Fjerde Föreläsningen. 3/10 64

|28|

Fjerde Föreläsningen. 3/10 64.

1 G: Wasas verk: enhet: kyrka, statsvårläst p.g.a. överskrivning, samhälle –

2 Vi ha sett huruoriginal: Huru allt Sveriges rike föll invärtes sönder under Erik XIV:ssvårtytt Johan III:s och Sigismunds svaga regeringar – huru söner och sonsöner täflade med hvarandra att kullkasta den store stamfadrens verk – och huru slutligen thronstriderna inom Wasahuset icke blott återväckte alla tvedrägtens demoner till lif, utan ock djupt undergräfde sjelfva de grundvalar, på hkahvilka samhället hvilar: aktningen för lag och besvuren pligt, trohet mot regent och fosterland. Tvenne partier kämpade om makten, hkahvilka hvardera förklarade sig vara de ende rätte och laglige försvararne af fäderneslandet, dess lagar, dess lycka och dess framtid, – och båda förföljde med skoningslös stränghet, med egendomens förlust, med fängelset, bödelsbilan och i mildaste fall med landsflykt sina motståndare. Politiska förbrytelser, grundade på en olika, men ärlig öfvertygelse, förblandades med vanliga brott; – enskilde fiendskap satte sig till doms öfver sina motståndare och dömde dem i blind partiskhet part, anklagare, domare såsom landsförrädare och fäd:landetsfäderneslandets fiender. Den segrande hade alltid rätt, den besegrade alltid orätt. Huru djupt måste icke samvetena förhärdas och rättskänslan förvillas i sådana tider! Den ständiga vanan vid oblidkeliga ham förföljelser gjorde hvarje hjerta hårdt för medlidandet mot en fiende:, som hvarföre skona den, som icke lika litet skulle hafva skonat andra, sina motståndare, om han varit den segrande? Hvem fanns, som icke under 40 års inre söndringar och oredor hade något att klaga, något att hämnas? Och hvem ville försaka hämdens tillfredsställelse, när man kunde hämnas i sjelfva lagens namn, när den sjelfviska lidelsen således kunde omgifva sig med ett sken af laglighet, en sken af fosterlandskärlek! Sådana voro|29| partierna, sådana voro deras anförare, i Fd såsom i Sverige, eller fastmer, de blefvo det efterhand, ju mera striden förvildades. »Sedan Sverige byggdes – säger Geijer – har det näppeligen så i sina innersta grundfästen bäfvat, som i de skakningar, hvarigenom katholicismens sista lemningar utkastades och Johan III:s hus störtades ifrån thronen.»

3 Vi måste lägga märke till dessa ord. På ytan var striden af politisk natur och gällde tvisten om kronan och kronans makt; men derunder låg i bottnen ett religionskrig, förberedt af Johan III, neml. katholic:s sista djerfva försök att återtaga sina förlorade länder, – och det var när hert. Carl segrade, hvvar det dock innerst lutherdomen som segrade genom hans arm och gaf utslaget i striden.

4 Må vi återkalla i minnet de båda motståndarnes personligheter och än engång egna en pröfning åt den omtvistade frågan: hvilken af de båda hade på sin sida en rättvis sak?

5 Sigismund var född i ett fängelse, och hela hans personlighet tycktes deraf ha fått något viljelöst, trögt och tungsint. Han gic Inskränkt till först.förstånd och uppfostradoriginal: Uppfostrad af jesuiter, hade hans medfödda goda egenskaper – hans redlighet, gudsfruktan, och godhjertenhet – tagit en förvänd och ensidig riktning. (kättare; – Hans Hansson) Att tänka för sig sjelf på egen hand, att vilja och handla som en man för sig, det hade han aldrig lärt, och derföre gick han i ledba andras sina lärares ledband från vaggan till grafven. Svag och vankelmodig, liksom sin fader, syntes han aftillagt av utgivaren jesuiterne vara ett i alla afs.afseenden lämpligt redskap att icke blott till en skuggkonung i Polen, utan ock till ett böjligt redskap för återställandet af katholic. i norden under det legitima konungadömets skylt.

6 Hans farbroder hert. Carl var byggd af heltt annat virke. I mod, i hand i härdighet, vilje- och handlingskraft samt var han den ende af G. Wasas söner, som liknade sin fader.

|30|

7 Underlägsen honom i statsklokhet och mindre herre öfver sina häftiga lidelser, lik gick han lika långt i sin ärelystnad masvårläst p.g.a. strykning, och var ännu mindre än G. Wasa nogräknad om medlen. Hård, grym. Men När han gjorde lutherdomens sak till sin egen, är det intet tvifvel, att ju äfven hans religion till hälften var politik. Men han hade så länge med en behjertad mans otålighet varit vittne till uselheten och splittringen under sina företrädares regeringar, att hans ärelystnad fick i hans egna ögon en hög grad af berättigande. Hans väg till kronan syntes honom vara vägen till fädernesl:s väg till räddning och frihet. Hans väg till krona märkte måhända icke sjelf, huru nära det sjelfviska målet var inblandadt uti den allmänna välfärden.

8 En natt hade hert. Carl en dröm. Man tyckte sig sitta till bords i Reval, och en liffl.liffländsk adelsman, Vietinghoff, ställde för honom åtskilliga rätter. När täckelset borttogs från faten, syntes i ett af dem Sveriges vapen, men i ett annat syntes en hufvudskalle med många mskobenmenniskoben omkring. 1595. Drömmen blef strax uttydd såsom bådande hvad det som ock sedan skedde och har sin betydelse anföres af G. med rätta såsom en reflex af hert:s egna tankar,. likasom Så beteckna äfven de många synerna den tiden af krigshärar som st och väldiga flottor, som stridde i luften, äro betecknande för den allmänna oron i sinnena.

9 När under klubbekriget halfva Fd stod i vapen för Sigisd och det andra halfva landet för hert. Carl, får frågan: hvem hade rätt? för oss en särskild direkt betydelse. – Vid första påseendet vill det synas, som vore den legitima rätten obestridligen på Sigismds och C. Flemings sida.|31| Sigism., säger man, var landets lagkrönte konung; hertigen var hans upproriske undersåtare. – Så uppfattades saken otvifvelaktigt af Flg, Stålarm och deras anhängare, och vare det långt ifrån oss att vilja förringa den orubbliga trohet, den ridderliga ära, som på grund af en sådan öfvertygelse ledde desse ädlingars tappra och ståndaktiga handlingssätt. Men den legitima rätten kan icke bestå utan motsvarande pligt, och tvungen att döma mellan konung och folk, måste historien väga emot hvarandra bådas skyldigheter. Då finna vi att Johan III:s hela regering adelsstyrelse var ett fortsatt ingrepp i folkets lagliga rättigheter, bekräftade genom Westerås recess,original: recess och Arfföreningen 1544 och konungaförsäkran, samt att framför allt hans fikande efter polska kronan för sin son samt hans våldsama ingrepp i tros- och samvetsfriheten förnärmade folket i dess rättmätigaste anspråk. Häremot protesterade också folkets ombud vid Sigismds thronbestigning; men det oaktadt blef denne konungs regering en fortsättning af fadrens och skulle, derest den fortgått utan motstånd, ofelbart upphäft grundvalarna för folkets religiösa och politiska frihet samt återfört riket under utländskt förtryck. Detta ombytte helt och hållet ställningen mellan de båda medtäflarne. Sigismunds till bokstafven legitima rätt blef härigenom, ensidigt betraktad, ett förnärmande af folkets rätt, följaktligen ett uppror mot rikets besvurna lag. Hert. Carls och hans anhängares motstånd, hkethvilket efter bokstafven måste gälla som uppror, blef deremot i verkligheten och eft. Ups. möte äfven i laglig form ett försvar för det legitima rättstillståndet – och sålunda nödgas vi stadna vid den åsigt, att kon:s uppror mot lagen gjorde folkets uppror mot konungen till ett sorgligt, men berättigadt nödvärn, nödvändigt för sjelfva den kronas helgd, mot hkenhvilken upproret reste sig.|32| Härigenom blir det också klart, att den aktning vi måste egna C. Fg och Stålarm med deras parti uti Fd helt och hållet gäller ridderligheten af deras personliga motiver som voro ädla, men icke deras sak som var orätt; och å andra sidan måste vi ogilla hert. Carls sjelfviska medel och klubbehärens tumultuariska framfart, som voro våld men icke deras sak, som var rätt. – Huru det för öfrigt dem var demokratin, som i klubbekriget stod väpnad mot den nya, under Johan III fullfjädrade aristokratin, är förut anmärkt. Det bör tillä Exemplet af Polens tillstånd låg Svv.Svenskarne och Ff.Finnarne den tiden mycket nära. Polen var redan vid denna tid aristokratins mönsterstat i Europa. Mellanmakten mellan kon. o. folk hade då redan så fullk.fullkomligt vuxit dem båda öfver hufvudet, att utom denna sjelfrådiga adel, funnos endast en viljelös konung och ett folk af slafvar. Det var detta mål äfven den sv.svenska adeln eftersträfvade och detta hade varit följden af dess seger. Finska Af det nyss nämnda följer då derföre lika klart, att det var demokratin, som här i Fd o. Sv. försvarade den verkliga konungamakten, under det att Flg och aristokratin hans anhängare som förde på sina fanor kon. Sigismds namn, i sjelfva verket stredo för ett aristokratiskt intresse, som dolde sig bakom konungamanteln, och adeln var så litet dess kronans verkliga forsva vän, att detta parti fastmer intet annat åsyftade än en en kopia af denna samma polska republik äfven i Sv. och Fd, med en magnatstyrelse i konungens namn öfver ett lifeget och undertryckt folk. Demokrati. Katholicism.

10 Jag sökte att skildra dessa händelser vid slutet af förra vårtermin. Vi sågo, huru klubbekriget med alla dess blodiga skiften var endast en akt i detn mångåriga striden om Sv. krona, kring hkenhvilken kifvades mellan katholic. och lutherdom, mellan aristo adelsvälde och folkvälde, hårdnackadt kifvades under hvilken det att samhället upprördes ända från grunden. Flg segrade, men föll i under sjelfva triumfen 1597 i April. Stålarm upptog hans ridderliga svärd med lika mod, men svagare arm och mindre framgång. Förgäfves sökte han med sina ff.finnar öfverflytta striden till Sv. och i det smädligt s. k. korftåget göra en diversion i hert:s flank 1599.|33| Sigismund lemnade honom utan understöd, och två gånger kom hert. Carl att intaga Åbo slott. Vid hans andra återkomst 1599 utbredde sig hans segrande härar öfver hela det motspänstiga södra Fd, Wiborgs stormades och intogs, och större delen af den fruktade finska flottan föll i hert:s händer. och original: och Stålarm med hans förnämste män blefvo fångne –. Fångarne blefvo fingo dyrt betala sin trohet emot en förlorad sak. 11 pers. i Wiborg bland dem aArvid och Ivar Tavast; Den 12 Nov. 1599 föllo 12 finske herrars hufvuden på Åbo torg; bland dem den unge ridderlige Johan Claesson Fleming Olof Claesson; Pehr Johansson Fleming, Sten Fincke, Michel Påvelson Munck, Nils Ivarsson Stjernkors, Krister Mattson Björnram m. fl. – De öfrige fångenskap. – skonade f.finska adelsmadelsmän förlora ⅓ af deras arfgods nådensvårtytt – de f.finska prester, som öppet hållit med Sigismd, afsattes hästar – andra måste plikta med 5 daler för hvarje bonde, som hörde till deras församl.församling silfver. – Borgare och lägre tjenstem. ⅓ af deras egendom. – Skräck. – hans anhängare alla embeten. de öfrige bortfördes i hård fångenskap,. och 4 grgånger utledd till afrättsplatsen, men alla gånger benådad i sista ögonblicket, slöt den tappre Stålarm år 1604 sitt lif uti fängelset.

11 Fd låg nu för hert. Carls fötter till 35 och med honom hela Sv:s rike, skymfligt öfvergifvet af Sigismund på hans flykt efter Stångebro slag. Den 20 Mars år 1600 föllo de 4 främste cheferne för sv.svenska adelspartiet och Sigism:ds anhängare: Gustaf och Sten Banér, Erik Sparre och Thure Bjelke, för bödelsyxan på Linköpgs torg.

12 De ofrälse stånden och krigsbefälet bjödo vid Linkpgs riksdag kronan åt hertigen; adeln begärde blott att han ville bibehålla regeringen. – Hert. Carl fann rådligt att ännu bida med konunganamnet. En ny uppsägelseskrift sändes till Sigismd, men man ville ännu erkänna hans 11 årige son Uladislaus som thronföljare, derest han inom 5 mån. skickades till Sv. att uppfostras i evangel. läran. – Detta kunde icke vara på allvar menadt. Man visste att Sigismd ej kunde gå in derpå – och den rätte thronföljaren stod redan gifven: – det var hertig Carls ende, då 6 årige son, den sedan så store Gustaf II Adolf.

|34|

13 Sigismunds svar på uppsägelsebrefvet var icke egnadt att bilägga tvisten. Han afträdde sv. Estland till Polen och utverkade sig på detta vilkor polska ständernas bifall och understöd till krig emot Sv. Det gafs så mycket hellre, som Polack.Polackerne ej hunnit glömma kung Johans svikna löfte om detta samma Estld och brunno af begär att kasta de trotsige Svv.Svenskarne tillbaka från södra kusten af Ö:sjön.

14 Hert. Carl beslöt att förekomma sina fiender och skyndade på sommaren år 1600 öfver till Liffld, Reval. sedan han Gemåloriginal: gemål, son utskrifvit fFolk och gärder, utskrefvos i shtsynnerhet från det närmast liggande Fd. – 30,000 m.man under anför. af Sv. dåvar. bäste fältherrar finnen Karl Horn, Joach. Scheel, Karl Gyllenhjelm. – En bitter skriftvexling mellan C. och Sigism. – Carl fann Polackarne oförberedde och anfallet kröntes med en framgång öfver förväntan. Reval med Estld förklarade sig genast för Carl. – Carl Henrikson Horn. Inom sex månader hade han förjagat Pol.Polackerne från största delen af Liffld och intagit landets flesta fästn. – Endast Riga, Dunamunde och Kockenhusen trotsade ännu sv.svensk makt.

15 Bitter skriftvexling: Alltså är dig, Carl, intet nog, att du hafver mig ur händerna röfvat mitt arfrike, utan är ock till Liffld öfverkommen att i lika måtto skilja mig från mitt valrike. – Carl blef honom icke svaret skyldig. – Skriftvexl. fortsattes sedan mellan Carl och Zamoisky i tidens egendomliga stil. – »Tro icke, svarade Zamoisky på Carls häftiga utfall, – att Polens adel består af sådana slafvar, som kunna plundras, fängslas, ja halshuggas utan laglig rättegång, såsom det skett i ett visst annat land. Jag mäter mskorsmenniskors värde, efter|35| dygd, icke efter åkrar och pgarpenningar, men frågar du efter sådant, så finnas bland oss de, hkahvilka äga lika stora besittningar, som många s. k. hertigar i andra länder.»original: länder. – Slutl. utmanade Z. Carl formligen på envig. – Carl svarade: »voreoriginal: vore du min like i börd, skulle jag icke undandraga mig. Men du är en skrifvare, och derföre ämnar jag ej nyttja annat vapen än käppen, hvarjemed jag skulle så smörja dig, att du aldrig skulle glömma tiden, rummesvårtyttt eller vapnet.» – Z. svarade åter: »nogoriginal: nog visste jag att du ej kunde styra din elaka tunga, men jag trodde ändå att det fanns något förstånd i dig. – Dina hotelser anstå icke en krigsman, utan slödder och pack.»

16 Striden stadnade ingalunda vid blotta orden. Frampå året 1601 – voro Pol.Polackerne ändtligen rustade och ryckte stormade under samme tappre Z. in öfver Liffld. – Nästan alla Carls eröfringar gingo åter förlorade. Gyllenhjelm och hans vän den unge Jakob de la G. blefvo tillfångatagne (12 år). – Till Carls och Sv:s lycka förstod ej Sigismd att begagna sin seger. – Den tappre Z. afsattes från befälet – hans efterträdare stridde m voro honom underlägsne i skicklighet, och så fördes kriget med omvexl. lycka i 5 år, hvarunder Liffd grufligen ödelades af båda partierna.

17 Under detta krig utgjorde Fd den sv.svenska arméns operationsbas. – Detta föranledde att Carl tid efter annan vistades länge i Fd.

18 sid. 33. Han mottog det utarmadt och i högsta grad sönderslitet af vän och fiende. »Han fann der, efter hans egna ord, fast större oordning, än någonstädes i riket. Det Fdsvårtytt var höll på att blifva sin tids mönster på adelsväldet i polsk smak. Alla krigens bördor hade blifvit vältrade på skattebondensvårtytt, under det att adeln undandrog sina underhafv. – Derföre skatteh. under adeln – Men äfven adelns bönder voro fattige – stor skillnad mellan dem i Sv. och Fd. – Adelsb.Adelsbonden i Fd äger hvarken hästar, bosk. l.eller redskap, allt var husbondens – Första åtg.svårtytt

|36|

19 Konungars – folkens rätt. Liffl.Liffländska kriget. skriftvexl.