Trettiosjunde Föreläsningen, 30 Nov. 1871

|249||267|

Trettiosjunde Föreläsningen, 30 Nov. 1871.

1 Huru har nu denna historiska tradition under 5½ århundraden sammanbundit de olika, i början så söndrade och åtskilssträfvande beståndsdelarna af det finska folket?

2 Karelare – Tavaster. Karelare och Tavaster grodde ganska långsamt tillhopa. De gamla fejderna glömdes icke så snart. De fortforo under hela medeltiden, ja, ända till medlet af 1500 talet, icke blott i enskilda tvister och våldsbragder mevid de omtvistade gränserna mellan Savolaks och Tavastland, utan stundom till sådana dimensioner, att hela byalag af Savolaksare efter fädernes osed gjorde härjande ströftåg inåt Tavastland, eller tvärtom Tavaster in på Savolaksarnes område. Gustaf Wasa vredgades svårligen öfver dessa vilda hedningaseder midti hans kristna, och ordnade Finland, och näpste våldsverkarne med hela sin bekanta barskhet. Detta var vid gränsmarkerna. I sin Befolkningen i sin massa hade dock lärt sig att tillhöra samma rike. Tavaster och Karelare hade då redan kämpat i samma led mot Ryssen under Axel Tott, Knut Posse och G. Wasa. De ha ofta mött hvarandra vid Wiborgs marknader. IUnder klubbekriget märktes gemensama intressen. Tavaster drogo in i Savolaks, för att uppvigla detta landskap mot Fleming och Sigismund. Under G. A. och hans många krig vexte de båda folken alltmera tillsamman: mellan dem var en krigisk täflan; men då, liksom sedermera, visade sig den Karelska folkgrenen öfverlägsen i rörlighet och sjelfverksamhet, medan Tavasterne voro starkast i det passiva motståndet. Lagar och handel inverkade förenande. Båda folkgrenare utbredde sig koloniserande öfver det inre och norra Finland, men|250||268| fortforo intill våra dagar att behålla sina egendomligheter, med den skilnad, att Savolaksaren ännu i dag betraktar Tavasten med en viss öfverlägsenhet och öfvar sin qvickhet på den trögare grannen, som han anser för dum.

3 Kolonisation. Karelarne, med sin större rörlighet och sitt bjarmiska födgeni, utbredde sig öfver nörra och NÖ. Finland och stötte der på det urgamla Qvenerfolket. Detta aflopp icke utan hårda, mennumera nästan okända strider, men slutades dermed att Karelare och Qvener sammansmulto till det folk, som nu bebor det nordliga Österbotten. Qvenerne försvunno så totalt, att blott deras namn har bibehållit sig i uttrycken Kainumaa och Kajanasvårtytt, af hkahvilka det förra icke ens förstås i de flesta trakter af Österbotten. Men det blandade blodet har gifvit upphof åt entillagt av utgivaren egendomlig, i vissa slägter ännu storvext folkrace i dessa trakter. Lapparne undanträngdes småningom af både Karelare och Tavaster allt längre mot norr. – Envisa. – Nomader.

4 Tavasterne åter koloniserade södra Österbotten och stötte der på den svenska kolonisationen vid kusterna, af hkenhvilken de emottogo en märkbar inverkan, utan att egentl. blanda sitt blod med dess. Om de fordna striderna vittna ännu de svenska ortsnamnen i finska trakter och de oftare förekommande finska ortsnamnen i svenska trakter. Svenskar och Tavaster bo ännu i dag så åtskilda i de flesta gränstrakter af Wasa län, att t. ex. Lillkyro socken med rent finsk befolkning inframskjuter som en kil till hafskusten, i norr och söder omgifven af en befolkning, som till sitt ursprung är rent svensk. Det är sällsynt att i dessa och andra trakter en yngling af svensk härkomst gifter sig med en flicka af finsk härkomst eller tvärtom, och språkgränsen är följaktligen ganska skarp. I andra gränstrakter ser man deremot|251||269| befolkning och språk mera sammanblandade, ingendera till fördel. Tavaster och Svenskar. Men oaktadt denna söndring och i språk och andra egenheter, har södra Österbottens både finska och svenska befolkning gemensama grunddrag, som sk tydligt åtskilja den både från den nordösterbottninska, den vest-tavastländska och den ost-tavastländska befolkningen, – ett säkert bevis derpå, att hvarken språk eller härkomst förmått att motstå traditionens och granskapets mäktiga inverkan. När man talar om Österbottningar, i Wasa län göres ingen skilnad mellan finskt talande eller svensk härkomst, finskt eller svenskt språk. Den egendomliga energin, den egendomliga vildheten, som så ofta griper till knifven, finnes utan åtskilnad hos finska och svenska. – Icke alldeles samma förhållande råder mellan Tavastefolket i Nyland och detta landskaps svenska befolkning. Dessa båda äro mera sammanblandade i gränstrakterna och likväl mera åtskilda i grunddragen af deras lynne. Nylands Tavaster ha stått närmare kärnan af deras folkstam och skilja sig icke mycket, dock något, från det egentl. Tavastlands inbyggare, under det att Nylands Svenskar på deras smala kuststräcka trängts ihop i tätare tillsammans och derigenom förblifvit mera egendomligt svenska. Men detta oaktadt äro båda befolkningarne starkare sammanvuxna, än de sjelfve erkänna. Nylands dragoner, Nylands infanteri har upptagit båda utan åtskilnad – bådas medelpunkter i städerne och på herregodsen ha bidragit till att förena deras intressen.|252||270| Svenskt och finskt. Det finns veterligen intet spår, att den svenske Nylänningen skulle ha följt andra politiska sympathier, eller lånat sig åt andra intressen, än den finske Nylänningen. – Den bland våra svenska kolonister, som minst har sammanvuxit med det finska folket i dess helhet, är Ålänningen. Orsaken är lätt förklarlig, när vi erinra oss Ålands afskilda läge, och nära grannskap, nära förbindelse till Sverige. Ålänningen anser sig i sj. v.sjelfva verket mera svensk, än finsk. Men ställer man honom vid sidan af en verklig svensk, skall man t. o. m. hos Ålänningen finna vissa drag i lynnet, vissa intressen, som skilja honom från Sv:s inbyggare och närma honom till Finlands.

5 Jag påminner mig häraf ett litet drag, som bevittnar huru den sv.svenska kolonisten i Finland blifvit indragen i den fin totaliteten af vårt folk. En sommar för många år sedan kom jag i en öppen båt öfver Qvarken från Umeå till Wasa skärgård etc.

6 Otvifvelaktigt funnos hos den sv.svenska befolkningen i Finland under 1808 krig starka sympathier för Sverige och sedermera sorg öfver skilsmessan, – starkare hos Ålands och Österbottens svenskar, än hos Nylands. Dessa sympathier framträdde också i folkresningarne. Men det fanns befolkningar af finsk härkomst, som i detta afseende föga eftergåfvo de svenska. Särskildt i Österbotten har den segrande ryska makten både 1714, 1742 och 1809 icke gjort någon skilnad mellan svenskt eller finskt. – Stora ofredens härjningar blefvo ett af de starkaste föreningsband mellan befolkningens skilda delar. – Geografin.

|253||271|

7 Finlands namn. Det finska folkets sammanvexande och nationalmedvetandets utveckling kan har neml. tydligt resvårläst p.g.a. strykningf afspeglat sig äfven i geografin. Hvarken Svenskar eller Finnar hade under medeltiden något gemensamt namn för hela vårt land: ordet saknades, emedan begreppet saknades. Det fanns lika litet ett Finland i dess nuvar. betydelse, som det fanns ett finskt folk. När man någongång ville tala om Finland i dess helhet, brukades vanligen benämningen Österlandet (= Estland). Man hörde väl också benämningen Qvenland eller Jotland, men dermed förstods egentl. det af Qvener bebodda nordliga Finland. Det första Finland man hörde omtalas betydde hvad vi nu kalla Egentl. Finland, d. v. s. Auradalen, SV. hörnet af vårt land, Åbo län, och med Finnar, Suomalaisetspråk: finska och det var menades dene der boende Tavasterne, som också af danske häfdatecknare kallades Suomer = Sumer. Under hela medeltiden och långt inpå nyare tider visste man ej af något annat Finland, eller några andra Finnar, Suomi l.eller Suomalaisetspråk: finska, än detta samma Egentl. Finland med dess invånare. Man reste då från Finland till Nyland, från Fd till Tavastland, från Fd till Österbotten o. s. v. När landet år 1435 delades i två lagsagor, Norrfinne och Söderfinne lagsaga, gi utgjorde Aurajoki gränsen mellan dem båda. (Förklaring) Ännu på Pehr Brahes tid, i medlet af 1600talet, omtalas Finland i officiela handlingar såsom någonting särskildt vid sidan af Karelen, Savolaks, Tavastland o. s. v. – ett tydligt bevis på att hvarken namn eller begrepp ens då ännu omfattade hela landet, hela folket.

|254||272|

8 Finlands namn. Först efter stora ofreden varseblifva vi huru dessa namn, Finland och Finnar, sma likasom vuxit ut öfver landets och folk i deras helhet. Denna oerhörda, allt omfattande, allt uppslukande olycka hade med ens gjort land och folk solidariska inbördes, icke blott emot Rd, som härjat det, utan äfven mot Sverige, som öfvergifvit det. Från denna tid höra vi oftare än förr Finlands särskilda intresse och särskilda nationalitet åberopas af vänner och ovänner vid de svenska riksdagarna. Från denna tid fhöra vi också namnen Finland och Finnar i deras nuvar. betydelse., omfattande hela landet. Mellan namnen Svensk och Finne, brukade om Finlands invånare, fanns ännu länge en skilnad, som hvaraf man ännu finner spår i folkets föreställningar. Detta var naturförklarligt, så länge den svenske kolonisten i Sv. fortfarande hade ett naturligt stöd i sambandet med Sverige. Men detta upphörde med 1808 års krig och Freden i Fredrikshamn. Från denna tid måste den sv.svenska befolkningen i Fd antingen utvandra, eller ansluta sig till totaliteten af finska folket. Och så stark var det gemensama f.finska fosterlandets makt, att äfven bland dem, som kunnat utvandra, ganska få gj verkligen utvandrade. Några gjorde det, dels af hat åt ena sidan och kärlek åt den andra, dels af misströstan om vårt lands framtid. Men de, som öfverflyttade till Sverige, bibehöllo alltid en saknad, en hemlängtan, i djupet af deras hjertan. De mottogos, medsåsom finske landsflyktingar, med fördubblad vänskap och välvilja i Sverige, de tycktes icke hafva något skäl att önska sig tillbaka till det land de öfvergifvit. Och likväl kunde de icke vara fullt|255||273| lyckliga, eller med odelade hjertan egna sig åt deras nya fädernesland. Emigration. De ville vara fullständigt Svenskar, och de kunde det icke. De ville knappt tillstå för sig sjelfva, än mindre för andra, att de blifvit likasom uppryckte från deras rot, – och likväl såg man dem fälla tårar, när de tillfälligtvis hörde någon tala det finska språket eller hörde någon sjunga en finsk visa. – Detta är ännu i våra dagar den finska emigrationens historia i Sverige. Tid efter annan kastas ennågon af våra landsmän af lifvets vexlingar öfver till andra stranden och finner der den vänskap, den sympathi, hvarmed minnet af det förflutna gör att hvarje Finne omfattas i Sverige. Men sighan återfinner icke mera sig sjelf på den gästvänliga stranden i vester om Ålands haf. Der saknas alltid någonting för hans frid och hans lycka, och detta något är hans väsendes rot, det är hans fattiga, öfvergifna, men dock alltid i djupet af hans innersta älskade fädernesland.

9 Franzén. – 260.