Femte Föreläsningen 11/2 64

|38|

Femte Föreläsningen 11/2 64.

1 Med Fds befrielse från danska väldet och Gustaf Erikson Wasas utkorande till Sverges rikes konung år 1523 , inträder i vår historia det nya tidehvarf, som afslutas medeltidens, och och katholicismens tidehvarf i Fd.

2 1) 1523 – 1593.

2) 1593 – 1640.
3) 1640 – 1700.
4) 1700 – 1743.
5) 1743 –1809.
6) 1809.
I dess ställe inträdde då Vid I de samma år eller dagar – ty år äro i msklighetensmensklighetens utveckling knappt att räkna som dagar – inträdde då i hela Europa det tidehvarf, som blifvit kalladt den Nya historiens, till 1789,original: 1789. intilldess att äfven det hunnit blifva gammalt och afträdt sin plats åt ett ännu nyare. Denna tid, d. v. s. slutet af 15 och början af 16:de seklet – var i hela verlden en tid full af stora väldiga stormarn, som nedbröto de gamla murknande former i hvilka lifvet dittills gestaltat sig, och full af starka, mäktiga, ungdomsfriska idéer, som rastlöst arbetade på att skapa verlden ny och frambringa nya former för den mskligamenskliga tillvaron. Jag behöfver knappt tillägga, att i verkligheten ingen bestämd gräns kan uppdragas mellan det gamla som förgås och det nya som kommer i stället, ty båda gå djupt in i hvarandra, så att har man varseblifver den nya tidens börjande arbete ska kan långt tillbaka i medeltiden, under det att medeltidens traditioner, medeltidens idéer och samhällsformer sträcka sina långt framskjutna förgreningar ända in uti våra dagar. Emellertid hopade sig vid den tid, hvarom nu är fråga, slag på slag, en förundransvärd rad af långt verkande tilldragelser, som hkahvilka omskapade verlden. Boktryckerikonstens uppfinning, som plötsligen gjorde alla stora, fruktbärande tankar, hkahvilka förut tillhört några få, till hela msklighetensmensklighetens egendom – krutets uppfinning och allmännare bruk, som icke blott f i grund förändrade hela krigskonsten, utan tillika inverkade på nationernas inbördes maktställning, och som gaf makten åt utträngde adeln den krigiska adeln, hvars rytteri dittills utgjort kärnan af alla krigshärar, och i stället gaf makten åt en öfvervigt åt massorna, d. v. s. deras ledare, konungamakten–svårläst p.g.a. inbindning/konservering|39| – de stående härarna, som blefvo en följd av detta nya system – konungamaktens förstärkande härigenom, under det att nedanom adeln upp det s. k. tredje ståndet, uppträdde, för hkethvilket de vexande städerna stodo i spetsen – adelns förvandlande till en tjensteadel – brytningen mellan alla dessa framsträfvande den katholska kyrkans och påfvemaktens förfall genom sitt eget öfvermått original: – under inqvisitionen, dominikanerne, kättarekrigen, schismen, kyrkomötenas protester, aflaten , och de påfliga utpressningarna, – vidare Luther, som frammanad af tidens genius uppträdde ur askan af det bål, på hkethvilket Huss och så många andra kättare blifvit brända – Amerikas upptäckt och vägen till Ostindien som vidgade hela den dåvar.dåvarande verldens synkrets gjorde Europas historia till och väckte en lyftning en enthusiasm, som endast kan jemföras med korstågens – handelns uppblomstring i alla riktningar – de klassiska studiernas återupplifvande genom K:pels eröfring af turkarne, för hvarigenom skaror af grekiske lärde drefvos till vesterlanden, – naturvetenskapernas återuppvaknande börjande verldsarbete, stödt på teleskopet, mikroskopet, uret, geografin – det filosofiska tänkandets återuppvaknande i följd af reformationen – poesins och konsternas nya, och herrliga uppståndelse i Italien genom Dante, Boccacio, Petrarca Michael Angelo, Rafael, Benvenuto Cellini – bBrytningen mellan alla dessa nya, framträngande makter i msklighetenmenskligheten och framför allt frihetens ande, som lik en storm om våren blåste genom verlden, än förstörande, än skapande, men öfverallt lyftande, lifgifvande och rik på stora tankar, stora handlingar – allt detta sammanträngde sig inom en jemförelsevis kort tidrymd och bildade en epok i historien, sådan denna blott engång förut genomlefvat, när engång dent romerska riket föll i spillror och för samma stormande verldsande. Då inbröt ett långt mörker – det var mesklighetens julnatt, ur hkenhvilken då kristendomens ljus bröt fram med stjernan öfver Österlanden – nyu deremot blef en vårdagjemning i häfderna, hkenhvilken med vexande klarhet dagades ända till den midsommartid, i hkenhvilken vi lefva och som måhända är bestämd att ännu engång efterföljas af en ny höst, o en ny vinter, för att ytterligare frambringa nya, herrligare vårar.

|40|

3 Striden mellan så många och starka kämpande makter på alla områden kunde ej blifva annat än ytterst våldsam, och den afspeglar sig vid denna tid tydligt i hela Europa. Dess östra del länderna af vår verldsdel, det byzantiska kejsardömet hkahvilka så länge yfts öfver att stå i bildning högt öfver de barbariska vesterländerna, föllo nu sjelfva i djupt mörker under den mot all mskligmensklig utveckling fientliga Islams lära – Spanien förjagade frigjorde sig från helt och h.hållet från arabernes välde och vexte, under inflytandet af Isabella, Gonzalvo af Cordova, Christofer Columbus, Ferdinand Cortez, för i hast till en stormakt – som efterhand uppslukade sin tappre kortlifvade medtäflare, det lilla Portugal, Frankrike flöt smälte under Ludvig XI tillsamman och blef den andra stormakten – Carl af Burgund föll på ruinerna af sett lysande välde , rikt i kamp mot friheten – Schveitz, hans besegrare, grundade en fristat, den enda berömdaste på sin tid, i hjertat af Europa – den tredje stormakten, det s. k. rom tyska kejsaredömet föll sönder i en mängd småoriginal: så fedodalvälden, hkahvilka ända till våra dagar envist hänga vid deras medeltidiska ursprung – det söndrade Italien blef en profkarta på alla slags pol statsförfattningar från mellan despotismen och anarkin och tröstade sig, likasom nutidens Tyskland, med sin lysande kulturs öfver sitt politiska elände. – Rom hade i alla afseenden blifvit den Babylons sköka, som skriften förutsagt, – England hade efter de förödande inbördes krigen sökt till en början sin tillflykt i enväldets hårda armar (Henrik VIII) – Ryssland hade afskaffat Mongolernes ok –och pröfvade sin nya styrka mot vestern – i den Skandinaviska norden sprängdes kKalmare union. Öfverallt var fejd och örlig: kring de två motståndarne Carl V och Franz I grupperade sig södra och medlersta Europa, likasom norden stod i täta skaror kring Christian II och Gustaf Wasa. I alla dessa rörelser uppträdde visserligen mindre folken sjelfva, än deras spetsar och ledare: nationaliteternes tid var icke kommen på länge ännu,|41| men stundom förmärktes hos massorna våldsama ryckningar, framkallade af oklara aningar om deras framtida betydelse,. såsom Sådana voro dete förödande Hussitkrigen, bondefejden i Tyskland, vederdöparnes blodiga ofog i Nederländerna, Dalupproren i Sverige. I allmht begynte den nya tiden med fientliga, gäsande krafters brottande mot hvarandra ut på alla håll, utan klara, bestämda mål,. När den enda makt, som dittills shållitsammanhållit allt, när den romerska kyrkan, när påfvemakten föll dethroniserades från sitt herravälde öfver verlden, föll tycktes i början allt falla åtskils – broder stod mot broder, och vän mot vän – och när härtill kommo en rad af sällsama naturföreteelser, i förening med pest och täta missvexter, kan det icke förundra oss, att Luther i sin predikan på domsöndagen år 1532 (?) på fullt allvar ansåg de tecken nu vara förhanden, som enligt skriften bebådade verldens yttersta tider och förestående undergång.

4 För att öfvergå till händelserna i norden, vill jag än engång erinra, att dessa alldeles icke stå så utan samband med det öfvriga Europa, som man vid en ytlig betraktelse kunde förmoda. Tvärtom finna vi här öfverallt reflexer af de idéer och de tilldragelser, som skakade verldsdelen i sin helhet. Reformationen sjelf var icke annat än en sådan återverkan från södern på norden. Men visserligen blef detta samband genom reformationen försvagadt, derigenom att hela cirkelns radier icke mera utgingo till från Rom som medelpunkt. De protestantiska länderna sökte sin tyngdpunkt inom sig sjelfva, och detta isolerade dem till en början. Efterhand knötos sedan nya föreningsband, å ena sidan af vskapernavetenskaperna och konsterna, å den andra af statsförbunden, allianserna, ur hkahvilka i en senare tid det s. k. jemnvigtssystemet utgick. Men det är egentl. först i en nyare tid, som arbetart på återställandet af en stor europeisk folkfamilj, med en areopag af stormakter i sin spets, denna tid, nationalitet och som just dessa dagar genljuder af Napoleon III:s ord »ett krig i Europa är ett borgerligt krig» – – utan att dock ha kunnat hindra nationernas sjelfviskhet och makternas ränker att ånyo öfverfalla det lilla Dmk och tända krigets fackla ånyo vid Eidern.

|42|

5 RepetitionRepetition 15/10 67.

6 Den gamla tidens siste och den nya tidens förste man i Fd var A. Kurk. Den nya tidens förste man i Sverige och Fd var Gustaf Erikson Wasa. Med honom begynner, som Geijer uttrycker sig, »kungsarbetet» i sv.svenska historien. Detta kungsarbete utgick ur friheten sjelf och stödde sig på folket; var alltså i sin begynnelse folkets eget arbete och dess suveräna vilja. I sin fortgång blef det icke sisvårtytttt alltid sitt ursprung troget och ledde derigenom till svåra förvecklingar; men den i traditionen och lagarna grundade folkfriheten förmådde det aldrig fullt utrota. Sjelfa konungamakten af Guds nåde blef här i norden dock alltid, med eller mot sin vilja, ytterst en representant af folket,viljan, och det är derpå vi bygga ännu idag. Det konstitutionela konungadömet är det enda historien erkänner såsom berättigadt i Sverige och Fd.

7 Jag har förut sökt skildra Gustaf Wasas personlighet och tidigare öden. Att Hhan var entt mäktigt försynens redskap, det visar sig deraf att han var den man som tiden behöfde. bröt genom alla hinder. Han stod mellan två tidehvarf, vexte upp i det ena, blef man och danade sjelf det andra och vidgade befästade en djup, oöfverstigelig klyfta mellan dem båda. Af båda tidehvarfven ägde han i hög grad både fel och förtjenster. Vuxen under partistridernaernas kamp, hade han lärt sig konsten att besegra och, der det så blef nödigt, att öfverlista dem. Detta kom honom väl till pass, att han kände Sveriges historia och Sv:s lynne i grund. Af sina förste lärare Svante Sture och Sten Sture d. y. hade han inhämtat alla ridderliga dygder och vapenöfningar, dock liknade han mera i sinnets häftighet och viljans energi mera den bistre Svante, än den milde, folkvänlige, ädle herr Sten. Utom dem hade han ägt en tredje lärmästare, och det var den lärde, mångbepröfvade och statskloke i alla romerska stolens intriger krumbugter och Sten Sture d. ä:s partiintriger invigde dr Hg Gadd. Af honom hade han G. W. lärt den tidens slingrande statskonst, förevigad af den ryktbare Machiavelli. Den som derföre anser G. W. för en ridderlig konung i den mening, att hans|43| handlingar alltid skulle motsvara hans ord, den misstager sig om hans politiska klokhet, hkenhvilken ursäktas, om ock icke alltid rättfärdigas af de svårigheter, med hkahvilka han hade att kämpa. Å andra sidan vore det ett misstag, att anse honom döf för upphöjda känslor, upphöjda syften och endast följande Hans fiender anklagade honom för sluga beräkningaroriginal: beräkningar. ty han korsade deras. Han var en sträng herre, heter det med rätta om honom; kunde ock stundom vara mild att påse. Men detoriginal: Det är intet tvivel, att han ju ärligt ville sitt fosterland väl; hela hans lif är ett bevis derpå, och särdeles i yngre år, skydde han för detta stora mål hvarken faror eller försakelser. Med rätta har denna upphöjdare sida af hans personlighet blifvit den bestämmande för hans plats i historien och hans berättigande till ställt honom bland Sveriges och nordens störste män, likasom frukterna af hans regering berättiga honom till en plats bland detta lands störste regenter. MskligaMenskliga skuggor saknas icke: det finns endast en svensk konung, som i detta afseende står fläckfri för efterverlden – den store, som konung och mskamenniska lika store Gustaf II Adolf.

8 Tidehvarfvet G. Wasas

9 Stamfadren Gustaf Wasa var således en tapper, men framför allt en statsklok konung. Han begynte alltid sakta och varsvårläst p.g.a. överskrivningligt med små medel – begagnade ömsom både lock och pock – brukade ömsom list, ömsom våld – underhandlade tåligt, när han kände sig svag – lät gerna sina motståndare anse honom svagare än han var – lät närmade sig så småningom det mål han föresatt sig – blef derpå allt djerfvare i samma mån han kände sin makt vexa – och tillintetgjorde slutligen allt motstånd, med slag på slag, med hela kraften af en oböjlig vilja. På detta sätt bröt han med framgång en svårare bana, än någon sv.svensk konung, före eller efter honom, förmått att genombryta – befriade först sitt folk och kufvade det sedan – nödgades eröfrade två gånger sitt rike, först af fiender utländske, sedan af inhemske fiender – störtade tre fyra makter, som hvardera för sig syntes oöfvervinnerlige – Kristian II:s skräckvälde – hansestädernas öfvermakt – Kath. kyrkans öfvermaktod och detn herrsklystna sv.svenska adeln – förvandlade gaf folkets religiösa en ny trosbekännelse – grundade Sv:s politiska storhet – förvandlade det urgamla valriket till ett arfrike och lemnade slutligen detta rike starkt och uppblomstrande åt en af den nyare tidens berömdaste dynastier, för hkenhvilken han blef stamfader.

|44|

10 Vald till konung år 1523, mottog G. Wasa ett befriadt, men i hög grad sönderslitet, olyckligt och hjelplöst riket. Uttömda hjelpkällor – förstörda finanser utländsk skuld för Lybecks kostsama biträde, – mer än hälften ⅓ af all jord uti kyrkan, en annan 3:dedel uti adelns händer – bönderne utarmade – borgarne knotande och ruinerade under hansestädernas monopol – ett utarmadt folk ingen flotta – en s:rafsadsammanrafsad krigshär af bönder, som återgingo till plogen – anspråk på alla håll, som omöjligen kunde tillfredsställas – partier, som färdige att kifvas om det rof de tagit från danskarne – och mer än allt detta, all aktning för lag och öfverhet längesedan försvunnen under tvenne sekler af en vanmäktig styrelse och nästan oafbruna inbördes fejder. Gustafs första vägran att mottaga kronan var under dessa förhållanden sannolikt uppriktig: han insåg ganska väl, huru det var svårare att behålla ett sådant rike, än att eröfra det. Carl Knutson hade före honom dignat under en mindre börda; Sturarne hade under ständiga faror och mödor behållit en omtvistad makt blott derigenom att de försakat konunganamn. Borde väl han kunna vänta ett lyckligare öde? Albrecht – E

11 Han mottog dock kronans börda, men erinrade sedan ofta att han gjort det för rikets skuld, ej för sin egen. Knappt bar han henne på sitt hufvud, innan han erfor hela dess tyngd. Första omsorgen var att ånyo uppsätta det af Kristian förödda sv.svenska rådet. Han Bland dess nya 9 medlemar , alla voro tvennere finnar, Knut Kurk samt Ivar och Erik Fleming, Junker Thomas, besegrare. Dernäst kommo Lybeckarne med en fordran på 68,681 mark för sitt biträde, under det att knappt 100 mk funnos i rikets kassor. Anstånd måste köpas af desse egennyttige penningefurstar med de mest förödmjukande och för riket skadliga vilkor, hvaribland att ingen fred fick slutas utan deras samtycke, att de allena skulle få handla med riket och ingen svensk handla med andra än dem, att de skulle få sv.svenskt bistånd mot Dmk, att alla tvister mellan – skulle afdömas i Lyckeck, att de vidare kunde framställa nya fordringar o. s. v. En enda rådsherre vägrade att underskrifva denna nesliga traktat, och det var finnen Kn. Kurck. Man »Vioriginal: Vi hafva icke ryckt riket ur den ena träldomen, för att kasta det i den andra!» utropade han, glödande af harm. (Cels. 201)

|45|

12 Emellertid behöfdes pgarpenningar, och den som först måste lösa sin börs, var den rika kyrkan. 1522 begynte de nya skatterna. 1523 lades en s. k. silfverskatt på kyrkors och klosters silfver. – 1524 utskrefs en ny gärd för att eröfra Gottland från S. Norby, hkethvilket misslyckades genom B. v. Melens förräderi. 1525 förlades rytteriet uti borgläger i klostren, kyrkorna domkapitlsvårtytten måste underhålla knekter, och konungen tog nästan all kyrkans tionde. 1526 tog han åter ⅔ af tionden, utom andra gärder., och nödmyntet, de underhaltiga klippingarne, mottogos ej mera i uppbörden. Allt detta blef tryckande. I Sthm blef stort oväsen genom fanatiske vederdöpares tilltag att utkasta och stympa kyrkornas helgonabilder. Tvenne svåra missvextår och en dödande farsot, känd under namn af engelska svetten, förökade missnöjet. Det ostadiga folket begynte högt att knota och kallade Gustaf en hunger- och barkekonung. Det förbittrade presterskapet underblåste missnöjet och framställde alla dessa olyckor som ett himmelens straff. Här och der b Tre månader V Få goda regenter, och minst de som regera i stormiga tider, lönas af folken med annat än otack. Detta fick G. Wasa tidigt pröfva. »Menige mans sinne plägar hos oss sig lätteligen förändra» – yttrade den försigtige Biskop Brask, hkenhvilken liksom många andra var öfvertygad om att den nye konungen snart skulle gå samma väg, som så många bland hans företrädare.

13 »Men, säger Geijer, att Sverige i G. Wasa fått ej blott en befriare, utan äfven en herre, det lärde den tidens svenskar snart med förundran.» Tre månader hade ännu icke förflutit efter konungavalet, innan G. redan såg de nya biskopar han sjelf hade tillsatt i full stämpling mot hans dyrköpta krona. Tiderna blefvo åter bistra, ställningen hotande. På alla sidor lurade svek och förräderi. Uppror begynte flamma än här, än der. En del, upphetsade af Norby, voro nog glömske af det framfarna att åter vilja uppsätta kung Kristian på thronen. Hela det danskt sinnade Skåne, utom Malmö, hyllade honom. Andra, och bland dem ishti synnerhet Dalkarlarne, ville göra Nils Sture, herr Stens äldste son, till sin konung. Men Sv.Svenskarne fingo nu se med hvem de hade att göra. Inom mindre än 1 ½ år hade kung Gustaf afsatt tvenne biskopar: den ena b. i Vesterås, Peder Sunnanväder, den andrae sjelfva erkebiskopen Knut i Upsala. De flydde till Dalarna och uppviglade folket, derifrån till Norge – men blefvo utlemnade, anklagade och dömda af rådet. Förgäfves fordrade|46| original: fordrade prelaterne att, enl. kanon. lagen, dömas af andelig domstol. Klädde i trasiga korkåpor, den enda med en halmkrona, den andra med en biskopsmössa af näfver på hufvudet, fördes de båda biskoparne baklänges på utsvultna kampar in i Sthm, under det att utklädde gycklare ropade omkring dem: »här kommer en ny konung, herr Peder S:väder!» Derefter måste de dricka brorskål med bödeln och blefvo slutligen halshuggne. – Straffet var rått och föga prisvärdt, men det var betecknande för det sätt, på hkethvilket kung G. begynte att tukta de andliges öfvermod.

14 RepetitionRepetition 17/10 67. Kungsarbetet. En herre. Rådet. – Lybeck. Skatter. – Uppror. Fredrik I. Reformationen.

15 Dalkarlarne föllo underkastade sig, förrädaren B. v. Melens folk förjagades ifrån Kalmar slott. Nu kom turen till att reda sig för de nya danska anspråken. Knappt hade kung Fredrik I der efterträdt den afsatte kung Kristian, innan han begynte upplifva de gamla unionsplanerna och skref till Sv: att de skulle anamma honom till konung. Gustafs svar blef ett riksmöte i Jönköpg, der alla förenade sig att blifva mot konung G. faste och stadige uti sin svurna ed samt bådo konung F. uppgifva alla tankar på Sverige. – K. Fredrik fick sticka tåg – han hade den tiden all möda att hålla sig på Dmks thron mot Kung Kri böndernes uppror och kung Kr:s försök att återvinna riket. Ännu engång försökte kung Fr. utskrifva ett möte i Kphmn för alla tre riken, men kung Gustaf afböjde förslaget tvärt – Någon tid derefter möttes likväl de båda konungarne i Malmö. Här uppgjordes gamla tvister i godo. G. fick behålla Bohuslän, men måste återlemna Go Blekinge och afstå Gottland. Detta gjorde han med bitterhet i sitt hjerta – Det heta Wasablodet kokade öfver och han var nära att draga sin värja mot det lybske sändebudet, som han beskyllde för Glands förlust. – Med detta möte var likväl K.Kalmare Union formligen, lagligt likasom faktiskt upplöst, och från denna tid vågade ej någon dansk konung mera kalla sig Sveriges öfverherre.