Tjuguförsta Föreläsningen. 12/3 67
Kommentaari
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
3 gåfträlar fattiga som själva valt att överlämna sig till träldom p.g.a. svält eller annat.
stycke – textställe – kommentar
3 gåfträlar fattiga som själva valt att överlämna sig till träldom p.g.a. svält eller annat.
Tjuguförsta Föreläsningen. 12/3 67.
1 V. Bero.
3 Birger Jarl är en mäktig gestalt i den sv.svenska historien. Konung utan namnet, styrde han riket med kraft och klokhet. Hos honom uppenbarar sig forntids kraft i förening med en nyare tids statskonst. Han Ehuru född och uppfostrad till krigare, var,har bl han icke med orätt, blifvit kallad Sv:s förste statsman. Hans berömda fridslagar – för hemfrid, qvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid, – äfvensom hans lagar om qvinnans arfsrätt och emot gåfträlar – vittna derom att han stod äro stolta minnesvårdar öfver hans graf. – I hans tid öppnades alla nordens kuster för hansestädernas handel; och med rätta nedskådar i våra dagar hans kolossala bild af bronz på Stockholm stad såsom hans verk. Trädmurar.original: Trädmurar Han höll Efter att hafva tillbragt sin ungdom och första mannaålder i hårda bardalekar, höll han sedan fred med alla sina grannar, denne och under hans tid ordnade sig det Xnakristna samhället i Sv. – Denne man gick drog ej, såsom den helige Erik, af glödande trosnit ut mot de f.finska hedningarne. Birger Jarls politik var långt mera beräknande, mera långsynt, mera omfattande. Han genomskådade Fds betydelse för Sv:s Östersjövälde. Han förstod ock nödvändigheten att för Sv. att döda eller binda den vexande ryske jätten östra medtäflaren, Novogorod, och varnad af olyckan 1240, synes han ha förberedt sitt f.finska tåg 1249 med lika mycken klokhet som kraft. Det blef endast till hälften utfördt, – den vigtigare delen återstod – men detta tåg var likväl nog att bryta den f.finska hedendomen, dert uti sjelfva dess hjerta.
2 Efter biskop Bero följde på den f.finska biskopsstolen Ragvald, som innehade sitt embete från 1258 till 1266 och residerade, likasom sina föregångare i Räntämäki, der han också ligger begrafven. Han var svensk, född i Östergöthland, och säges tillförene ha varit kon. Eriks, sedermera Birger Jarls handsekreterare, hvaraf man kan sluta, att äfven han fått sitt embete till följd af konungagunst. Man kan således antaga, att han, liksom b. B., böjde sig för den verldsliga makten och afstod från anspråket på kyrkans obetingade herravälde i Fd. Emellertid hade afträdandet af biskoparnes första inkomster till sv.svenska kronan gjort en ny beskattning nödvändig i Fd, såväl för kyrkors och presters underhåll, som för att uppbära den kath.katholska gudstjenstens ståt och den yttre värdeighet hvarmed en kyrkofurste i dessa tider ansågs böra imponera på ett halfbarbariskt folk.|83| Om biskop R. är derföre antecknadt, att han pålade Ff.Finnarne en afgift, som kallades matskoth, d. v. s. en uppbörd af lifsmedel, troligen äfven ull, talg och skinnvaror, som borde af Ff.Finnarne erläggas till deras presterskap.
|84|4 VI. Kettil.
5 Mera är icke om biskop Ragvald med säkerhet kändt, och han efterträddes af Catillus l.eller Kettil, likaledes en svensk, född Vestgöthe, och kansler hos sv.svenska konungen Waldemar, hkenhvilken han hade att tacka för embetet. Kettil var således den tredje biskop i Fd, som medelbart eller omedelbart tillsattes af Sveriges konung och derigenom stod i ett visst beroende af den verldsliga makten. Men detta stred snörrätt emot den romerska hierarkins grundtanke, som just vid denna tid framträdde djerfvare än någonsin, efter Hohenstauffernes besegrande, och proklamerade den andliga maktens öfverhöghet öfver den verldsliga. »All jordisk makt, hette det nu, är af Gud insatt genom hans kyrka; följaktligen hafva kejsare och konungar deras riken som län af påfven»; – såsom ock så kon. Magnus af Norige år 1174 erkände sig hafva sitt rike som län af St Olof. – Men deraf följde, att medan kyrkan ständigt och på det närmaste ingrep i alla verldsliga angelägenheter, hade den verldsliga makten alldeles ingen rätt att blanda sig i kyrkans angelägenheter, långtsvårläst p.g.a. strykning allra minst uti kyrkans styrelse. Deraf uppstod denna ryktbara tvist om investituren – l.eller rättigheten att bekläda biskoparne med insignierna för deras embete, – hkenhvilken tvist genomgår hela detta skifte af medeltiden och ledde till många de svåraste förvecklingar mellan påfvar och kejsare, påfvar och konungar.
6 Ända till Gregorii VII:s tid hade biskoparne insatts i deras värdighet af deras verldsliga furstar|85| medelst förlänandet af ringo och staf. Efter denna tid – svärdet (spiran) – Vid Skeninge möte förkunnades äfven i Sv. det stränga påbud, att ingen verldslig person l.eller myndighet hade rätt att välja biskop, utan borde denna rättighet borde uteslutande tillkomma domkapitlen, hvarföre ock sådana skulle inrättas i alla stift i riket. – Dessa stadgar hade nu kyrkan en tid bortåt under sin svåra kamp med hedendomen funnit för godt att suspendera, såvidt de rörde den f.finska biskopen; men så snart kyrkan åter kände sig trygg, och skyndade hon med sin vanliga klokhet att lösgöra sig från sitt oberoende och åter taga tyglarna i sina händer. Detta skedde under biskop Kettils tid. Påfven Urban IV förordnade, med bifall af kon. Magnus Ladulås, att ett domkapittel skulle inrättas vid den dåvar. finska domkyrkan i Räntämäki, och detta skedde år 1276, under medverkan af erkebiskopen i Upsala Folqvinus och andra prelater.
7 Domkapitel – namn af bibelkapitel, – domkyrkan i Metz i 8:de seklet. – Utbildades – rådgifvare och blefvo ett af de vigtigaste drifthjulen i hierarkins stora mekanism. – kaniker biskop:s rådgifvare, medhjelpare – sedan ett slags riksråd, utan hvars samtycke de flesta ärender ej kunde beslutas – tillsatte sjelfva – ledigheter – valde biskopar uppburo præbenden – bildade en kyrklig aristokrati – riksgrefve värdighet domherrar – röda kappan – fåglarna. – Valde biskopar – sedermera alla finska. 1863: I, sid. 55.
|86|Tjuguförsta Föreläsningen 12/3 67.