Tjugunionde Föreläsningen 14 Nov. 1871

|194||212|

Tjugunionde Föreläsningen 14 Nov. 1871.

1 Jag återkommer ännu till odlingens kamp mot förvildningen, emedan den är en kamp för vår tillvaro och utgör grunddraget i vår kulturhistoria. Vi ha sett, att ⅗ af Finlands yta betäckes af skog – men att icke mindre än 1,648 □ mil, d. v. s. nära en fjerdedel af landet betäckas af mossor. Uppgräftar man en af de tallösa tufvorna på dessa mossor, så finner man, såsom i Lappland, nästan beständigt rötterna af ett träd derunder. Alltså har original: har nästan hela landet fordom varit betäckt med skog; men mossorna ha bildat sig på skogens bekostnad: d. v. s. ¼ af Finland har blifvit förvildad och improduktiv.

2 Barrskogen var den äldsta i landet och dess nafrämsta naturprodukt. Ty med den stora skogen följde icke blott ett jemnare klimat, utan äfven en rikare fauna. Ännu för 200 år tillbaka hade Finland en otrolig rikedom på alla slags pelsverk.

3 Barrskogen var den äldsta i landet och dess nafrämsta naturprodukt. Jagt, fiske och svedjebruk hörde till voro landets hufvudnäringar. Men barrskogen förminskades icke blott af mossornas framsteg, utan äfven af skogseldarne. Och efter hvarje skogseld uppvexer icke ny barrskog, utan löfskog, på den afbrända platsen. Alltså har äfven löfskogen utbredt sig på barrskogens bekostnad, – den svagare vegetationen har efterträdt den starkare. Men löfskogen är åter en moder till boskapsskötseln: alltså har denna uppträdt på det första åkerbrukets, d. v. s. svedens bekostnad. Men denna förlorade mark har åkerbruket tagit tillbaka från mossorna, d. v. s. genom kärrodlingen. På detta sätt ha odling och förvildning nu i ett årtusende stridt om Finlands område, och nuvar. förhållandet mellan skog, mossor, åker|195||213| och äng är resultatet af denna strid, der den ena parten vexelvis utträngt den andra. Men barrsk derunder har barrskogen fortfarande minskats, och det har blifvit nödigt att sätta en gräns för den åverkan, som mskohandenmenniskohanden tillika anställer på landets dyrbaraste kapital.

4 Svedjebrukets fördel är att med ringa möda erhålla goda skördar för kort tid; men det förutsätter öfverflöd på skog. Så länge sådant fanns, var svedjebruket den naturliga modernäringen och närde äfven en talrik befolkning. Vid tiden den sv.svenska eröfringens tid voro sannolikt vissa delar af Finland, neml. Auradalen, södra kustdalen, Ladogadalen, några södra delarne af Saimadalen- Näsij Päjäne och Näsijärvidalarna, och sannolikt äfven delar af Kainudalen och de norra floddalarna tätt befolkade, medan nästan hela det öfriga landet var en ödemark, kringströfvad af Lappar. Svenskarnes inträngande och den 150 år varande sjelfständighetskampen bidrog att jaga befolkningen inåt ödemarkerna. Men en väsentlig orsak härtill var svedjebruket. Svedjebrukaren är till hälften nomad: han flyttar efter skogen, och när skogen ej mera förslog för allas behof, drog han inåt landet för att uppsöka nya skogar, nya jagtmarker, nya fiskevatten. Ty äfven fiskevattnen bero af skogarna, emedan allt fiskyngel har sin förnämsta näring af insektlarver, och der således stränderna blifva skoglösa, aftager fisket. När slutligen I de delar af landet, der skogarna minskades, upphörde småningom svedjebruket af brist på bränsle, och det regelbundna åkerbruket intog dess plats. – Detta är i få ord den finskahistorien om Finlands uppodling.

|196||214|

5 Minskad produktion. Utan allt tvifvel har åkervidden i Finland, när man undantager krigens förödelser, varit uti beständig tillvext. Men åkerns afkastning, d. ä.det är spanmålsproduktionen, har icke derföre hållit jemna steg med befolkningens tillvext. Under 1400, 1500, 1600talen, ända till stora hungersnöden under C. XI och den derpå följande stora ofreden, ansågs Finland som Sveriges kornbod. Stockholm provianterades för det mesta från Finland. Landet exporterade då betydligt spanmål utöfver eget behof. Det är förvånande att läsa t. ex. hkahvilka massor af spanmål under G. II A:s krig utfördes från landet till arméerna i Ingermanland, Liffland, Estland, Polen, Tyskland. Nu importerar Finland spanmål äfven under vanliga år. Medelskörd 35 3,500,000 à 4 mill. tunnor i vanliga år. – Men om hvar person konsumerar 2½ tunnor (med boskap), är behofvet 54,4500,000 – alltså deficit nära [--]oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande:svårtytt 500,000. Ersättes genom potäter etc. Orsakerna äro flera. Svedjebruket gaf högt korntal, lefnadssättet var ytterst måttligt, intet bränvin tillverkades. Men dessa orsaker kunna icke ensama förklara minskningen af jordbrukets afkastning. Vi nödsakas antaga en minskning i landets produktiva kraft, och orsaken dertill kan icke vara någon annan, än klimatets försämring genom skogarnes nedhuggande fortfarande förstöring. D. v. s. den mindre åkervidden gaf fordom ett högre korntal, än nu. Det är icke odlingen, som gått tillbaka – odlingen har gått framåt – det är naturen, som skärpt sitt motstånd; det är polens jätte, som med vexande kraft ställer sitt ispansar såsom en damm mot civilisationen. Så mycket kraftigare måste vi rusta oss, för att kämpa för lifvet. I samma stund Finlands folk förvekligas och släpper sitt jernfasta tag om plogen, i samma stund är det slut med dess tillvaro. Vi ha intet val, vi, som andra. Vi måste vara starka eller bereda oss på att stupa i drifvorna.

|197||215|

6 Åkerbruk. Råg, Medeltalet af åkerns nuvar. afkastning i vanliga år är 6 till 7:de kornet. äldsta korn: dernäst Råg, korn, hafre, hvete, bohvete. Rågodlingen förhåller sig till kornodlingen som 8 till 5¼, dock att norradligaste Fd odlar betydli mera korn, södra Fd mera råg. – Potäterna infördes voro kända i förra hälften af 1700talet, men begynte odlas först efter Pommerska kriget på 1760talet och voro ännu vid början af detta sekel föga spridda i landets aflägsnare delar. Derförinnan ersattes deras plats ganska ofullständigt af rofvorna. För närv. äro potäterna det tredje i ordningen af jordbrukets näringsämnen., och dem har man att tacka för ör fyllandet af största delen af den brist som skörden efterlemnar. Andra rotfrukter samt ärter och kål äro mindre betydande.

7 Vår förnämsta kulturvext utom den egentl. åkern är linet. Det synes tidigt ha inkommit i landet från Ryssland, men har först sedan 100 år fått en allmännare utbredning, genom Hattestyrelsen under frihetstiden och sedermera genom F. Hush.Sällsk:tFinska Hushållningssällskapet. Näsijärvi- och Päjänedalarna äro i vårt land de egentliga linbygderna. – Hampan och humlan infördes genom klostren i Finland; (köksvexter); produktionen har likväl aldrig varit tillräcklig för landets behof. Tobaken blef bekant i Fd genom soldater, som återvände från 30 åra kriget, men först efter stora ofreden blef dess bruk allmännare genom import faf rysk tobak från Wiborgs län. Under frihetstiden uppmuntrades af statsekonom. skäl odlingen äfven af denna kulturvext och fick snart en plats vid de flesta bondstugor, men utan att kunna fylla det vexande behofvet.|198||216| Frihetstiden sysslade med många försök att bespara utländsk import. Otaliga kaffesurrogater föreslogos: det enda, som fått någon praktisk användning är cichorian. Man ville också införa silkesmasken med mullbärsträdet: förgäfves. I våra dagar har man sökt att acklimatisera hvitbetan för inhemsk sockerfabrikation, men det har icke rätt lyckats. Hon går ganska väl i södra Fd, hon blir t. o. m. ganska stor, men ännu har man ej lyckats få henne så sockerhaltig, att hon skulle löna sig för fabriker.

8 Ängen.Bättre har det lyckats med turnips för ladugården, och detta ger oss anledning att nämna några ord om ängen i Fd.

9 Ängsvidden i landet utgör 2 inemot 300 □ mil, eller något mer än ⅟₂₀ af landets odlingsbara mark. Åkerviddenn förhåller sig till ängen som 1 till 3½, hkethvilket anses vara för litet för ett välskött åkerbruk, emedan proportionen bör vara minst som 1 till 4 eller hellre 1:5. Om åkerbruket i större delen af landet ännu befinner sig i dess traditionella skick, är ängen jmfv.jemförelsevis ännu mera vanvårdad och dess afkastning derföre ytterst ringa i förh. till den stora jordvidden. Vi sakna nästan all annan pålitlig statistik för ängsskötseln, än areala innehållet. Detsamma är äfven fallet med jordbrukets framsteg i allmhet. De oftast på måfå framkastade ziffror af länsmän och kronofogdar, dem Rein hade till sitt förfogande, befunnos ofta vara sådana, att han på goda skäl tvekade upptaga dem i sin statistik. Först numera, när vi fått ett statistiskt embetsverk –

|199||217|

11. Djurriket.

10 Den finska faunan företer vida färre egendomligheter, än den finska floran. De högre djurordningarna t. o. m. amfibierna hafva vi utan undantag gemensama med den öfriga europeiska och till en del den asiatiska norden. Det är först inom bland insekterna och måhända blötdjuren vi anträffa åtskilliga för vårt land egendomliga afvikelser. Djurets inflytande på ett lands kultur kan för öfrigt indelas ur synpunkterna af jagten, fisket, boskapsskötseln och folkseden, i den mån denna beröres af förhållandet till dent omgifvande animaliska lifvet.

11 Jagten och fisket äro de primitiva näringsfång, hkahvilka föregått jordbruket och öfverallt vtillhört de första lifsvilkoren för original: de okultiverade folke naturmskansnaturmenniskans tillvaro, utan att medan de derfor ännu fortfara att utgöra en sport för den högsta bildningen.

12 Finnarnes ja tillhörde forntidens ypperste jägare, och det var jagten som utbildade dem till desse kallblodige skyttar, hkashvilkas pilar i äldre tider och kulor i nyare tider aldrig förfelade målet. De stora skogarna voro uppfyllda af rikeligt villebråd, som jagades dels för eget behof och dels för exporten af pelsverk, dem hansestädernas handelsskepp afhämtade vid våra kuster, i utbyte mot salt, vapen och andra förnödenheter. Bland detta villebråd funnos tvenne högdjur, hkahvilka det var lika mycken ära, som fördel att fälla, nemligen björnen och elgen. Björnen ansågs med rätta för våra skogars konung och hölls som sådan uti den högsta ära.|200||218| Björnen, elgen. Kalevala är uppfylld af hans beröm, och honom tilldelas de artigaste smeknamn af samme jägare, som skattade sig lycklig att kunna ränna sitt spjut i hans bringa. Ingen jagt har så traditionelt bibehållit sig från slägte till slägte genom seklerna. (Olaus Magn.) Vanligen ringades han och drefs han med enkom dertill dresserade hundar om vintern ur idet. Det vanligaste vapnet var detta korta björnspjut, som ännu i våra dagar original: dagar varit Mårten Kitunens och andre ryktbare björnjägares stolthet. Skogens annars fromsinte konung, som nästan aldrig angriper en mskamenniska, om han ej sjelf anfalles, försvarar dock sitt lif med hjeltemod, och just detta har gjort honom kär för ett modigt folk, som vet att äfven hos en fiende värdera mod och beslutsamhet. Efter jagtens mödor och original: och faror hemfördes den besegrade skogskonungen i triumf, hans likbegängelse blef en folkfest för hela byalaget och runosångarne sjöngo hans lof med hänryckning hans lof. – Den finske Nalle har derigenom blifvit en folkelig personlighet, sångens och sagans en folkdiktens älskling, som ofta på det mest humoristiska sätt uppträder äfven i folksagan. Man tycker väl icke om hans grannskap: han fäller en och annan ko, han kalasar med synnerligt nöje på feta svedjemarker. Men när han fått sin bane, är han en hjelte.

13 Elgen hade icke samma anseende som björnen, men hans stolta, högvuxna gestalt gjorde honom till skogarnas prydnad; hans snabbhet gjorde elgjagten till ett synnerligen lockande nöje. Elgskyttarnesvårtytt Men under det att björnen som uppehåller sig inom ett jmfv.jemförelsevis inskränkt område, ännu i dag är skogens konung, håller elgen på att dö ut i Fds glesnade skogar, emedan han behöfver vida och fredade betesmarker. Förgäfves shar man sökt att skydda|201||219| honom med förbud och jagtstadgar. Fasta Åland ishtisynnerhet var en kunglig jagtpark – etc.