Sjette Föreläsningen. 13/10 63

Sjette Föreläsningen. 13/10 63.

1 Ju längre det svenska väldet ryckte fram emot öster, desto fientligare blef dess förhållande till ryska makten i Novgorod. Upptagen af andra fiender, hade republiken ej haft rådrum att motsätta sig Birger Jarls tåg, men sex år derefter upplågade kriget ånyo. Svenskarne i förbund med härmästaren af Liffland gjorde ett tåg till Narova och försökte der anlägga ett fäste för att oroa Novgorods handel, men utan framgång. Alexander Nevski gjorde härjade Nyland, men led sjelf stora förluster och mödor. Dessa ömsesidiga härjningar fortforo med korta afbrott 40 år efter B. Jarls korståg. Flera korståg predikades utan framgång; ty medlet var utslitet genom att begagnas för ofta, och korstågens tidehvarf lutade i hela Europa till sitt fall.

2 Vildare än sjelfva ryssarne framforo vid dessa härjningar Karelarne, retade af den tredubbla fiendskapen mot Tavasterne, Svenskarne och den kristna tron. Nödvändigheten att trygga det sv.svenska Fd mot dessa vilda grannars anfall blef alltmera insedd, men den svage kung Waldemar saknade håg, och hans starka broder kung Magnus Ladulås var upptagen dels af krig emot Danmark, dels af att bota rikets inre oreda.

3 Undertiden begynte den gamla vänskapen mellan Karelarne och Novgorod att betydligt svalna. Orsaken var, att det segrande Novgorod begynte låta Karelarne känna sin öfvermakt mer än detta tappra och frihetsälskande folk fördrog. De hade tidtals betalat en lindrig tribut till Novgor. och köpte sig dermed vigtiga handelsrättigheter. När tri man ville pålägga dem högre skatt och behandla dem som undersåter, gjorde de uppror. År 1278 brast osämjan ut i full låga. Novgorodsoriginal: Noggorods furste Dmitri Alexandrovitsch drog ut att »straffa» Karelarne, härjade deras land och tog inbyggarne tillfånga. Detta kunde sedan Karelarne aldrig glömma: men de bebodde ett vidsträckt land och delade sig nu i tvenne partier, af hvilka det östra så att Karelarne österom Ladoga höllo sämja med Novgorod, men deras bröder vesterom Ladoga först hemligt, sedan öppet sökte ett stöd hos den svenska makten.

|51||515|

4 År 1290 dog konung Magnus Ladulås och efterlemnade åt sin nioårige son Birger ett välordnadt rike, en stark här och sin tids ädlaste riddare marsken Torkel Knutson till förmyndare. En orolig, herrsklysten adel behöfde sysselsättas med utländska krig, och marsken beslöt att trygga Fds besittning, tukta Novgorod och återupplifva de gamla anspråken på Östersjöväldet.

5 Ehuru icke veterligen anbefalldt af påfven, hade äfven detta tåg karakteren af ett korståg – således det tredje stora korståg, hvarmed nordens historia afspeglar Europas medeltid. Den starka, välrustade hären, utgörande blomman af Sveriges ridderskap, antog korstecknet och medförde en ny hednaapostel, biskop Peder från Westerås.

6 År 1293 i början af sommaren styrde marsken med sin flotta mot F. Viken. – Erik d. h. hade landstigit vid Åbo, B. Jarl påvid kusten af Nyland – Torkel Kn. styrde till Viborgska viken, för att här komma både angripa Karelare och Novgoroder så nära som möjligt i hjertat af deras makt. För att trygga landets besittning och bereda sig en operationsbas för vidare fälttåg, anl och tillika anlade han här Wiborgs slott – af sten, säkger krönikan, hkethvilket alltid betecknar ett vigtigt företag: – vi veta att sjelfva Stockholms första befästning var endast af träd. Tillika befriades många fångar, dem Karelarne under härjningstågen bortfört från Tav:land, och biskop Peder bedref sitt omvändelseverk med en sådan fart, att, om man får tro krönikan, innan kort 14 gisslalag eller härader i Karelen antagit dopet. – Nöjd med detta resultat, återvände marsken på hösten 1293 med större delen af sin här, sedan han qvarlemnat en besättning i Wiborg under Sigge Lakes anförande.

7 Novgorod kunde icke likgiltigt åse en sådan dämmare på dess makt. 1293 var republiken med hela Rd förlamad af skräck öfver grufliga härjningar af Mongolernese, har infall, dem tvenne furstlige bröder bland RneRyssarne sjelfve förrädiskt inkallat till hjelp mot hvarandra. Men knappt vare faran öfverstånden, innan furst|52||516| original: furst Roman Glebovitsch angrep Wiborgs slott. Anfallet misslyckades genom ett starkt töväder, och Wiborg hade bestått sitt första prof.

8 Modige af denna framgång, beslöto Svv.Svenskarne utsträcka sitt välde öfver Ladoga. De anföllo och intogo år 1295 ett litet fäste, Kbenämndt Kexholm (Käkisalmi), som RneRyssarne uppfört vid N.V. stranden af Ladoga för att tygla Karelarne. Men knappt hade han afsändt en del af sin styrka med fångar till Wiborg, för att hämta proviant, innan RneRyssarne kommo med stor styrka, stormade fästet i 6 dagar, intogo det och nedsablade hela besättningen, S. Lake inberäknad. Detta väckte i Sv. stort uppseende och ingaf bekymmer för Wiborgs slott. Torkel K. uppgjorde den snillrika planen att med ett fäste vid Nevafloden dominera sjöfarten på Ladoga och sålunda tillstoppa sjelfva det lufthål, hvarigenom Novgorod andades. Det var Peter den stores tanke, ehuru under ett annat namn och med andra syften 4 sekler förut.

9 Pingstdagen år 1300 afseglade marsken från Stockholm med 1100 skepp – »och var detta» – säger krön.krönikan »denkonsekvensändrat/normaliserat största flotta och de vänaste skepp man någon tid sett i Sverige till denna dag». – Man anlände till Nevan och begynte vid Ochtas mynning på norra stranden bygga ett starkt fäste, som erhöll namnet Landskrona. Allt Novgorods land kom då uti rörelse. Svv. Ett sSvenskta partigångare gjorde ett ströftåg på Ladoga och undkommo med nöd de förföljande RneRyssarne. Nu samlade dessa sin styrka och ryckte 31,000 man starka emot Landskrona. Första anfallet slogs med förlust tillbaka, M. Kmundson men Sv:s seger var icke af lång varaktighet. Det led mot hösten, »Adelshären ville hem» – säger krön.krönikan – och marsken var tvungen att afsegla med största delen af sin här. I det nya fästet lemnades 300 man under riddar Stens befäl.|53||517| Denna lilla trup skara af tappre var invigd åt undergången. Murarne voro fuktiga, provianten förskämdes, sjukdomar bortryckte en största delen af besättningen. Då ville en riddare, Torkel Amundson, skicka bud efter undsättning, men de öfrige svarade: »vi vilja ej att marskens hjerta skall gråta». Tidigt på våren 1301 ryckte RneRyssarne ånyo med stor styrka emot Landskrona. I fästningen funnos då endast tjugu vapenföre män. Fyra af dessa blefvo sårade vid ett utfall. De öfrige sexton värjde sig natt och dag med ett hjeltemod, som väckte hela samtidens beundran. Omsider skjöto RneRyssarne fästet i brand, och hr Sten begärde att kapitulera. – »Vi vilja ej att marskens hjerta skall gråta!» – utropade då riddar Torkel Amundson och genomborrade i vredt mod en af fienden med sitt spjut. En ny strid uppstod, men de få återstående försvarade sig ännu i en källare, intill dess att RneRyssarne, trötte vid striden, beviljade dem kapitulation. Landskrona blef jemnadt med jorden den 19 Maj 1301, och Nevans framtid Peter d. st. tanke blef denna gång outförd. – Detta Torkel K:s tåg, och Matts Kettilmundsons bedrifter och hr Stens hjeltemod utgöra en af de skönaste mest ridderliga episoderna i Sveriges medeltidshistoria.

10 Detta lysande riddarspel efterföljdes af mörka och blodiga inbördes fejder både i Sv. och Rd. I Dec. 1305 föll Torkel K:s ädla hufvud för bödelsbilan, och med honom var Sveriges välgångstid åter för länge förbi. Konung Birger och hans bröder, som förenat sig om marskens fall, drabbades ganska snart af en hämnande Nemesis, hvilken efter 14 år af brödrafejder och brott, lemnade riket blödande och förhärjadt i arf åt entt treårigt barn, i historien kändt under namn af Magnus Smek.

|54||518|

11 För Fd återstod dock af Torkel Kn:s tider ett vigtigt minne, och det var Wiborgs fäste, som sedermera i 400 år, ofta anfallet, men aldrig besegradt, utgjorde den fasta dammen mot fientliga infall mot öster. Wbsvårtyttorg har varit Utan Wiborg hade största delen af deKarelens område gått förloradt för Sverige och derigenom äfven för Fd. – och när Wiborg slutligen föll år 1710, drog det med i sitt fall hela landets sydöstra område. – För Novgorod fortfor det att vara en nagel i ögat. Härjningstågen å båda sidor fortforo med vexande förbittring. 1311 landade Novgoroderne vid Kymmene elf, tågade inåt landet, brände den by som by eller köping som uppstått vid Tavastehus, men förmådde ingenting emot borgen. 1313 uppbrände Svenskar från Wiborg staden Ladoga. Så fortgick det; år efter år, allt under det att staden Novg. sjelf härjades af eld, hunger och farliga krig med storfusten af Tver. Aldrig har ett ryskt samhälle visat en sådan grad af mod och tilltagsenhet – och det var ett arf af Varägerne, Ngds stamfäder.. 1318 den 11 Juni inseglade Novgoroderneoläsligt p.g.a. konservering/inbindning i Aurajoki, brände staden och domkyrkan – »Suomifursten Lüders stad». – Sedan Svv.Svenskarne 1322 åter gjort ett misslyckadt anfall emot Kexholm, ryckte Novgoroderne samma sommar med kastmaskiner och murbräckor mot Wiborg och belägrade slottet från d. 12 Aug. till d. 9 Sept., men förgäfves. Belägringen måste upphäfvas.

12 Emellertid hade Ngr., för att försvara Nevan, byggt vid dess utflöde ur Ladoga ett fäste, som kallades Orechovets och sedan af Peter d. st. erhöll namnet Schlüsselburg, men af Svv.Svenskarne kallades Nöteborg. Utmattade af sekellånga fejder, slöto Svv.Svenskar och Ryssar här, under Hansestädernes bemedling den 7 (10) Sept. 1323 en s. k. evig fred – den första som blifvit afslutad mellan dessa folk – och som efter orten kallas freden i Nöteborg. Vilkoren voro, att RneRyssarne gåfvo »till vänskap» åt Sverige 3 gisslalag i Karelen, neml. Savolaks, Jääskis och Eyräpää, och lofvade fri handel öfver Nevan på Novgorod, hvaremot Svv.Svenskarne öfverenskoms att inga fästningar från någondera sidan framdeles skulle uppföras i Karelen, att öfverlöpare|55||519| och illgerningsmän skulle utlemnas, allt öfvervåld straffas och ingenderas undersåter skulle göra jordköp å andra sidan gränsen. Vigtigast var, att nu för första gången en bestämd gräns uppdrogs mellan de båda rikena, hkenhvilken gräns – som sedan blifvit åberopad vid många efterföljande fredsslut och ännu i dag hufvudsakl. utgör Fds gräns emot Rd – skulle taga sin början från F. Viken långs Rajajoki l.eller Systerbäck till Sääjoki, som faller i Wuoksen – derifrån genom till St Andreæ, genom Kexholms område till Puruvesi och Orihvesi samt Juojärvi i Kuopio och Libelitzsvårtytt socknar – och så vidare långs den linie, som fortfarande förblifvit gränsen mellan Uleåborgs län och Arkangelska guvernementet. – Denna gräns, som ägde bestånd intill 1617, då Gustaf II Adolfs och Dela Gardies vapen aftvungo RneRyssarne Kexholms län och Ingermanland, tryggade sv.svenska väldet i dess besittning af Karelen, men hade två väsentliga olägenheter: den ena aftt afstänga Fd från Ladoga, som derigenom gjordes till en rysk insjö – den andra, att klyfva Karelska folkstammen emellan tvenne riken. – Fds naturl. gränser. Nevan

13 Freden i Nöteborg, som arronderade Sv. Finland, var, med undantag af dessa brister, den egentliga slutpunkten för sv.svenska väldets eröfringsperiod i Fd, hkenhvilken sammanfaller med xdomenskristendomens införande. – 1157–1323. Derefter Nästföljande tidehvarfs uppgift blef att stadga det nya väldet genom införandet af en ny samhällsordning, som småningom genomträngde den f.finska folkanden och införlifvades till dess egen.

|56||520|

14 Den eviga freden i Nöteborg varade jemt 14 år, under hkenhvilken tid Fd likasom Sverige något återhämtade krafter, under genom den berömliga styrelsen af Matts Kettilmundson, riksföreståndare under konung Magnus Smeks minderårighet. Rd låg vid denna tid uti djup förnedring. Dess storfurstar kapplöpte om att resa till den gyllene horden vid Azovska sjön och ömsom anklaga hvarandra, ömsom med ökad tribut och krypande underdånighet anropa tatarernes bistånd. Ivan Danilovitsch gjorde Moskva till rikets hufvudstad; Novgorod ömsom erkände, ömsom trotsade hans makt; det måste på samma gång betala tribut åt storfursten och khanen, – det blödde för inbördes fejder mellan bojarer och folk, – och likväl förmådde denna underbara republik ännu allt att med samma framgång försvara sig äfven mot svenskarnes angrepp.

|58||522|

15 1337 utbrast kriget vid Fds gränser ånyo till följd af ett härjande ströftåg, som roflystne Karelare, i förbund med svenskar från Wiborg, gjorde på ryska området. Efter ömsesidiga härjningar lyckades öfverenskom man år 1339 att förnya fredsslutet i Nöteborg; men denna nya fred varade blott uti tnio år, och åter skedde fredsbrottet ifrån sv.svenska sidan.

16 Myndig blefven, hade konung Magnus förspillt sitt rykte genom ovärdige gunstlingar, och nu fordrade man af honom en botöfning eller en hjeltebragd. Han föredrog det sednare och beslöt ett korståg, hvartill han dessutom förbundit sig original: sig, när påfven beviljat honom ett ansenligt lån af tionden. Orsaken var ingen annan, än påfvarnes hat mot den grekiska kyrkan., hvars bekännare ansågos värre än hedningar.

17 Fördsvårtytt. Latinarne

18 För att uppfylla detta löfte, utrustade konung Magnus år 1348 ett nytt mäktigt korståg – det sista i norden – mot »hedningarne» – d. v. s. de grekiske kristne i Rd. Förgäfves lät Jungfru Maria genom den heliga Brigitta varna honom att icke besolda utlänningar i sin här. Magnus samlade en stor här från Tyskland, Holstein och Dmk och sände en uppmaning till Novgoroderne att omvända sig till katholska läran. Novg. svarade bådo honom till svar skicka till patriarken i K:pel att fråga, hvilkenderas lära var bättre. Men dertill var konungen icke hugad, utan drog med sin här till Nevan och begynte med våld döpa Ingrer och Woter. Detta båtade föga – de omvände lupo ånyo till skogs – konungen drog med sin här till Nöteborg och intog fästet d. 6 Augusti. Derefter vände kon. Magnus tillbaka som alla hans företrädare, led stor förlust vid återtåget, och Nöteborg togs tillbaka af RneRyssarne d. 24 Febr. följande år.

|59||523|

19 Kon. M. återvände alltså med skam och skada, för det att han ej följt helgonets råd, och hans tåg har gifvit anledning till den r.ryska legenden om »Kon. Magni testamente». kKriget fördes sedan med omvexlande lycka intill 1350, då RneRyssarne uppbrände Wiborgs förstad och härjade landet. Samma år 1351 stadfästades åter i Dorpat på 25 år freden i Nöteborg. – Från denna tid hade åtnjöt Fd, med undantag af mindre ströftåg på gränserna, en längre tid lugn ifrån ryska sidan, och de internationela öfverenskommelserna vid freden i Nöteborg begynta vinna stadga och häfd.

20 Då uppträdde i stället en annan fiende, hårdare, skoningslösare än någon af de föregående, och det var en af dessa tysta revolutioner, hkahvilka på långt afstånd beredas uti naturens sköte och långsamt mogna, tilldess att de med en förfärande makt bortsopa hela slägten från jorden. Det var den ryktbara pest, som vid denna tid under namn af Digerdöden – på finska Isoruttospråk: finska – härjade hela Europa. Från Kina, der den först uppträdde åren 1333 och 34, utbredde den sig med karavanerna efterhand till Vestra Asien, och Nordafrika, hvarefter den åren 1343 och 1344 uppnådde Europa. Från Krim utbredde sig pesten öfver Södra Rd – kom s.samma år med ett fartyg från Kaffa till Genua och Venedig, hvarifrån den utbredde sig öfver Medelhafsländerna och rasade der i tre år. 1348 kom den till England, 1349 och 50 till Tyskland. Från England kom Digerdöden 1348 till Jutland och samtidigt 1349 med ett fartyg fr till Bergen i Norige. År 1350 kom Digerdöden till Sverige, samma år till Fd, och 1351, 52 blef R det nordligare Rd angripet. Öfverallt, följaktligen äfven i Fd, anställde denna farsot grufliga ödeläggelser, om hkashvilkas fasor man kan göra sig en föreställning, när man vet att t. ex. i Norge blott ⅓ och i Holstein blott ⅕ af innevånarne blefvo vid lif.

|60||524|

21 Kon. Magnus dog icke, enligt ryska legenden, som munk i Walamo kloster, utan drunknade vid Bergen i Norige år 1374, sedan han fört afstått kronan åt krig med sina ädle söner, kon. Erik, men det oaktadt sedan han öfverlefvat sin dynastis fall och sett kronan pryda en främlings hufvud –. men Det enda folk land, som skänkte denne svage och olycklige konung en tår, var det fFinland, der han efterlemnat minnet af en på det hela nyttig regering. Efter hans afsättning i Sverige 1361 tillföll sv.svenska kronan under blott tvenne år hans son Håkan, hvarefter bekant hvars medgifvande år 1362 för Finld att deltaga i Svenska konungavalet Lagm.Lagmannen i Österlanden med sina klerker och tolf man af allmogen att deltaga i sv.svenska konungaval, var etc. Detta var egentl. ett medgifv.medgifvande åt f.finska kyrkan, emedan hvarje biskopsstift ägde samma men var tillika grundad på den ursprungl. sv.svenska federativstaten – Först gen.genom den ärftliga sv.svenska konungamakten under Gustaf Wasa blef Fd verkligen en provins under Sverige. valde sedan de svenske herrarne år 1363 konun valde Albrecht af Mecklenburg till rikets konung. I Sv. slutade folkkungaätten med att förtrycka folkfriheten och lemna rikets tyglar i de höge herrarnes händer. I Fd deremot slutade samma dynasti, under sista året af dess regering med att grundlägga landets politiska rättigheter.

22 Albrecht af Meklenb. 1363. – 1389.

23 Tyskarne i Fd – Kulturelement, hatadt i Sv. – mindre i Fd – Städerna: Åbo, Ulfsby, Wiborg, Ekenäs – Borgareståndet –

24 Raseborg – Kumo – Åbo slott 1363 – hyllas 1364. –