Andra Föreläsningen. 14/2 63

|13||343|

Andra Föreläsningen. 14/2 63.

1 Erik ax – Olof kaka – Biskop Henrik 1862 sid. 175 – – St Erik 18 Maj: rågaxen – 1257 uppgrofvos hans ben – 1273 d. 24 Jan. translation – Eriks källa. Eriks fana. sid. 175 föreg.

2 St Erik Sveriges – St Henrik Fds skyddspatron. Hans lärare N. Br. – kardin. bisk. af Albano.

3 Från England kommo, bland många andra St Eskil Södermanlands, och St David, Vestmanlands apostel. St Sigfrid från York. – Många af des andra helgon – St Botvid Stefan i Helsingland – St Stefan Botvid, Södermanl. Många af dessa ledo martyrdöden – Så blef St Botvid dödad af en träl med yxe på Rogö vid Södermanl. – Wolfred St Eskil likaledes stenad och hans hufvud klufvet med yxe i Sdml. –

4 Strh. II: 661. Huru desse helige mäns död ställdes i förbindelse med timade underverk, bevisar bl. a. legenden om St Sigfrid. När han kallades att döpa kon. Olof Skötk. i Vestgtl., qvarlemnade han i Småland sina fränder, Unaman, Sunaman och Vinaman, alla tre helige män, att predika xdomenkristendomen. Emedan de ej kände landets språk och seder, rådfrågade de några ansedde män och bjödo dem att spisa vid deras bord. Smålänningar De dyrbara guldbägarne och silfverfaten, troligen kyrkokärl, retade Smålänningarnes roflystnad, så att de en natt öfverföllo de tre engelske predikanterne, mördade dem och lade deras afhuggna hufvuden i ett ämbar, som nedsänktes i en sjö, men kropparne dolde de under en stenhop i skogen. Följ.Följande dagar varseblefvo de folket att korpar samlades kring stenhopen, och om nätterna syntes deröfver en ljuskolonn, hvarföre mördarne bortflyttade de döda. Kort derpå återvände St Sigfrid till Småland och sökte förgäfves sina mördade slägtingar. Sörjande vandrade han ett natt vid stranden af Helgasjö, och då såg han på vattnet tre ljus likt klara lysande stjernor, som kommo emot honom.|14||344| St Sigfrid afdrog då sina skor och gick emot stjernaorna ut i vattnet, der han påträffade ämbaret med de afhuggna hufvudena. Med bedröfvelse tog han dem upp och sade: »hämne Gud detta!» – hvarpå de dödas hufvuden svarade: »det skall hämnas på barns barn!» – Denna legend finnas, liksom St Henriks, afbildad på altartaflorna i flera gamla kyrkor.

5 Strh. II:669. Huru det tillgick vid omvändelserna i Fd, kunna vi för öfrigt till en del sluta af de talrikare traditionerna om xdomenskristendomens införande i Sverige. I Sverige Skandinav. var den gamla hedendomen redan rubbad af mycket tvifvel. Bard Digre, en mäktig norsk bonde, svarade Olof Tryggvasons sändebud: »Jag tror icke på gudar eller djeflar. Jag har farit från ett land till ett annat, träffat både jättar och blåmän, och de fingo icke bugt på mig: derföre har jag trott på min egen makt och styrka.» Fjalar. – Äfven de, som trodde på Gudarna, dyrkade främst deras makt att gifva seger och god årsvext, och såsnart de trodde sig märka, att en annan gud var mäktigare och kunde förläna dem ett kraftigare beskydd, voro de färdige att hylla honom framför de gamla. Ansgarius erhöll tillstånd att predika i Sverige, derföre att en gammal bonde på tinget sade sig hafva förmärkt, att den kristne guden var god att hafva till vän »i hafsnöd och andra trångmål». – Dessa hedningar förstodo så föga af xdomenskristendomens andliga rike, att de föreställde sig, likasom efter Thor rullade åskan, Odin gaf seger och Frey solsken och årsvext, så måste äfven den kristna guden hafva sin någonstädes sin särskilda makt, hvarföre en norrsk bonde Finn – troligen af finsk ätt, som många mäktige män i hans land, – förklarade, att då XstusKristus efter sin död var blefven en så stor höfding, att han härjat i helvetet samt bundit Thor och alla gudar,|15||345| så vore väl han den mäktigaste konungen, och honom borde man tjena.

6 – En omständighet Kath.Katholska kulten verkade deremot väsentligt gynnande för xdomenkristendomen, och det var just det mörka, underfulla, mystiska, af katholsk vidskepelse uppfyllda sätt, på hkethvilket den först förkunnades.

9 Gynnsamasvårtytt. Djupt religiöst behof. Med hufvudet uppfylldt af deras magiska trollkonst och med den pantheistiska föreställningen om en gudanärvarelse öfverallt, voro Ff.Finnarne på förhand förtrogne med under och underverk af de mest äfventyrliga slag och kunde således icke finna något främmande deri; tvärtom, ju mera mystisk xdomenkristendomen uppträdde, desto högre vördnad tillvann den sig bland det okunniga folket. Denna högtidliga messa, som hade något af trollsångens mystiska allvar,|17||347| dessa krucifixer, som liknade hemlighetsfulla trollredskap, dessa mariebilder och helgonabilder, hkahvilka de togo för gudabilder, – dessa harpor, med hvilka i brist på orgel ackompagnerade den första kyrkosången och som påminte om det inhemska kantele – dessa brokiga fanor och guldsömmade messskjortor, hvilka anslogo Ff:sFinnarnes asiatiatiska svaghet för bjerta, lysande färger, – denna dopceremoni, hvars betydelse af rening man de icke förstodo, men som liknade ett offer hembragt åt vattenguden Ahti, – denna heliga hostian, de brokiga messböckerna, vaxljusen, rökelserna, vigvattnet, korstecknet, sjelfva de på ett obekant språk frammumlade bönerna som liknade besvärjelser, – allt detta hade gaf intrycket af någonting mystiskt och underbart, som anslog ett folk af mager. Sjelfva treenighetsläran i den krassa sinnliga betydelse, hvari den måste uppfattas, öfverensstämde ganska väl med föreställningen om många gudar. Talet om en Gud i tre personer gick oförstådt genom deras öron; de tänkte sig helt barnsligt en öfvergud, med tvenne underl som ägde en son och måhända en hustru, likasom Ukko, Tapio och nästan alla f.finska gudar hade sin talrika familj. Maria. Diana = Maria; maan emäntäspråk: finska, Mader- akka.språk: finska – Kekrispråk: finska = Allhelgona.

7 Men under det attdDen skandinaviska mythen hade många beröringspunkter med xdomenkristendomen, hkahvilka lättade dennas införande. – såsom Sådana voro begreppet om en Allfader, mythen om de första mskornamenniskorna Ask och Embla, mythen om Walhall och Niffelhem, ja sjelfva seden att uppföra tempel och tillbedja gudabilder, seden att bestänka de nyfödda barnen med vatten och gifva dem namn. – så Deremot stötte xdomenkristendomen deremot i original: i Fd på hårda motsatser. Jag har redan nämnt dDen grundväsentliga, som låg deri, att ordets makt gjorde mskanmenniskan till gud. Ehuru sjelfve den mäktige tietäjäspråk: finska l.eller trollkarlen, sångaren, likasom alla finnarnes ypperste hjeltar anropade gudarne, skedde detta på ett sätt som tillika var en besvärjelse, ett slags befallning till guden, – och mskanmenniskan i sin känslan utaf sin makt, sin storhet, böjde sig icke, hon ställde sig jemnlik med sina dessa gudar, hkahvilka för henne egentl. voro naturväsenden, dem hon beherrskade på samma gång som naturen. Ett af de finaste och djupaste drag uti f.finska mythen är det, att oaktadt mskansmenniskans, det mskligamenskliga ordets allmakt, hennes svaghet och gudarnas förnekade original: förnekade rätt likasom aningsfullt uttalas i Wns och öfriga hjeltars många olycksöden. Det är den innersta, djupaste känslan af mskligmensklig vanmakt, ur hkenhvilken alla religioner uppvuxit. Men just mot detta ofrivilliga erkännande reste sig hos Ff.Finnarne den mskligamenskliga intelligensen så trotsigt stor, l.eller rättare den identifierade sig likväl så fullkomligt med gudaväsendet, med pantheismen = Gud i allt, att den redan deri låg samma förgudande af mskanmenniskan, som i våra dagar L. Feuerbach uttalar: »der Menschspråk: tyska»konsekvensändrat/normaliserat etc. Men såsnart det gällde att sjelfmant böja sig inför en okänd gud, då reste sig Kan man då undra, att den gamla asiatiska magin – som redan i apostlagerningarna framträder så hårdnackadt kämpande emot xdomenkristendomen – och hos Ff.Finnarne vägrade att förödmjuka sig. inför en okänd gud? Denna protest uttalas på det bestämdaste och tydligaste i sista runan af Kvala.

8 – Vidare saknade Ff.Finnarne alla utvecklade föreställningar om himmel och helvete – ty deras myther om Tuonela ägdea en påfallande likhet med den grekiska mythens Orkus – och de kunde ej fatta t. ex. huru en död XstusKristus kunde uppstå ur grafven, emedan de saknade alla Skandin. mera utvecklade begrepp om uppståndelsen – Skapelsen den grekiska – Syndafallet ett oting.|16||346| Likaså var begreppet om offer, i den mening som ligger till grund för Xsti tillfyllestgörelse försoningsläran, okänd för Ff.Finnarne – De ägde visserligen offer – men egentl. inga försonings offer. – De ägde vidare heliga föremål, men de ägde inga tempel, inga bilder, – och att tillbedja en osynlig gud under tak, i en kyrka, måste förefalla dem i högre grad främmande. – De ägde inga egentl. prester – dessa biskopar i deras lysande skrud och dessa munkar i deras svarta kåpor – måste förefalla dem som främmande trollkarlar, hvilka, emedan de kommo som fiender och i förbund med en eröfrare, ansågos tjena onda, fientliga makter, dem man borde kunna besvärja på samma sätt som man besvor andra onda trollmän, fiender och sjukdomar. De ägde inga bilder – Något bidrog äfven det sätt, på hvilkethvilket xdomenkristendomen predikades. Det kristna budet att älska sina fiender, måste förefalla dessa hedningar underligt att höra från deras läppar, hvilka kommo med eld och svärd att påtvinga dem kärlekens religion, – och när dessa predikare, som förkunnade fridens evangelium, utan förskoning nedhöggo finnarnes heliga lunder, – hvilket enligt deras begrepp icke blott innebar en förolämpning mot gudarna, utan äfven ett trots, ett mord på de i träden boende haltiorna, – måste detta uppfylla dem med lika mycken afsky, som harm. – En omständighet Kath.Katholska kulten verkade deremot väsentligt gynnande för xdomenkristendomen, och det var just det mörka, underfulla, mystiska, af katholsk vidskepelse uppfyllda sätt, på hvilkethvilket den först förkunnades.

10 Det fanns således mäktiga föreställningar både för och emot xdomenkristendomen, och det är troligt, att denna vunnit hastigare vid en sådan strid, blef det, ofta som vanligt,yYttre bevekelsegrunder,. som i början afgjorde frågan för eller emot. Så voro fastorna ett af de svåraste hindren för xdomenskristendomens utbredande. Påbudet bland ett jägarefolk, som va der sjelfva klimatet fordrade stark föda och som sällan kunde välja sin mat. Jagt. Tionden, Söndagens firande – och utom söndagen de många helgdagarna, helgon festerna, – voro ett icke ringa hinder hos ett folk, som räknade tre l.eller fyra fester om året och för resten använde sin tid efter godtfinnande. Påbudet att helga äktenskapet med vigsel sy förekom som ett ingrepp uti familjens rätt, som af Ff.Finnarne hölls uti stor helgd, och ehuru månggifte icke var brukligt, ansåg man att ingen ägde blanda sig i föräldrarnas g rätt att bortgifta deras barn huru och åt hvem de behagade. – Skilsmessa. – Barns utsättande.