Tredje Föreläsningen. 18/10 62

|22||160|

Tredje Föreläsningen. 18/10 62.

1 Men hvad Finnarne finska stammen räddat af sin forntid, det är också föga mer än sin tillvaro som folk. Den ha icke, som Kinas urfolk, lyckats värna sin politiska svaghet genom en sträng afsöndring i ettn aflägsetn land vrå af jorden, der en bördig jord och ett mildt luftstreck tillåtit dem bevara en högre forntida kultur. De ha blifvit sprängda åtskils öfver omätliga slätter, utan fasta naturliga gränser, och på alla sidor trängde af mera handlingskraftiga folk, underkastade alla nomadlifvets förvildande inverkan, och utsatta för hårda luftstreck, som tvungit dem att kämpa för lifvets uppehälle, utan tid att bevara eller utveckla bildningens företräden. Skulle vi Finnarne också kunha kunnat tillegna oss sig en arfslott utaf Chaldéernes högsta vishet, så har detta arf gått förloradt, såsom alla, eller nästan alla den gamla historiens folk ha förlorat sitt: Assyrier, Meder, Babylonier, Perser, Egyptier, Fenicier, Etrusker, Greker, Romare, Byzantiner, – uUnder det att deras kultur ingått i verldens, hafva blott få af dem sjelfve knappast lyckats bevara ens en skugga af deras tillvaro som folk, långt mindre de företräden, hkahvilka fordom läto dem intaga en rang bland verldens ypperste.

2 Men jag återkommer vår korta sammanställningen af äldre och nyare forskningars resultater rörande till en kort sammanställning af nyare forskningar om finska stammens och finska folkets äldsta öden och boningsplatser.

3 Vid den tid, när Herodotos 450 f. Ch. lemnar oss de äldsta kända och tillförlitliga underrrättelser om Skytherne norrom Sv. hafvet samt mellan floderna Don och Donau, hade sannolikt redan stora folkrörelservandringar ägt rum i det för honom okända Norra och Vestra Europa. Från Kaukasus ända till Pyreneerna, ja långt in i på Spanska halfön och derifrån ända till|23||161| de nordligaste trakter af vår verldsdel anträffas i jord och sjöar begrafna spår af ett urfolk, hkethvilket icke kännt metallernas bruk och som qvarlemnat sina grafställen, sina stenredskap, och sina pålverk,original: pålverk och sina lemningarne af sina måltider, ostronskalen, och äfvensom här och der spridda qvarlefvor af sitt språk. Detta folk, som man kallat stenålderns, anses af Klaproth, Rask m. fl. forskare ha tillhört Turanstammenfolken, således eller närmare, varit vida kringspridda utvandringar af den finska stammen, en hypothes, som vinner i trovärdighet genom de skandinaviske forskarnes nyaste undersökningar. Dess ålder går långt tillbaka. Pålverken vid Yverdun i I södra Frankrike har man af dem funnit spår, som beräknas gå tillbaka 2000 år f. Chr. De s. k. Kjökkenmöddingerne eller ostronhögarne på Selands och Jutlands kuster anses gå 1000 till 1500 år före vår tideräkning,.och Nilsson beräknar att stenredskapens bruk uti södra Sverige upphört minst två sekler f. Chr. och att stenfolkets första uppträdande ipå svenska kusterna norden icke kan ha skett senare än sist ett årtusende f. Chr. Lemningar af detta folks språk anses genom dess stamförvandter Pelasgerne ha influtit i Grekiskan, genom Etruskerne i Latinet, genom Kelterne i de germ vesteuropeiska språken, genom Lapparne i de skandinaviska och genom ännu närboende finska stammfolk i de slaviska tungomålen. Det är sannolikt, att detta urfolk i vestra Europa varit kändt under namnet Finn l.eller Fen, hvaremot det i östra och medlersta Europa burit namnet Sam l.eller Sum; om hkahvilka namn längre fram mera.

4 Detta urfolk undanträngdes redan före Herodotos tid efterhand af deras sina arffiender på asiatisk botten den Ariska folgkgruppen: i Vestra Europa af Kelterne, som tillhörde den stora Ariska folkgruppen, ett grekiskt ord, som ursprungl.ursprungligen betecknade Spaniens befolkn.befolkning, sed. Gallerne, medan i Östra Europa af Helleniska, Latinska, Galliska, germaniska och slaviska folk. Vid Herodots tid var redan hela vestern Celtisk – Κελτίοsvårtyttιηspråk: grekiska –. Hundra år senare vid Alex. stores tid fann Pytheas redan germaniska folk bosatta på Skandinaviens kuster och vid Östersjön – Guttonerne –|24||162| Ön Abalus l.eller Basilia, bernsten; således skandinaviska namn. Thule – af Irl.Irländskans Thualspråk: annat, norden. – Det är neml.nemligen bekant, att Britanniens tenn och Östersjöns bernsten redan länge dragit de sydliga folkens, särdeles Feniciernes och Karthaginensernes uppmärksamhet på norden. Följande deras föredöme, utskickade den phoceernes koloni Massilia en man vid namn Pytheas att undersöka det vestra Europas kuster. Men sedan Alexander d. st. eröfrat Tyrus, sedan Scipio Africanus ödelagt Karthago och äfven Massilia råkade under romerska väldet, upphörde den nordiska handeln och dermed äfven den direkta kännedomen om dessa aflägsna verldstrakter. Polybius, som lefde i 2:dra årh.århundradet f. Chr. och Strabo, som lefde i Augusti tidehvarf, kände mindre om norden än deras föregångare. Men under nästföljande sekel öfverstego Romarne Alperne och närmade sig genom Germaniens och Britanniens eröfring de nordiska folken. Pomponius Mela 40 år e. Chr. känner Skandinavien. Plinius d. ä. †79 e. Chr., han som sjelf tjenat med romerska hären i Nederländerna, känner öarna i Baltiska hafvet och bland dem Epigia, hkethvilket enligt all sannolikhet varit det nuvarande Finland. Bland de folk han der uppräknar äro äfven Ooni, Hippopodes och Fanesii, om hkahvilka säges att deras långa öron betäckte hela deras kropp (= Äggätare, Skidlöpare, Lappar) Ingen af desse förff.författare känner namnen Finn eller Sum. eller

5 Häraf måste vi draga den slutsats, att vid Chr. födelse hela den stora vestra utgreningen utaf den finska stammen redan var slagen, fördrifven och skingrad af de påträngande Keltiska folken, under det att tillika germaniska folk begynte att uttränga dem urfolket från Skandinaviens och Östersjöns kuster. Men att spillrorna funnos qvar, bevisas af flera vittnesbörd. Redan Plinius uppräknar bland de folk, som bebodde öarna i det Baltiska hafvet, Ooni, Hippopodes och Fanesii (Äggätare, Skidlöpare, Lappar). Detta intyg bekräftas vidare af Taciti för de nordiska folken så vigtiga arbete De Germania, skrifven|25||163| under Trajani regering. Efter att hafva omtalat Sueviska hafvet (Östersjön) samt de der boende skandinaviska folken, uppräknar han österom detta haf Æsthyi samt österom dem Peucini, Venedi och Fenni. Om Æsthyi, l.eller österlänningarne, synas, oaktadt mången motsatt tolkning, ha varit, om icke de nuvar.nuvarandenuvarande Estherne, så likväl ett finskt folk. Peucini (sedermer Bastarner) voro ett germaniskt, Venedi l.eller Venderne åter ett slaviskt folk, och Taciti Fenni – derom är man numera teml.temligen allmänt ense – betecknade Lapparne. Men när Porthan, Rühs, Arfvidson m. fl. forskare, förvillade af den ordning, i hkenhvilken Tacitus uppräknar dessa folk, förlägger dem österom Weichseln, är detta sannolikt ett misstag. Norske häfdatecknaren Munch har med talande skäl utredt, att dessa Taciti Fenni i sjelfva verket bebodde Skandinavien, hvarmed alltså hela den hypothes faller, hvarmed af hkenhvilken man velat sluta, att Lapparne ett sekel efter Chr. f.födsel bebodde det nuvarande Polen.

6 Allt utvisar, att detta af Tacitus ryktevis kända folk varit endast en ömklig, till skogarne förjagad nomadisk qvarlefva af det skandinaviska urfolket, Lapparne. »Finnarnes råhet, säger han, är förunderlig, deras fattigdom fasaväckande. De äga icke vapen, icke hästar, icke fasta bostäder; deras föda består af örter, deras kläder af djurhudar, deras bädd är marken. Sin enda förhoppning bygga de på sina pilar, hkahvilka de iaf i brist på jern, skärpa med benspetsar. Män och qvinnor idka jagt, ty båda könen åtföljas stundom och dela rofvet. Till att skydda sina barn mot vilddjur och oväder äga de ingen annan tillflykt, än att gömma dem under trädens krokiga grenar. Der dölja sig de unga, der finna de gamla en fristad. Detta anse de lyckligare, än att möda sig med åkerbruk, befatta sig med husliga sysslor samt under hopp och fruktan sätta sin och andras egendom på spel. Säkre mot gudar, säkre mot menniskor, hafva de besegrat uppnått det svåraste som finnes, det att icke ens behöfva önska sig något bättre.»

|26||164|

7 Denna lifliga skildring öfverensstämmer så ända in i minsta detalj med den skandinaviska sagans traditioner om Skrälningarne eller dete qvarboende Lapparne, ja till en del äfven med nuvarande förhållanden, att icke det minsta tvifvel kanbör kunna råda om deras identitet med Taciti Fenni, oafsedt det, att Lapparne ännu i dag af Norrmännen kallas Finnar. Frånvaron af all häntydning på (Inopia ferrispråk: latin) sångens och smideskonsten och sångens utomordentliga gåfva, som utmärker de egentlige Finnarne, borde redan vara ett tillräckligt bevis, att dessa varit för Tacitus obekanta, och det så mycket mer, som en senare förf.författare, Aithikos grekiske filosofen Aithikos, hkenhvilken lefde i 3:dje seklet e. Chr., tydeligen angifver dennssa de verklige Finnarnes utmärkande egenheter. – Kyrkofadren Hieronymus, är den ende som bevarat ett utdrag af Aithikos, hvarur han likväl bortlemnat allt hvad han ansett stridande mot kristna religionen. Detta utdrag lyder som följer:

8 »Han (neml.nemligen A.) skildrar de Gudarontiska öarna. Ytterom dem förmodar han inga andra finnas. Der är mycken köld och storm. Dessa nejder bebos af barbariska folk, hvilka framför andra idka musik och med såstordan styrka utföra så underbara melodier (incognita carminaspråk: latin) på deras kopparflöjter, prydda med messing, att de genom den omätliga makten af deras sånger (carminum immensitatespråk: latin) framlocka sirener ur böljan. Mest gå de utan arbete. Deras mödor äro ringa. Korn och annan säd hafva de till husbehof. I jernsmiden äro de skicklige och högeligen erfarne i sjöfart. Byrronensssvårtyttspråk: annat kalla de på sitt språk små fartyg, uppstående som pyramider i höjden och slutande med en spets. De skära hafvets våg uti snabbaste fart liksom dromoner. Dessa vaka i den våldsamaste sjögång, motstå med stor kraft hafsstormarnes raseri och genomgå utan fara så svåra oväder, att seglaren ständigt är viss om att helbregda uppnå hamnen.»

9 När man tillägger, att A. placerar de Gudarontiska öarna i det Germaniska hafvet – att han|27||165| särskiljer deras inbyggare från de germaniska folken medelst uttrycket »barbaræ gentesspråk: latin» – att man i dessa »incognita carminaspråk: latin» tyckes igenkänna trollrunorna – att »tibia æreaspråk: latin», kopparflöjten påminner om Finnarnes bekanta Waskikantelespråk: finska – att uttrycket »viribus prolatisspråk: latin», den kraft med hkenhvilken sångerna utfördes, tyckes antyda den bekanta magiska extasen, samt slutligen att sjelfva namnet på detta folks farkoster, burronesspråk: annat, ty tydligen påminner om finska ordet pursispråk: finska, plur. purretspråk: finska, båt, och purjespråk: finska, segel och att sjelfva namnet Gudarontens synes beslägtadt med kudettaspråk: finska, som betyder fånga fisk under lektiden – således ett slags fiskelägen – så vill det synas i hög grad sannolikt, att Aithikos, hkenhvilken sjelf besökt Östersjöns kuster, med dessa Insulæ Gudarontes menat, om icke Finland, åtminstone öarna vid Estländska kusten samt med deras invånare – om icke Finnarne – åtminstone Estherne. Sjelfva uttrycket den omständighet att Gudaronterne mest gå utan arbete och att deras mödor äro ringa vittnar om mannen en temligen nära bekantskap med de finska folkens vanor under den långa vintertiden.

10 Alexandrinske geografen Ptolemæus, som lefde i 2:dra seklet e. Chr., omtalar Φίννοιspråk: grekiska, hvilka han förlägger något sydligare än Taciti Fenni, och nämner för öfrigt bland Skandinaviens kustinbyggare Levones, Phavonens och Phiræsii, hkahvilka påtagligen icke äro andra än Plinii Oones, Hippopodes och Fanesii – således Lappar.

11 Af alla dessa källor draga vi den slutsats, att den stora vestra utgreningen af finska stammen, hvilken från äldsta tider utgjort Europas aborigines, uti de första tre århundradena af den kristna tideräkningen var sprängd och skingrad i öfriga delar af vestra och medlersta Europa, men qvarstod i brutna spillror i Skandinavien och koloniserat sig, under ett visst välstånd och en viss grad af kultur, vid Finska vikens kuster.