Trettioåttonde Föreläsningen. 9/5 71

|387|

Trettioåttonde Föreläsningen. 9/5 71.

1 Napoleon Bonaparte hade rågat måttet af sin djerfhet inför Europas legitima furstar genom att i Mars 1804 låta utropa sig till Fransmännens kejsare. Han erkändes som sådan af alla makter, utom af två: neml. Engld och Sverige. Engld lyckades s:bringasammanbringa en koalition med Österrike och Rd mot Napoleon: Sv. biträdde denna koalition och sände, mot eng. subsidier, 12000 man till Pommern. Men de förbundnes trupper skingrades vid Ulm och Austerlitz som agnar för vinden; Preussen indrogs i hvirfveln, och dess härar hade samma öde vid Jena och Auerstädt. Nu kom turen till Sv:s besittningar.

2 G. IV A. hade sjelf öfvertagit befälet i Pommern. Sällan har en oskickligare fältherre fattat kommandostafven. Oupphörligt vacklande för sina personliga nycker, uttröttade han sin armé genom ändamålslösa marscher och sina bundsförvandter genom vankelmod, förenadt med ytterlig envishet. Hans skickligaste generaler afsattes, hans trognaste rådgifvare afskedades, emedan de icke ville blindt foga sig efter hans vilja. Pommern förklarades för en sv.svensk provins och skildes från tyska riket; dess invån. förbittrades genom införandet af sv.svensk lag och sv.svensk kyrkohandbok. Kon. lyckades mot sig uppreta Egd, Rd och ishtisynnerhet Preussen. När Preuss. besatte Hannover och derifrån utjagade Sv.Svenska trupperna, gaf G. A. befallning att blokera de preuss. hamnarna. Det var Jena, som räddade honom. – Men han uppsade stilleståndet.

3 I Jan. 1807 anryckte ändtl. fransmännen mot Pommern och jagade svv.svenskarne med deras konung i spetsen inom Stralsunds murar. Det var ett bedröfligt fälttåg, och likväl ville G. A., efter reträtten, låta tilldela sig Svärdsordens stora kors, som endast kan gifvas åt en fältherre, hkenhvilken vunnit en hufvuddrabbning. Man säger att kon.konungen var den främste vid flykten och påstod sig dervid ha fått en kontusion i benet, ehuru han aldrig varit fienden så nära, att någon kula kunnat träffa honom. När Stralsund befanns omöjligt att försvara, inskeppade sig kon.konungen med armén till Rügen, och der skulle han ha blifvit tillfångatagen med|388| hela sin här, om han ej blifvit sjuk och icke Toll lyckats att först med hotelser skrämma G. A. tillatt ofverfly undan till Sv. och sedan genom en list förmått fransmännen att låta sv.svenska armén obehindradt öfverföras. – Fransmännen besatte Rügen, och sista återstoden af G. II Adolfs tyska eröfringar gingo förlorade under den oskicklige efterträdare, som bar hans stora namn.

4 Stora åskväder bebådas ofta af ett slags öfvermod i naturen, och djerfva, nästan vanvettiga eröfringsplaner spökade i den olycklige G. A:s hufvud i den närmaste tiden före hans fall. Än var det Norige, än sjelfva Seland, som skulle frånryckas Danmark; än erbjöds honom staden Lybeck, än åter kolonier i Sydamerika. Och medan kon.konungen ännu närde dessa ärelystna förhoppningar, som underblåstes af England, men som så föga motsvarades af hans rikes krafter och hans egen förmåga, hade Frankr., Ryssland och Preussen afslutat freden i Tilsit i Juli 1807. Det var Napoleon, som dikterade denna fred, hkenhvilken innebar Preussens styckande, Polens återupprättande, Rds förödmjukande. Men detta sistnämnda var äfven efter nederlagen mäktigt nog, för att kunna fordra en ersättning, och denna ersättning blef Finland.

5 På en brygga flottbro i floden Niemen hade Napoleon låtit uppföra en pavillon, i hkenhvilken han personligen sammanträffade med kejsaren af RdRyssland. Här, på denna konstgjorda ö i en brusande flod afgjordes Fds öde. Rd och Preussen förbundo sig att ingå i kontinentalsystemet, och genom en hemlig artikel förband sig Alexander att äfven tvinga Sv. dertill,svårläst p.g.a. inbindning/konservering mot vilkor att erhålla Fd.

6 Wi komma nu till den sista, på engång sorgligaste och betydelsefullaste delen af G. IV Ads historia.|389| Nyckeln dertill ligger i verldshändelserna och i den osynliga hand som länkar folkens öden; men utanlåset –för om vi så få uttrycka oss – för Fds och Sveriges öde låg den tiden närmast i kon:skonungens egen personlighet.

7 Konungens irrfärder i Tyskland 1804, 1805 och hans oskickliga fälttåg 1806, 1807 hade på engång aflägsnat honom från hans folk och uppstegrat hans sjukliga lynne med alla dess fel och svagheter. Svärmeriet, tron på en utkorelse af höjden till stora värf, förenade sig i hans själ med dess naturliga böjelser för egenkärlek, egensinne, halstarrighet och ett obegränsadt högmod, för hvars tillfredsställande rikets välfärd aktades ringa. Carl XII var nu hans mönster och förebild, men aldrig har ett stort original blifvit förfuskat genom en svagare kopia. G. IV ägde endast ett arf af sin berömde företrädare: hans stålfasta vidhängande, hans skoningslösa bestående vid hvad han ansåg vara det rätta, om också han sjelf och riket skulle dervid gå under. Men G. A. ägde hvarken det trotsiga modet, den jernhårda försakelsen, eller krigaresnillet, som försonat verlden med Carl XII:s stora fel. G. A. var på engång feg och despotisk, envis och vankelmodig. Aldrig har en ostadigare hand, än hans, hållit i rikstyglarna, och likväl inbillade han sig att kunna förändra Europas öden, utan att han ens kunde afböja sitt eget fall.

8 Rd gick till Fds eröfring med hela skickligheten af sin bepröfvade statskonst. Det fordrade i Okt. 1807, på grund af de förra traktaterna om den väpnade neutraliteten, – hkenahvilka dock sjelf varit det första att upphäfva, – att Ösjön skulle betraktas såsom ett stängdt haf och att Sv. med sin flotta skulle skydda Ösjön mot fientliga, d. v. s. engelska fartyg. Sv. skulle således sluta förbund med Fr. och förklara krig mot England.

|390|

9 I början mottog kon. Rds fordringar med oväntadt lugn; men snart ingingo depecher från baron Stedingk i Pburg, hvari kon.konungen underrättades, att Rd alltsedan Sept. 1807 sammandragit trupper vid f.finska gränsen och att en r.rysk här af 360,000 man stod färdig att infalla i Fd.

10 Det är svårt att afgöra, om en förändring af Sv:s politik dåmera kunnat afvända faran. Men den vanligaste statsklokhet skulle åtminstone ha undvikit att utmana en farlig fiendene och att af alla krafter rusta sig att möta hans anfall.

11 Hvad gjorde G. A. i detta ögonblick, när hans rikes öde hängde på en bristande tråd? Han återsände till kejs. Alexander Andreasorden, som kejsaren skickat honom, hvarefter Alex. å sin sida återsände serafimerkedjan. – Och när spänningen härigenom var bragt till sin höjd, lät kon.konungen genom sin ambassadör svara kejsaren, att han ej kunde ingå på Rds fordran att stänga Ösjön, derest ej Engld sjelf samtyckte dertill. – Med detta svar gick baron Stedgk till kejsar Alexander. Kejsaren betygade sin stora ledsnad att nödgas angripa sin vän och svåger, som han så högt beundrade, men han såg ingen utväg att nu motsätta sig Napoleons önskan, och för öfrigt ville Rd »icke eftersträfva en by af kon:skonungens stater.»konsekvensändrat/normaliserat – Vid detta tillfälle var det, som Stedgk yttrade de profetiska orden, att fem år icke skulle förgå, innan kejsaren befann sig i föppet krig med samme Napoleon, för hvars skull han nu stod i begrepp att öfverfalla Sv. med krig.

12 Dessa och dylika underrättelser dröjde icke Stedgk att inberätta till kon. och t. o. m. till gen. Klerker i Fd. Det blef samtidigt bekant, att äfven Dmk rustade sig att anfalla Sverige. Det var hatet mot Engld efter det nesliga bombardementet mot Kphmn och borttagandet af danska flottan 1807, som nu dref Dmk i Frankr:s armar.

|391|

13 Så stod nu sv.svenska monarkin hotad på engång af tre farliga fiender: Rd, Dmk och Frankrike, under det att dess ende bundsförvandt England väl betalade Sv. 100,000 p. sterl.pund sterling i månaden, men för öfrigt endast slösade med löften, som höllos endast till hälften eller alldeles icke. Några lama rustningar företogos nu i Jan. 1808. De f.finska trupperna fingo befallning att samlas från sina rotar, och i Skåne sammandrogos alla disponibla trupper. Det visade sig snart, att kon. hade alla sina blickar riktade mot söder, under det att Fds fara föga bekymrade honom.

14 Det är af vigt, att veta huru G. IV A. betraktade 1808 års krig i Fd. Den 6 Dec. 1807 berättar ett samtida ögonvittne: »Amiral Rayalin kom från Helsingborg. Han berättade att kon.konungen vill göra krig och säger att han ger Fd tusan d-r och frågar icke efter, om han mister det.» – Den 12 Dec. berättar samma vittne: »Man känner nu kon:skonungens tanke i afseende på de ryska oroligheterna. Han tar för afgjordt, att han skall mista Finland och bryr sig ej om att försvara det. I stället ämnar han taga Norige och utvidga sig i Tyskland på det sättet, att han tager Mecklenburg, som skall ersätta honom för hvad Norige är sämre, än Finland.»

15 Man ville i det längsta tveka att tro på dessa hjertlösa, vanvettiga yttranden af en sv.svensk konung, för hvars thron och rike detta samma Fd i sekler trofast blödt – en konung för detta sv.svenska folk, som ännu i dag icke utan tårar af sorg kan erinra sig Finlands förlust. Men beklagligen vittnar kon:skonungens hela handlingssätt ojäfaktigt om ordens sanning, och i denna G. A:s nesliga landschackring afspeglar sig hela öfvermodet hos en förryckt despot.

|392|

16 Tiden medgifver icke nu en skildring af det hjeltemodiga, för alltid minnesvärda krig, hvars sedan 100 år förberedda slutresultat var Finlands lösryckande från Sverige och förening med Ryssland. Jag vill endast tillägga några spridda drag, som belysa ställningen och förklara utgången.

17 Fältmarsk. Maur. Klingspor var aftillagt av utgivaren alla Sv:s dåvar. fältherrar säkerligen den odugligaste, som åt hkenhvilken man i ett så kritiskt ögonblick kunnat anförtro Fds försvar. Hans första merit i kon:skonungens ögon var att Kl. var en gammal hofsvårtyttman, som aldrig understod sig att hafva en annan mening, än kon:skonungens, och hans andra merit var att han genom sina ålder 70 år och tjenstemeriter hade anspråk på detta förtroende framför unga brushufvuden af 40 à 50 år, som möjligen voro dugligare fältherrar, men borde vänta tills deras tur och befordran kom. G. A. tyckte icke om unga generaler, han, som Bonaparte. Han yttrade också uppriktigt på förhand, att han ej åtoge sig att försvara Fd mot RneRyssarne; att detta land var förloradt, om RneRyssarne anföllo det o. s. v., och hans instruktion bekräftade denna sällsama åsigt af en fältherre, som var ställd att värna ⅓ af riket. Enligt dDenna instruktion anbefallde Klingsp. att icke våga någon allvarsam strid, att låta de f.finska trupperna dels söka sin säkerhet i fästningarne, dels utrymma hela landet ända till norra Östbotten vid fiendens framryckande. Det var således till trots för sin konungs befallning, till trots för sin högste befälhafvares feghet, som f.finska armén ändock längre fram understod sig att segra.

18 Också yttrade Klingspor, när den gamle Klercker vid Tavastehus envisades att vilja slåss: »Kanske önskar ni mig Levenhaupts öde?» – Klingspor anade icke huru mycken sanning denna jemförelse innebar. Inom ett sekel dsvårtyttela tre sv.svenska fältherrar skymfen och vanäran att genom sin oduglighet hafva omintetgjort den f.finska krigarens hjeltemod och vållat landets forl styckevisa förlorande: deras namn, som för alltid äro inskrifna på den f.finska vapensköldens afviga sida, äro Lybecker 1710, Levenhaupt 1742 och Klingspor 1808.

|393|

19 När hela Fd var förloradt, alla hjelpkällor tömda, riket omgifvet af faror utom och missnöje inom, då först var det som den olycklige monarken rågade måttet af sitt politiska vansinne genom att äfven vilja förklara Engld krig. Det afböjdes ändtligen, men alltsedan C. XII:s död hade icke Sv. befunnit sig i en så vådlig belägenhet. Fören. och Säkerh.Förenings och Säkerhets akten tillät sig icke en bokstafs ändring i de lagar, som tillförsäkrade konungen en oinskränkt makt öfver rikets politiska ställning – dess ve och väl berodde af en person, som knappt mera var sina sinnen mäktig – och alltså måste riket räddas genom revolutionen d. 13 Mars 1809. Det är sorgligt att komma till en sådan nödvändighet. Det är sorgligt, att se en trofast kämpe, som Adlercreutz, vara tvungen att bära hand på sin konungs person. Men för fäderneslandet måste alla personliga afseenden vika. Konungen är endast sitt rikes förste medborgare. Det var dessa sin faders vackra ord, som G. IV Ad. förgätit.

20 Missnöjet utbredde sig inom alla samhällsklasser, men det utbrast inom vestra armén. I spetsen för dess trupper tågade öfv. löjtn. G. Adlersparre mot Sthm. En proklamation förkunnade krigets slut, ständernas sammankallande och krigsgärdens afskaffande. Kon.Konungen ville icke i början tro på uppresningen. När han blef förvissad derom, beslöt han resa ned till Skåne, för att derifrån i spetsen för södra armén och sinasvårtytt tyska regementer kufva upproret. I Samma dag han ville utföra detta beslut, inträdde till honom i Sthms slott gen. Adlercreutz jemte flera officerare och föreställde honom nödvändigheten att uppfylla vestra arméns billiga fordringar. Då kon.konungen vägrade och drog värjan, rycktes denna ifrån honom, och han förklarades för de sammansvurnes fånge. – Flykten. – Hert. af Södermld. – Lugn. – Bortröfvade fästmön. – Kon.Konungen fördes först till Drottn.holm, sedan till Gripsholm – och i Dec. till Tyskland. † d. 17 Dec. 1837 i St Gallen. – Öfverste Gustafson. – D. 10 Maj 1809|394| uppsade G. IV A. och hans ätt tro och lydnad. C. XIII.

21 I G. IV Ad:s regering kan man urskilja 3 perioder: den första från hans öfvertagande af regeringen 1796 intill NorrkpgsNorrköpings riksdag och resan till Pbg, der exemplet af Paul I:s envälde icke var lyckligt för en sv.svensk konung.; – 2) derifrån till hans tyska resa 1804 – 3) till 1809. Hans historia erbjuder många lärdomar för dem, som hylla den oinskränkta makten.

22 Oaktadt Fd har till så betydlig del denne kon.konung