorde dess öde och G. Wasa blef redskapet.

7 Tanken på en religionsförändring synes ha vaknat hos honom G. W. under hans vistelse som flykting i Lybeck 1519 och 1520. Här hade han tillfälle att läsa Luthers första stridskrifter, hkahvilka då spriddes genom den nya tryckpressen med en dittills otrolig hastighet öfver Tyskland och öfverallt antände de brännbara ämnena. Snart fann han sig omgifven af flera med samma åsigter. Tvenne bröder, Olaus och Laurentius Petri, som afhört Luther och Melanchton i Wbg, återkommo år 1519 till Sv. och begynte der förkunna den nya läran. Valriksdagen i Strengnäs. Detta väckte bland prelaterne uppseende och onda aningar. Biskop Brask i Linkg skref till påfven Hadrian VI, och utverkade ett bref om kätteriets utrotande i Sv., och fordrade inqvisitorers tillsändttande och förbud mot spridn. af Luthers skrifter. Men kon. G. tog de djerfve predikanterna under sitt beskydd., och utnämnde Olaus till predikant i Sthm, Laurentius till professor i Upsala. Deraf vexte deras mod. Vid sjelfva valriksdagen voro söner till en smed i Örebro, hade blifvit uppfostrade af karmeliter munkar och sedan sände till Rom, der de skulle uti St Britas hus inhämta andelig lärdom under påfvens eget inseende. Knappt hade de på vägen resan kommit till Tyskland, innan de möttes af det allmäna talet om Luther – begåfvo sig|52| till Wbg, afhörde der Luther och Melanchton, och ble tänkte icke mera på Rom, utan blefvo fastmer den nya lärans nitiske predikanter. Luther gladdes åt dessa redskap för evangelii ljus uti norden och antog sig deras undervisning med synnerlig omsorg. År 1519 återvände bröderne till Sverige, men väderdrefvos under resan till Gottland. Här höll just då legaten Archimboldusi broder Antonello marknad med aflat. Ol. och L. Petri begynte strax med all ifver predika deremot och fingo en villig åhörare i Severin Norby, som åtm.åtminstone i denna punkt gång visade sig som en nitisk lutheran, ty han underlät icke att genast anamma aflatskrämarens digra penningeskista som god pris. – Detta var reform:sreformationens första början i Sverige.

8 RepetitionRepetition 18/10 67.

9 Upproren. Danskarne. Lybeckarne. Reformationen.

10 Bröderne begåfvo sig sedan till Strengnäs och begynte att hålla föreläsningar öfver bibeln efter Luthers metod. Då fingo de veta att deras fader i Örebro var död, och reste dit och kommo just lagom för att höra karmel. munkarne, deras fordne lärare, läsa en själamessa öfver den döde, som hade lofvat klostret en åker, derest han skulle slippa skärselden. Mötet mellan bröderne och deras fordne lärare aflopp då dervid så, att munkarna kördes på dörren, och hkethvilket kostade den fromma modren bittra tårar, såmycket mer som hon var öfvertygad att hennes man skulle brinna i skärselden, när sönerne äfven togo åkern tillbaka. Munkarne klagade: det kom till ett förhör, men bröderne redde sig godt. En stor fördel för dessa förste reformatorer var att kyrkan just då var så djupt invecklad i striden. tidens politiska fejd, så att ordet i Sv. var för tillfället fritt. O. och L. P. blefvo allt djerfvare och fortforo att predikade. Snart biträddes de häri af en nitisk lärjunge, Laurentius Andreæ. Detta väckte slutl. bland prelaterne uppseende och onda aningar. Biskop Brask skref till påfven Adrian VI, utverkade ett bref mot kätteriet i Sv., fordrade inqvistorer och förbud mot Luthers skrifter »dikter och falska lärdom.» (Anlade tryckeri i Skpg). Oväsendet i Sthm – helgonabilderna.|53| I st.stället för svar, skref G. W. till Luther etc utnämnde G. Wasa, som då var riksföreståndare O. P. till kyrkoherde i Sthms storkyrka och L. P. till professor i Upsala. Sinnena väckte voro ännu så litet motstånd upptagne af annat, att O. P. vågade vid sjelfva konungavalet i Strengnäs 1523 predika öfver 7 punkter, neml. 1) att St Anna ej var jungfru Marias moder; 2) att inga tiggaremunkar borde tålas; 3) att helgonen ej borde tillbedjas; 4) att onödiga ceremonier borde afskaffas vid gudstjensten; 5) att klosterlefvernet ej var af Gudi; 6) att bikten ej var nödvändig för saligheten, samt 7) att de påfviske alldeles förvändt den sanna evangel. läran, som borde återställas i sin ursprungl. renhet. – Dessa satser, som angrepo katholicismen i sjelfva dess grundvalar, väckte genast hos prester och munkar ett anskri af fasa, men funno deremot genklang både hos rsvårtytt manga kyrkans många fiender och hos de mera upplysta bland församl.församlingen Den dristige predikanten uppkallades inför konungen och fick en tillbörlig skrapa, men i en ton, som föreföll prelaterne alldeles för mild. oOch så fortgick i Sv och utbredde sig alltmera i Sv. predikan och Luthers lära. Nya Testam. på svenska 1524. Disput. 2:dra dag jul 13 i Upsala Ped. Galle: 1 Maj grefve: Om Påfvens lag heligare än Gud – om presternas embete att predika l.eller regera – SalOm salighet vinnes genom förtjenst l.eller Guds nåd – Om klosterlefn.klosterlefnad kunde af Skr.Skriften bevisas – Nattvarden – Uppenbarelser andra än skriftens – Segern O. P. gift 1525. Käppar – stenar – Predikstol = korg. – Konung G. hade sina skäl att icke gå för bröstgänges till väga, ty den makt han inom sig hade beslutat att störta, var honom tillsvidare ännu alltför stark. Han förnekade derföre hogti inför både prester och bönder all afsigt att göra någon förändring uti den gamla tron. Hans politik blef att först förödmjuka prelaternes verldsliga makt och derunder tillika låta den nya läran mogna i sinnena.

11 Den myndigaste, klokaste och skickligaste bland Sv:s prelater var vid denna tid biskop Brask uti Linkpg. Han behandlade G. W. som riksföreståndare med ett slags faderlig öfverlägsenhet och kallade honom »käre Gösta», hvaremot han bisk. af honom höll till godo titeln "nådig herre». För samt bekräftelse på alla sina priveilegier. Då var det ännu så väl, att b. B. i alla sina bref till påfven berömde G. W:s stora nit för kath.katholska läran. Han skulle likväl snart erfara: Joh. Magn. (»din nåd och vår nåd rymmas ej under samma tak.») – J. M. 200 ms följe apostlar? Smörja klockor, stockar, stenar.