Tredje Föreläsningen. 30/9 64

Lukuteksti

|20|

Tredje Föreläsningen. 30/9 64.

1 Kampen mellan adelsmakt och folkmakt (aristokrati, demokrati) ger oss anledning att med några ord beröra de ståndsindelningen i Fd under 16:de seklet och den dermed i nära shangsammanhang stående folkrepresentationen. Det är bekant, att under hedendomen kände man såväl i Fd som Sv. endast tvenne klasser i samhället: friborne och trälar. Under xdomenskristendomens stora inflytande försvann denna skilnad redan år 1330 genom den ärofulla förordningen af Magnus Smek, och den medborgerl. friheten med all äger således i Fd ett halft årtusendes häfd. Ur På denna allm. grundval af frihet söndrade sig, med olika borgerliga rättigheter i öfrigt, de fyra stånden, som ännu qvarstå i vår representation ännu sedan denna fyrdelning öfverlefvat sig sjelf.

2 Det var beskattningen, som först grundlade skillnadenoriginal: skillnade mellan frälse och ofrälse jord samt dess innehafvare (skatt = tribut). På denna grund, och under ömsesidig täflan mellan kyrkan och konungamakten, som båda sökte kringgärda sig med en skyddsmur af företräden – uppkommo i 13:de seklet det s. k. andliga och verldsliga frälset, – ett privilegieradt presterskap och en privilegierad adel. Adeln, grundad på Magnus Ladulås stadga om rusttjensten af 1285, utgjorde från denna tid en privilegierad krigarekast, som »frälste» sin gjord från skatt till kronan genom att rusta häst och ryttare till konungens tjenst i krigstid. Vilkoret för adelig värdighet var således kungatjenst, icke börd – »frälsemän», »hofmän» – men emedan och hvarje ofrälse kunde på samma vilkor erhålla adeliga rättigheter likasom. Denna medeltidsinstitution fortfor orubbad under Gustaf I, och ade 1525 stadgades i Westerås att frälsemän, som hade gods och gårdar till 400 mksmarks värde, skulle deraf utrusta en häst och ett harnesk i fr|21| samt deröfver i proportion till egendomsvärdet. Undertiden bibehöll sig dock uti det af ålder aristokratiska Sv. en bördsadel, som till skilnad från frälsemännen kallades välborne l.eller friborne män, och deras rättigheter sammansmälte småningom med tjensteadelns, särdeles sedan de s. k. frälsebrefven blefvo gällande äfven barn och efterkommande; hvarföre i 16:de seklet frälsemännen och bördsadel de friborne tills.tillsammans utgjorde adeln som stånd, fördelad i tre grader af olika värdighet: riddare, svenner och »mindre män» l.eller lägre frälsemän. Härtill kommo vid Erik XIV:s kröning grefvar och friherrar med ärftliga grefskap och friherreskap; dels emedan kon. ville smickra den högre adeln, dels emedan han ville minska afståndet mellan denna och hans furstlige bröder. – Denna aAdelns privilegier, af hkahvilka det förnämsta var att af deras landbönder och undersåter uppbära lemma startall konungslig rättkommentar, undantagen sak vissa lemma startsakörenkommentar i brottmål, bekräftades af G. I i Wadstena 1526. Dessa privilegier utvidgades vidare af Erik XIV derhän, att en grefve fick undantaga 3, en friherre 2 och en riddare 1 gård från skyldigheten att göra rusttjenst, hvaraf uppkom den s. k. säterifriheten; och vidare ökades samma privilegier af Johan III år 1569 icke blott dermed att rusttjensten lemma startnedsatteskommentar och att den högre adeln fick på sina gods uppbära äfven kon:s sakören, utan ock att endast adelsmän skulle, med några undantag, erhålla häradsh.häradshöfdings och domaretjenster. Ingen adelsman fick dömas af andra än sina vederlikar; adeln hade fri rätt att handla och utskeppa varor,original: varor importera till husbeh.husbehov; dess landbönder voro frie från skjuts och lemma startgärderkommentar m. m. – 1590 tillades härtill, för att vidmakthålla slägternas egendom, att adelig|22| jungfru ej skulle ärfva, men endast vid giftermål erhålla ådlrsvårtyttlig lemma startutstyrselkommentar samt att frälsegjord skulle gå i arf och köp endast på manslinien och ärfvas af qvinna blott om ingen manlig slägt funnes inom femte led. giften. – Slutligen fann äfven Sigismd i sitt trångmål för godt att 1594 stadfästa och vidare utvidga dessa adeliga privilegier. Alla rikets embeten skulle besättas med välbördige män. I rikets råd skulle ingen inkallas utan rådets samtycke, rusttjensten blef ytterligare nedsatt, adelns gårdar i städerna fritogos från stadlemma startsutskylderkommentar, adeln erhöll patronatsrätt att besätta kyrkoherdeembeten m. m. – Med alla dessa rättigheter var det klart att adeln, särdeles under oroliga tider och svaga konungar, blef den allena styrande och vexte alla öfriga samhällsklasser öfver hufvudet, lika lika farlig för konung som och folk. Men VDenna lemma startögonskenligakommentar fara måste från båda dessa håll framkalla ett motstånd, och häri finna vi nyckeln till Carl IX:des handlingssätt samt den närmaste förklaringen af det förbund, hkethvilket i slutet af 16:de seklet slöts med så ödedigra resultater mellan hertig Carl, sedermera Carl IX, honom och den österbottniska demokratin.

3 Presterskapet uppträdde redan vid xdomenskristendomens första införande som ett strängt afskildt och med den kanoniska lagens privilegier omgärdadt stånd. Dessa vidsträckta privilegier, som af kyrkan gjorde en stat i staten, föllo för yxhuggen af Westerås recess 1527, der kyrkan underordnades staten och presterskapet gjordes beroende af konungen. Han tillsatte biskopar och högre andl. embeten, öfvertog derefter biskoparnes slott och fästen, bestämde deras och domkapitlens inkomster, förvaltade och upphäfde klostren. Donationerna till kyrkan|23| gingo tillbaka, alla kyrkans gods indrogos, den andliga domsrätten upphörde; biskoparne tillsatte väl en del kyrkoherdar, dem församl.församlingen föreslogo, äfvensom och lägre prestaembetenmäner; men kon. kunde afsätta dem, om han så fann för godt. Kon. uppbar vid denna tid de s. k. annaterna, eller ett års inkomst från alla lediga prestaembeten från 1 Maj,. och Till honom öfvergick påfvarnes fordna sjelftagna rättighet att tillsätta en del kyrkoh. embeten, hvarigenom uppkom den ännu gällande skilnaden mellan s. k. lemma startregala l.eller imperiela pastorater och konsistoriela pastoraterkommentar. Allt detta stadgades, efter mycken oreda, genom kyrkoordn.kyrkoordningen af 1572, som i hufvudsaken blef gällande intill 1686. Under det att adeln i 16:de seklet beständigt steg i makt, rikedom och privilegier, sjönk kyrkan alltmera i armod och vanmakt. Den enda verkl. fördelar ståndet erhöll i utbyte mot hvad det förlorat, vasvårläst p.g.a. överskrivningoro rättigheten till lemma startnådårkommentar och rättigheten för presterne att gifta sig, hvartill Johan III år 1569 gjorde, på presterskapets begäran, det tillägg, att deras hustrur skulle åtnjuta lemma startgiftorätt efter stadslagkommentar. Huru detta stånd, efter några svaga försök att undandraga sig statens förmynderskap, ändtl.ändtligen 1593 begagnade tidskonjunkturen att åtminstone bestämma trosläran oberoende af kon. maktens inblandning, är redan berättadt. För tidens beho Det är från var detta Upsala möte, som gaf Fd och Sv. en statskyrka, visserligen då i hög grad behöflig under tidens oredor, men sedermera i lika hög grad bindande för samvetsfriheten och mskoandensmenniskoandens outsläckliga behof af forskning och utveckling.

4 Det var Wasahusets dynastiska politik, som gaf adeln denna farliga makt. Det var äfven den, som gaf kungasönerne dent ännu farligare företrädet af egna hertigdömen i ärftlig förläning. Hertig Johan erhöll på detta sätt, genom kungabrefvet af d. 27 Juni 1556, väl icke hela Fd, som orätt blifvit uppgifvet, men dock storssvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande vestra delen af landet neml. Åbo län, Kumogårds län med Nerpes samt Åland och styrelsen öfver det öfriga landet i Kon:s namn. Denne furstes och hans tidehvarfs böjelse för yttre ståt var det som ock gaf anledning till Fds titel af storfurstendöme samt dermed förenade vapensköld, utfärdad d. 7 Sept. 1557. Adeln: tillnamn – Storf. Ivan

|24|

5 Borgareståndet, som af Sten Sture d. ä. hade blifvit kalladt till riksmötena, fortfor under hela 16:de seklet att behandlas af staten på ett ganska lemma startstjufmoderligtkommentar sätt. Gustaf I:s handelspolitik leddes af en stor och riktig tanke, neml. att i norden lösgöra sitt rike från hansestädernas tryckande öfvermakt på sjön och grunda på dessa kuster en sjelfständig handel. Hans skarpa öga förbisåg ej den sydfinska kustens stora betydelse för handeln på Rd, och det var här, på Sandhamn, han försokte hade för afsigt att grundlägga en lemma startnederlagsplats, som skulle uttränga Reval och blifva en stapelortkommentar för hela handeln på F. Viken, Neva och Ladoga. Men han utgick från den falska princip att handeln kunde reglementeras med maktbud; försöket misslyckades, och dess enda varaktiga påföljd blef anläggandet af Helsingfors år 1550. Med förvåning läsa kommande tider om det godtycke, hvarmed 4 f.finska städers invånare, neml. i Raumo, Ulfsby, Ekenäs och Borgå, under stränga hotelser tillhöllos att flytta, l.eller som det bokstafligen hette, packa sig till Hfors, – allt detta dock med ringa påföljd. Och föga mindre egenmäktiga voro den store konungens öfriga åtgärder för handelns förkofran. Stockholm behöfde Fds lemma startviktualierkommentar. Derföre skulle Fd förbjudas all annan handel än den på Sthm. Sydf. kustens från urminnes tider idkade handel på Estld och Liffld förföljdes, de s. k. lemma startVackafinnarneskommentar export af trädkärl på Tyskland förbjöds – vestfinska kusthandeln anvisades till Raumo och Ulfsby, men dessa skulle få exportera endast på Sthm och Åbo. Längre fram medgafs att Åbo och Viborg skulle tullfritt få införa salt. – Henriksmessan: främmande. – Det ena handelsreglementet följde och upphäfde det andra; på eget mynt var sådan brist,|25| att Revalska myntet var i södra Fd. det mest gångbara. – Johan III: gynnade Fd – begagnade dess hjelpkällor – förbud: utförsel, utom smör – Allt detta nedtryckte borgareståndet i vanmakt och obetydlighet, och de få städerna Åbo, Wi ggjo lågo med ständig afund lemma starti delokommentar med hvarandra om den lemma startlönlösakommentar marknaden. adel handl. – bönder handl.

6 Huru Gustaf I och Erik XIV sökte, att ehuru ofta förgäfves, att skydda bönderne mot adelns förtryck, och huru Erik lät anlägga s. k. lemma starttaverner l.eller gästg.gästgifvare gårdarkommentar för att lätta allmogens olidliga besvär med resandes skjutsning, är redan förut omtaladt. Johan III och Sigismd hade dertill mindre tid eller lust. Men konungarne sjelfve togo det icke så noga med ingrepp uti den frie bondens lagliga rättigheter. Så förklarade Gustaf I alla skattehemman, som råkat i ödesmål, för kronans tillhörighet, utan afs.afseende på arfs- eller bördsrätt. Med skatters och gärders påläggande togs ej heller så noga; de utskrefvos af konungen med rådets samtycke och blefvo under de många krigen så mycket mera tryckande, emedan adeln alltmera undandrog sina lemma startlandbönderkommentar från skatternas erläggande. Allt detta oaktadt fanns likväl i Fd, liksom i Sv., ett fritt bondestånd, och detta hade sin kärna i Ö:bottens af ålder frisinnade befolkning af sjelfständige jordägare.

7 Sturarnes och G. Wasas kamp för friheten medförde en vigtig förändring i ståndsrepresentationen. I st.stället för medeltidens herredagar, som bevistades endast af adel och prester, tillkallades numera äfven borgare och bönder till riksmötena. Detta skedde första gången formeligen vid riksdagen i Westerås 1527, der G. behöfde samla folkets hela alla krafter omkring sig för att öfvermanna den då ännu starka hierarkin i riket. Der deltogo i öfverläggningarne »rikets råd, lemma startfribornekommentar och frälsemän, lemma startköpstadsmänkommentar, lemma startbergsmänkommentar och några lemma startfullmyndigakommentar bönder af hvarje lagsaga kringom allt riket, på alla deras vägnar som hemma voro.»|26| Det var också vid denna riksdag stånden för första g.gången hvart och ett särskildt besvarade konungens »framsättningar.» – Presterskapet repres.representerades först af biskoparne med 2 domherrar af deras kapittel; 1547 tillkommo kyrkoherdarne. 1560 två pr.präster fr.från hv.hvart här.härad 4 borg.borgare 26. 1595 kallade hert. Carl äfven krigsbefälet till riksd.riksdagen i Söderkpg. Bergsmännen räknades som borgare ända till 1612. – Man ser att f repres.formerna ännu voro vacklande och det pPå de styrande berodde om och när riksmöten skalladessammankallades. – Under thronstriderna inom Wasahuset steg likväl ständernas makt. – De fördristade sig att åter, liksom i förra tider, vid hvarje thronförändring affordra den nye reg.regenten en konungaförsäkran. – Ej G. W. – ej Erik – men Johan III och Sigismd, hvarefter seden fortfor.

8 Utom dessa riksmötenÄn hela riket, än blott en del. Fd uteblef. Huru repres.formernarepresentationsformerna ännu voro vacklande, visar sig bl. a. äfven af de prov.provinslandtdagar, som fortforo att hållas vid särsk. tillfällen. 1547 landtd. i Åbo – handel – Raumo! Nåd. till Åbo. 1549 frågar kon. menige adeln i Fd om handeln på Reval. – En sådan i slutet af April 1597 i Åbo – adel och krigsbefäl – presterne – d. 20 Sept. s. å.samma år skalladesammankallade hert. Carl en landtdag i Åbo, till hkenhvilken, utom adel och krigsbefäl, äfven borgare kallades – och desse erkände, å Fds vägnar, hert. Carl som riksföreståndare. Undanbad sig. Under thronstriderna inom Wasahuset steg likväl ständernas makt. – De lemma startfördristade sigkommentar att åter, liksom i förra tider, vid hvarje thronförändring affordra den nye reg.regenten en konungaförsäkran. – Ej G. W. – ej Erik – men Johan III och Sigismd, hvarefter seden fortfor.

9 Huru landets odling under 16:de seklet småningom banade sig väg inåt ödemarkerna – de s. k. erämaatspråk: finska l.eller ödemarkerna, hkahvilka kronan tillegnade sig och der hon skyddade nybyggarne – huru på detta sätt norra Satakunda, norra Tav:land, norra Karelen och det inre af Öbotten efterhand befolkades, renar – har jag förut sökt framställa. Vigtig för vårt folks inre historia är den iakttagelse, att vid denna tid den ännu dittills stundom framglimmande arffiendskapen mellan de två hufvudgrenarne af det f.finska folket, Karelare och Tavaster, alltmera slocknade genom en närmare fredlig beröring mellan de olika folkgrenarneoriginal: folkgrenarne. utan att dock fullk.fullkomligt utpl.utplånas Bevis: Klubbekr. Det vaär också egentl. först efter det stora centralisationsarbetet i G. Wasas tider, som man kan tala om ett f.finskt folk i dess nuvar. betydelse, förenadt genom gemensama faror, gemensama förhoppningar och med bibelordets andliga f.finska tungomål som en gemensam föreningspunkt.|27| Wisserligen gick der med detta ord en stor och lifvande väckelse genom landet, mäktig att gifva en ersättning för många mödor, många försakelser. Men en hård, en orolig och söndrad tid var denntta de reformationens århundrade för vårt f.finska folk, – full af yttre betryck, full af inre tvedrägt och ovisshet, innan den nya läran blef bofast i folkets hjertan. Sederna enkla. Det f.finska lynnets naturliga trumpenhet sökte och fann denna tid få anledningar att till gladare tankar mellan bekymren. Ett kort men glänsande afbrott häri gjorde hertig Johans lysande hof på Åbo slott, åren 1557–1563. Sjelf ung, lättsinnig och praktlysten, sökte hertigen här på allt sätt förljufva sin landsflykt, och och omgaf sig med f.finska ädlingar, hkahvilka togo lifvet lika lätt som han sjelf. Konstsaml. på Kumo gård. Det var äfven hit till Åbo sl. han i Dmörker och snöyra, fDec. 1562, förde sin unga polska gemål under en resa, som liknade en flykt, och sökte att bereda henne all den ersättning som detta bistra land kunde bjuda för hvad hon försakat i Warschau. – De polska ädlingarne i deras lysande drägter – finska – – Svedje Clas. För en ögonblick spridde sig de utl.utländska hofvens lyx äfven till Fd – och fann sedan under Johan III:s yppiga hoflif i Sverige något vidare insteg bland den del af f.finska adeln, som oftare vistades vid hofvet,. under det att andra, såsom Svedje Cla 16:de sekl. DRingkragar, och såtsittande sametsdrägter, plymprydda baretter, guldstickade klädningar,original: klädningar dyrb. tapeter – äfven här – Upsala studenter: Laur. Helsingius:

»Sådane studenter voro tå,

som kunde med höfvelig kläder gå,.

Men siden och samnet och lemma startkorkeskorkommentar,

Höge hattar med silkesflor,

lemma startRegarnsstrumporkommentar och skjortekragar store

Och andre sådane, som junkare före –

Såg man ej tå studenter bära.»original: bära.

11 Karin Månsd. med 2 barn: garderob. 1575 på Åbo slott 22 par skor 1 – aln kläde,original: kläde 6 par tofflor – 5 st. lammskinn. 2 st. lemma startsämskkommentar – , – 18 alnar lemma startlärftkommentar åt pigorna –

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    2 all konungslig rätt Syftar antagligen på rätt till beskattning.

    2 sakören böter.

    2 nedsattes reducerades.

    2 gärder pålagor, skatter.

    2 utstyrsel brudutstyrsel: sådant som behövs för att utrusta ett hem.

    2 stadsutskylder skatter och avgifter som erlades till städer.

    2 ögonskenliga uppenbara.

    3 regala l. imperiela och konsistoriela pastorater pastorat inom vilka kyrkoherden utsågs av monarken eller av församlingarna själva.

    3 nådår Ett års inkomst från ledigt pastorat, som förbehölls den avlidne prästens familj.

    3 giftorätt efter stadslag Stadslagarna gav makarna lika stora giftorättsandelar, till skillnad från landsrätten som gav mannen 2/3 och hustrun 1/3.

    5 stjufmoderligt styvmoderligt.

    5 nederlagsplats [...] stapelort plats för lagring av varor eller stapelort: ort med rätt att bedriva utrikeshandel.

    5 viktualier livsmedel.

    5 Vackafinnarnes invånare från trakten kring Nystad, känd för tillverkningen av träkärl (fi. vakka: skäppa).

    5 i delo i tvist.

    5 lönlösa onlönsamma.

    6 taverner l. gästg. gårdar En stadga om tavernor utfärdades 1561 av Erik XIV, vilken innebar en skyldighet att hålla med skjutshästar och förråd av mat, dryck och höfoder.

    6 landbönder arrendatorer på ett hemman, som underlydde någon huvudgård.

    7 friborne genom födseln fria.

    7 köpstadsmän borgare.

    7 bergsmän bönder som vid sidan om jordbruket idkade bergs- eller brukshantering.

    7 fullmyndiga som fullkomligt fritt och obehindrat råder över sina egendomar och svarar för sina handlingar.

    8 fördristade sig djärvdes.

    10 korkeskor skor fodrade med kork.

    10 Regarnsstrumpor kamgarnsstrumpor; kamgarn är av god kvalitet.

    11 sämsk sämskskinn, med tran och eventuellt aldehyd garvade skinn av får, get, hjort, rådjur och ren.

    11 lärftlinnetyg.

    Faksimile